Min historia

 

Mitt namn är Eric Bergström.

Det har dock inte alltid varit så.

När jag föddes fick jag namnet Jonathan, men min sociala fobi och skammen över min stamning gjorde att jag vid 20 års ålder "tvingades" att byta namn. Rädslan hade total kontroll över mitt liv.

Ett knäpptyst helvete​

Rädslan över vad andra tycker om mig har alltid varit närvarande. När jag som liten började i en ny klass och stammade på första högläsningen under svenskalektionen. När jag skulle på fest för första gången, men vände igen utanför dörren eftersom ingen skulle gilla mig där ändå. Alla gånger jag låtsades vara sjuk för att undvika att hälsa på en främling. Rädslan för att jag skulle göra bort mig inför människor tog nästan 15 år av mitt liv.

Det började med en hemsk upplevelse under den där svenskalektionen där alla tittade på mig och undrade vad som var fel när jag inte fick ut ett ljud. Den känslan ville jag aldrig känna igen. Ingen skulle få se på när jag gjorde bort mig igen. Det fanns inte en chans att jag skulle testa nya saker och eventuellt misslyckas. Min komfortzon var snart lika liten som mitt sovrum. Allt var bekvämt framför tv-spelet där ingen kunde döma mig för hur jag såg ut eller vad jag gjorde.

"Rädslan för att jag skulle göra bort mig inför människor
tog nästan 15 år av mitt liv."

När jag efter gymnasiet skulle börja jobba eller plugga valde jag inget av det. Att plugga krävde att jag skulle börja träffa massa nya människor och att jobba krävdes arbetsintervjuer där jag blev dömd på fläcken. Istället blev det Arbetsförmedlingens program som inte krävde så mycket kontakt med människor.
Året efter började jag till slut studera ändå, men visste inte hur jag skulle göra med min stamning. Jag bestämde mig för att ta mitt mellannamn, Eric, eftersom det var så mycket lättare att säga. Det blev en ny start på mitt liv. Med hjälp av mycket träning i sociala sammanhang och självhjälpsböcker inom personlig utveckling lyckades jag skapa en ny bild av vem jag var. En mycket bättre och självsäkrare människa var född.

Hur är det idag?​

Idag fem år senare är jag nästan helt fri från fobin även om den slår till då och då. Jag kan åtminstone hantera den mycket bättre och vet att världen inte går under om jag skulle göra fel någon gång. Istället har jag lärt mig att utmana mig själv att gå utanför min egen komfortzon så ofta som möjligt för att inte återgå till det gamla mönstret av isolering och negativa tankar.

Idag föreläser jag även om social fobi och vågade till slut berätta för mina vänner om denna mörka hemlighet som tyngt mig i så många år. Mitt mål är nu att sprida kunskap om fobin för att hjälpa de som har samma erfarenheter som jag och öppna ögonen för de som inte förstår sig på psykisk ohälsa. Många, precis som jag gjorde, lever med tanken om att det inte går att göra något åt symtomen som kommer och söker därför aldrig hjälp.

Som man önskar jag även att min historia kan inspirera andra killar och män att söka hjälp istället för att förtrycka dessa djupa känslor som kommer enbart för att det inte passar in på idealet. Vi killar måste också våga visa våra känslor. Jag önskar verkligen jag öppnat upp mig om det här tidigare.

Tillsammans kan vi bryta tabut.

LÄS MER OM MINA FÖRELÄSNINGAR
Close

50% Complete

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.