Ångestbloggen

Ångestbloggen

Ett år når sitt slut - Jenny Tistell

Jag försöker summera året som snart är slut. Det här året då jag fick en vändpunkt, året då jag blev författare, året då jag för första gången kunde börja ta mig själv på allvar. Det här året då jag fick mina ”benproteser” och skulle lära mig att leva med dem.
Nu har jag skrivit en bok, bloggat massor på min blogg och på ångestskolan och haft lite föreläsningar. Allt i samma tema: psykisk ohälsa och ensamhet.

Då andras bloggar, berättelser, böcker och föreläsningar var så viktiga för mig under mina sämsta stunder så kändes det så viktigt att få komma med ett bidrag tillbaka. Det finns en kraft i att känna igen sig i någon annans berättelse, att få låna någon annans ord. Jag ville så gärna att mina ord skulle...

Läs vidare...

Med risk för upprepning - Jenny Tistell

Kanske upprepar jag mig nu? Kanske har ni läst mina självömkande beklagelser tidigare? Ja i så fall är det en bra spegling av hur det är i mitt liv. Som ett endaste upprepande av elände. Som för Sisyfos och hans stenblock. Ja just så; det är för mig som för Sisyfos. Jag är dömd att rulla det där förbannade stenblocket uppför berget men når bara nästan nästan toppen innan det rullar ner igen och jag måste börja om. Aldrig blir jag fri. Aldrig når jag toppen och blir fri.
Hur många gånger ska jag orka rulla det där från avgrundens början egentligen?
Antingen så är man sjuk, eller så är man frisk men helt utslagen av utmattning. Eller så är man för skör, för ensam. Eller så händer något. Sen händer något igen. Och igen. Och igen Och igen. Det tar aldrig slut på...

Läs vidare...

Om att känna sig fel - Jenny Tistell

Jag är så fel.
Jag kan inte säga direkt att jag gör fel, för jag gör faktiskt som jag blir tillsagd många gångar. De flesta gånger faktiskt. Utan jag ÄR fel.
Jag är fel i alla sammanhang. Jag är fel person på fel plats vid helt fel tillfälle.
Men jag gör som alla säger till mig. Söndersliten av allas råd och instruktioner och ordinationer.
Ändå så är jag hela tiden fel.  
Jag är fel patient inom vården, för jag vill inte äta medicin- särskilt inte den som inte hjälper. Inte heller vill jag att någon annan ska tala om för mig hur jag mår, tänker och känner utan jag vill göra det själv och berätta det själv. Det är helt fel inom psykvården. Jag passar inte deras patientmall, för jag är så fel. Jag har ord och begrepp också. Det är fel. Man ska tiga...

Läs vidare...

När det är som värst vet en inte om det ska gå över - Malin Holmberg

Världen runt mig är fullständigt obegriplig. Ogripbar. Outhärdlig. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den eller människorna i den. Jag förstår aldrig varför somliga människor spyr ut sig själva över världen. Varför de tar sig rätten att bara vara på bekostnad av andra. Jag har aldrig förstått varför somliga tycks sakna samvete. Eller varför somliga inte tycks begripa att just deras åsikt inte är något allmängiltigt synsätt som alla måste hålla med om.

Tidigare i livet har jag, antagligen på grund av min högkänslighet, lärt mig att liksom förhålla mig till detta. Jag har lärt mig att retoriskt möta dessa människor, jag har lärt mig vilka sammanhang jag helt ska undvika och jag har lärt mig hur jag överlever i detta virrvarr av vansinne. Men nu känns det som om...

Läs vidare...

Ett vykort från en utmattad mamma - Jenny Tistell

Det var en gång en familj som bodde i ett stort hus en liten bit utanför staden. I familjen fanns en mamma som levde med psykisk ohälsa. Men trots sina svårigheter och sina psykiska besvär var hon fast beslutsam om att hennes barn skulle få den bästa tänkbara uppväxt. Den här mamman var noggrann med städning och tvätt och hon hade alltid full koll på barnens alla aktiviteter och skolmöten. Det missades inte en gymnastikpåse och alla matsäckar memorerades. Hon läste läxor och bakade bullar. Hon gjorde egna pedagogiska spel för att engagera barnen i läsning. Varje lördag gräddade hon våfflor till frukost och hon skjutsade barnen överallt de behövde och rullade hemmagjorda köttbullar och egna grytor för att förvissa sig om att barnen fick riktig mat och inga halvfabrikat. Varje jul gjorde hon dem varsin julkalender med rim för varje dag...

Läs vidare...

När utmattningen knackar på - Sofia Olsson

 

Det händer aldrig mig, jag orkar lite till. Jag kör på ett tag till sen kan jag försöka dra ner på tempot lite grann. Om jag skulle behöva, annars kör jag bara på som vanligt. Jag vill ju så mycket, så mycket mer. Tanken att det händer aldrig mig borde inte få existera. Vips så sitter vi i samma båt, du & jag. Jag startade alltid dagen tidigt så jag skulle hinna med så mycket som möjligt, stressen började redan innan kl fem på morgonen... inte nog med att min ätstörning alltid sätter extremt höga krav på mig så ville jag även prestera på flera plan. Stressen var enorm. Kanske mest i mitt huvud, men det blev kroppen som fick ta smällen.

Såhär i efterhand förstår jag inte ens att jag orkade hålla ett sådant tempo så länge. Varningssignalerna var många. Infektion...

Läs vidare...

Att tysta en introvert - Emelie Billman

Han sitter i skolbänken för första gången, sju år gammal och han strålar. Ögonen av nyfikenhet, leendet av upprymdhet och kroppshållningen stolt för att “här är jag och detta är min plats”. Han äger sin stol i klassrummet. Han får lov vara, men han vet ännu inte om att han just bara har fått lov.

Min barndom utspelades på 90-talet. Föddes man i trygga Sverige var det en fin tid att växa upp i, men det var också tiden för en ny samhällsvåg: supermänniskans. Det var i denna som landets företag upphörde att fråga vad de kunde erbjuda för att istället be sina anställda att redogöra vad de hade att tillföra. 90-talet utgjorde startskottet för de lättillgängliga människornas tid. I den var det inte bara önskvärt utan ett krav att besitta en öppen, social och allmänt...

Läs vidare...

Ångest - en energitjuv - Karolina Tågerud

När jag drabbades av utmattning blev alla sociala situationer plötsligt enormt svåra.

De skapade ångest och ångest är en enorm energitjuv.

De senaste dagarna har jag utmanat mig själv. Utsatt mig för fler tuffa situationer.

Handla bland mycket folk. Åka tåg på pendlingstider. Umgås med vänner.

Ångesten har varit på max emellanåt. Svimfärdig i kassakön. Kräkfärdig på plattformen. Hjärtat som rusar och det flimrar för ögonen.

Men så när den är som värst vänder den sakta. Tillslut dör ångesten ut. Kvar är jag som en urvriden disktrasa.

Ångesten kom och när den gick tog den med sig all min energi.

Jag har under många år övertrasserat mitt energikonto.

Utmattningen kom som ett enormt kravbrev.

Jag har fått vila väldigt mycket mellan varven.

Jag har en stor skuld att betala...

Läs vidare...

Ångest och Sjukskrivning - Karolina Tågerud

2012 blev jag sjukskriven för utmattning och djup depression. Jag vårdades inneliggande på sjukhus eftersom jag planerat att ta mitt liv. Året som följde kämpade jag dagligen med ständiga självmordstankar och ångest dygnet runt.

Det var förlamande. Jag undrade om jag någonsin skulle leva ett normalt liv igen. Sedan dess har jag lyckats ta mig tillbaka till både arbetsliv och skola. Men jag har också haft mina bakslag. När allt har blivit för mycket och jag inte orkat. Min depression är utläkt men utmaningen har inte fått chans att läka. Livet ger mig hela tiden nya utmaningar och jag har inte fått möjlighet att landa. Förrän nu. Jag är sjukskriven igen men ser ändå ljusare på framtiden. Jag har fått bra hjälp av sjukvården. Blivit tagen på allvar. Fått stöd och möts av förståelse. Men att...

Läs vidare...

Ångest och överaktiv hjärna - Karolina Tågerud

Jag skulle behöva semester. Från min hjärna.

Tankarna snurrar konstant. Det känns som att min hjärna är en tvättmaskin.

Den fylls hela tiden på med ny skit, nya jobbiga tankarna.

Jag försöker rensa undan. Tvätta rent. Men plötsligt är det fullt igen.

Så fort jag ska sova hamnar den i centrifugal läge.

Allt snurrar snabbare och snabbare tills jag är helt slut. Men kan ändå inte somna.

Tårarna kommer. Mitt ansikte är lika vått som nytvättade kläder.

Ibland skulle jag vilja hänga mig själv på tork. Få känna mig så lätt som en nytvättad blus, helt utan fläckar. Ren i tankar och känslor.
Det hjälper att skriva. Allt jag skriver ner tömmer hjärnan.

Den känslan, när hjärnan är tillfälligt tom, innan den fylls på igen, är underbar. Önskar att den kunde vara...

Läs vidare...
1 2
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.