Ångestbloggen

Världen runt mig är fullständigt obegriplig. Ogripbar. Outhärdlig. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den eller människorna i den. Jag förstår aldrig varför somliga människor spyr ut sig själva över världen. Varför de tar sig rätten att bara vara på bekostnad av andra. Jag har aldrig förstått varför somliga tycks sakna samvete. Eller varför somliga inte tycks begripa att just deras åsikt inte är något allmängiltigt synsätt som alla måste hålla med om.

Tidigare i livet har jag, antagligen på grund av min högkänslighet, lärt mig att liksom förhålla mig till detta. Jag har lärt mig att retoriskt möta dessa människor, jag har lärt mig vilka sammanhang jag helt ska undvika och jag har lärt mig hur jag överlever i detta virrvarr av vansinne. Men nu känns det som om...

Det var en gång en familj som bodde i ett stort hus en liten bit utanför staden. I familjen fanns en mamma som levde med psykisk ohälsa. Men trots sina svårigheter och sina psykiska besvär var hon fast beslutsam om att hennes barn skulle få den bästa tänkbara uppväxt. Den här mamman var noggrann med städning och tvätt och hon hade alltid full koll på barnens alla aktiviteter och skolmöten. Det missades inte en gymnastikpåse och alla matsäckar memorerades. Hon läste läxor och bakade bullar. Hon gjorde egna pedagogiska spel för att engagera barnen i läsning. Varje lördag gräddade hon våfflor till frukost och hon skjutsade barnen överallt de behövde och rullade hemmagjorda köttbullar och egna grytor för att förvissa sig om att barnen fick riktig mat och inga halvfabrikat. Varje jul gjorde hon dem varsin julkalender med rim för varje dag...

Det händer aldrig mig, jag orkar lite till. Jag kör på ett tag till sen kan jag försöka dra ner på tempot lite grann. Om jag skulle behöva, annars kör jag bara på som vanligt. Jag vill ju så mycket, så mycket mer. Tanken att det händer aldrig mig borde inte få existera. Vips så sitter vi i samma båt, du & jag. Jag startade alltid dagen tidigt så jag skulle hinna med så mycket som möjligt, stressen började redan innan kl fem på morgonen... inte nog med att min ätstörning alltid sätter extremt höga krav på mig så ville jag även prestera på flera plan. Stressen var enorm. Kanske mest i mitt huvud, men det blev kroppen som fick ta smällen.

Såhär i efterhand förstår jag inte ens att jag orkade hålla ett sådant tempo så länge. Varningssignalerna var många. Infektion...

Han sitter i skolbänken för första gången, sju år gammal och han strålar. Ögonen av nyfikenhet, leendet av upprymdhet och kroppshållningen stolt för att “här är jag och detta är min plats”. Han äger sin stol i klassrummet. Han får lov vara, men han vet ännu inte om att han just bara har fått lov.

Min barndom utspelades på 90-talet. Föddes man i trygga Sverige var det en fin tid att växa upp i, men det var också tiden för en ny samhällsvåg: supermänniskans. Det var i denna som landets företag upphörde att fråga vad de kunde erbjuda för att istället be sina anställda att redogöra vad de hade att tillföra. 90-talet utgjorde startskottet för de lättillgängliga människornas tid. I den var det inte bara önskvärt utan ett krav att besitta en öppen, social och allmänt...

När jag drabbades av utmattning blev alla sociala situationer plötsligt enormt svåra.

De skapade ångest och ångest är en enorm energitjuv.

De senaste dagarna har jag utmanat mig själv. Utsatt mig för fler tuffa situationer.

Handla bland mycket folk. Åka tåg på pendlingstider. Umgås med vänner.

Ångesten har varit på max emellanåt. Svimfärdig i kassakön. Kräkfärdig på plattformen. Hjärtat som rusar och det flimrar för ögonen.

Men så när den är som värst vänder den sakta. Tillslut dör ångesten ut. Kvar är jag som en urvriden disktrasa.

Ångesten kom och när den gick tog den med sig all min energi.

Jag har under många år övertrasserat mitt energikonto.

Utmattningen kom som ett enormt kravbrev.

Jag har fått vila väldigt mycket mellan varven.

Jag har en stor skuld att betala...

2012 blev jag sjukskriven för utmattning och djup depression. Jag vårdades inneliggande på sjukhus eftersom jag planerat att ta mitt liv. Året som följde kämpade jag dagligen med ständiga självmordstankar och ångest dygnet runt.

Det var förlamande. Jag undrade om jag någonsin skulle leva ett normalt liv igen. Sedan dess har jag lyckats ta mig tillbaka till både arbetsliv och skola. Men jag har också haft mina bakslag. När allt har blivit för mycket och jag inte orkat. Min depression är utläkt men utmaningen har inte fått chans att läka. Livet ger mig hela tiden nya utmaningar och jag har inte fått möjlighet att landa. Förrän nu. Jag är sjukskriven igen men ser ändå ljusare på framtiden. Jag har fått bra hjälp av sjukvården. Blivit tagen på allvar. Fått stöd och möts av förståelse. Men att...

Jag skulle behöva semester. Från min hjärna.

Tankarna snurrar konstant. Det känns som att min hjärna är en tvättmaskin.

Den fylls hela tiden på med ny skit, nya jobbiga tankarna.

Jag försöker rensa undan. Tvätta rent. Men plötsligt är det fullt igen.

Så fort jag ska sova hamnar den i centrifugal läge.

Allt snurrar snabbare och snabbare tills jag är helt slut. Men kan ändå inte somna.

Tårarna kommer. Mitt ansikte är lika vått som nytvättade kläder.

Ibland skulle jag vilja hänga mig själv på tork. Få känna mig så lätt som en nytvättad blus, helt utan fläckar. Ren i tankar och känslor.
Det hjälper att skriva. Allt jag skriver ner tömmer hjärnan.

Den känslan, när hjärnan är tillfälligt tom, innan den fylls på igen, är underbar. Önskar att den kunde vara...

Den stora skräcken med att träffa någon ny infinner sig ganska snabbt. 

Frågorna surrar i huvudet.
Hur länge ska den här personen stå ut med mig?
Kan du älska mig trots min ångest?
Trots att jag ibland gråter tröstlös en hel dag?
Trots att jag ibland inte orkar vistas ute bland folk?
Trots att jag får panikångest i mataffären?
Trots att jag är sjukskriven i perioder av ren utmattning?
Trots att jag vilar och sover mycket men ändå är dödstrött emellanåt?
Trots att jag ibland inte orkar äta maten du lagat utan bara vill gå och lägga mig?
Trots att jag kan få panik av att bli bjuden på kalas, släktträff eller umgås med dina vänner?

Allt detta är jag.

Men det är inte allt jag är.

Jag har så mycket mer att ge om du orkar se förbi allt det svåra.
Jag har nämligen också...

Vi har alla hört uttrycket ”gå in i väggen”, vilket låter väldigt dramatiskt. Uttrycket påminner mig inte om utmattning, det påminner mig om en händelse för många, många år sedan. Jag och min familj var i stan och skulle handla, minns inte vad vi var på jakt efter, jag kanske var runt 7–8 år. Vi gick förbi en elektronikbutik där det står en anställd utanför och packar upp varor. På något sätt kommer den anställda åt någonting och det rasar ner massa varor från hyllan, nyfikna jag tittar, pekar och skrattar åt händelsen. PANG! Jag gick rätt in i en stor betongpelare. Det gjorde ont, min näsa värkte länge efter den händelsen men de var ju såklart rätt pinsamt. Någonstans i den åldern fick jag höra ”gått in i väggen”, en släkting till...