Ångestbloggen
De farliga tankarna - Pernilla Olsen
Vissa dagar är så bra att jag inte ens tänker på att jag har ångest och social fobi. Sen kommer de andra dagarna som ett blixtnedslag från en klar himmel. De där jobbiga tankarna som slår ut en, som gör att man vill gå och lägga sig och gråta tills solen kommer åter. De tankarna som är rent ut sagt farliga.
När man känner sig bortglömd. I ett sällskap med mer än två personer kan jag försvinna bort, de pratar kanske om något jag inte känner till och glömmer sakta och säkert bort att jag finns där bredvid. Jag väntar hela tiden på min chans att komma in i samtalet, men ju mer tid det går desto svårare blir det. Då kommer tankarna och överröstar allt annat, att ingen vill prata med mig, att jag inte hör dit, att jag är helt värdelös. Så när jag väl får en fråga...
Fotbollsyran - Jacob Hallberg
Sport kan skapa en otrolig gemenskap. Många av mina bästa minnen är från när jag utövat någon sport, och många av mina bästa vänner har jag träffat genom de sporter jag utövat. Men sport kan också ge en otrolig känsla av utanförskap och ensamhet om man inte är intresserad. Detta är extra tydligt nu i VM-tider då det har varit matcher i princip varje dag. Många är helt besatta och sätter sig och kollar så mycket dom kan, även om inte Sverige spelar (vilket dom tyvärr inte gör längre efter lördagens match mot England) så om man är någon som inte kollar särskilt mycket missar man mycket av gemenskapen. Jag är en sådan person. Den enda sporten jag är intresserad av är innebandy, den sporten jag själv spelar.
Jag har aldrig förstått tjusningen med att sitta och titta på när...
Varför människor dör… kanske - Emelie Billman
Här sitter vi på månen, du och jag, i varsin saccosäck med en killer view av planeten Tellus inför våra fötter. Vi har just lämnat allt vi lärt oss från vår tid där nere för att istället uppleva det som vi egentligen känner; rätt och fel bortom mänskliga mått. De har aldrig nått hit och vi är här för att få lite perspektiv.
Jag vill att du ska se dig själv på jorden. Se din omgivning, dina vänner, ovänner, bekanta och arbetskamrater. Se hela din historia från födsel till idag. Se på den som om du själv aldrig fanns i den. Som om den vore över och bara är en film som spelas upp på repeat, där du kan spola, pausa och börja om så mycket som du önskar. Här är du inte längre du utan en åskådare.
Gör nu ett nedslag i tiden som varit. Se hur en annan version...
Färgstark - Fanny Vinsavaara
Du är en regnbåge i en ytlig och enformig värld. Alltid för mycket och aldrig tillräcklig. Dina färger skrämmer och bestämmer att du inte är som andra.
Här kommer Herr blå. Han gillar sitt flotta hem som också det är blått. Det är den enda färgen Herr blå accepterar. Allt annat skrämmer honom. När han ser dig med alla färger blir han rädd att du ska skräpa ner hans flotta hem, som att dina färger skulle ramla av i hans blåa hem. Så han kommer avvisa dig. I din klass går lilla röd och hon är så söt. Sötaste av alla flickorna. Hennes röda hår och den långa röda klänningen gör henne till det självklara valet. Hon tycker du är ful och sur. Så henne får du aldrig vara tillsammans med.
Din pappa han är en skön typ han. Hans skjorta är alltid grön och hans...
Hon kommer aldrig tillbaka - Mathilda Gustavsson
Om knappt ett år skulle vi springa ut hand i hand i våra vita klänningar och sträcka upp våra ärriga armar i luften, för att kasta upp våra studentmössor. På studenten skulle vi verkligen få känna att vi klarade det, trots att ingen trodde på oss och trots vår psykiska ohälsa. De som faktiskt trodde på oss skulle gråta av lycka när de såg oss springa ut hand i hand mot världen.
Detta var drömmen vi båda hade men som blev krossad för oss båda.
Du kommer inte vara med när vi tar studenten tillsammans. Dina motgångar blev för stora och du valde att avsluta allt.
Pakten vi hade om att ingen av oss skulle ta livet av sig höll inte, men jag skyller inte detta på dig. Vi båda bröt löftet men till skillnad från mig ”lyckades” du och ditt sista andetag är taget.
Det går inte en dag...
Skolstarten - Mathilda Gustavsson
De flesta som har sommarlov blir inte glada om någon nämner skolstarten men jag har nog aldrig varit mer rädd för den än vad jag är nu.
Gymnasiet jag går på har blivit som en center för min panikångest. Innan jag blev sjukskriven och senare inlagd kommer jag inte ihåg en enda skoldag jag klarade av utan panikångest- trots alla tabletter jag tog.
Mina klasskompisar höll koll på mig, vår vänskap hade förändrats, nu såg de mig som någon man behövde ta hand om och inte längre en av alla roliga kompisar. När jag säger att mina vänner höll koll på mig menar jag inte på det sättet som alla håller lite extra koll på sina nära och kära. Mina vänner letade konstant efter tecken på min nergång så som: nya ärr, tidiga tecken på en panikångestattack, ränder på kinderna...