Ångestbloggen
Smärtans paradox – Gråt tills hjärtat läkt - Achillea Dahl
Mitt hår är klätt i tårar. De rinner i strida strömmar längs mina kinder och blandas upp i mitt svarta svall. Blir anonyma tillsammans med de tester som ramar in mitt ansikte. Jag tvättas i min egen sorg. Renas genom smärtan. Den är konstant närvarande. Jag behöver inte söka efter den, den hittar mig. Letar sig in i min vardag och gör att jag täcker golvet med mina salta stänk. Lämnar spår i parketten där mitt hjärta har fått sjunga ut om sitt allra innersta. Det gör ont att lyssna på men behöver likväl bli hörd.
För att den någonsin ska kunna bli annorlunda.
För att det någonsin ska kunna bli annorlunda.
I flera år var målet detsamma; håll det onda på avstånd. Så långt bort det bara går. Vilket, indirekt, ledde till att det onda var det enda som kändes. Jag har levt livet i...
Farväl - Malin Holmberg
Fem och ett halvt år har förlupit sedan min verklighet blev omöjlig att ignorera. Min pappas blå läppar i ett rum på Varbergs sjukhus. Blåmärken på mina knän efter att jag fallit till marken. Den strålande sommarsolen i juli som stack i mina chockade ögon. En pisksnärt av svärta i ett innan så vanligt, ungt kvinnoliv. Ett naivt flickebarn som trott hon lidit blev en kvinna som visste bättre. Som visste och numer vet att en aldrig någonsin skall säga ”Nu kan det inte bli värre.” För det kan det alltid.
Två år och elva månader har rullat undan som havsvågor ibland ilskna av storm och ibland kav lugna som rovdjuret innan attack. Allt sedan hela jag revs i bitar. Allt sedan jag rev nästan allt omkring mig i bitar. Min syster, min lilla, lillasyster som jag bar så nära mitt inre. Som avvisades och förlorades i en härsken...
Smärtan när kärleken tar slut - Amanda Edring
Vinden mot mitt ansikte känns som tusen nålar. Alla dofter gör mig yr. Alla smaker får det att vända sig i min mage. Alla känslor får mitt hjärta att explodera.
En dag vaknade jag bredvid dig, jag låg och bara såg på dig där du sov, det vackraste i mitt liv. Hur kunde jag ha en sån tur att vara älskad av dig, du underbara människa? Hur kunde jag vara så lyckligt lottad?
Varje dag spenderade jag i försök att kompensera upp för denna otroliga lycka som givits mig. Jag kämpade och jag slutade aldrig att kämpa, aldrig någonsin. Och ändå kände jag mig aldrig tillräcklig. Aldrig någonsin. Jag skulle gå genom eld och vatten för dig. Jag gav dig allt och mycket mer därtill, men det var aldrig tillräckligt. Jag började sjunka, jag kunde inte överleva efter allt jag givit dig, det fanns inget kvar att ge. Det var...
Det friska livet - Jenny Tistell
Jag är så tacksam att jag får skriva om mina erfarenheter och tankar och känslor kring psykisk ohälsa. Jag är så tacksam att någon läser. Någon hör min historia. När jag mådde som sämst och det var som allra rörigast i mitt liv så var det andras berättelser som blev min kraft. Jag knarkade bloggar och inlägg och Ångestskolan har haft en viktig roll eftersom de inläggen som spreds blev pusselbitar för mig och min läkning. Det blir en slags upprättelse och kraft i att känna att man inte alltid är ensam.
Så tack Ångestskolan, tack alla ni! Ni gör skillnad. Tack för att jag får chansen att ge tillbaka genom att dela med mig av min berättelse.
Det är lite som terapi att skriva och sen läsa sina egna texter. När jag läser mina egna inlägg så här efter att de publicerats, eller när jag...
Det blir alltid jul igen - Malin Holmberg
Triggervarning och kommentar: Den här novellen publicerade jag i december 2016 på min blogg saraswati.webblogg.se. Den är alltså ett år gammal nu men fortfarande aktuell. Därför väljer jag att även publicera den här på Ångestskolan.
Julen kan vara fantastisk. Den kan också frambringa väldigt jobbiga känslor för oss som förlorat familjemedlemmar. Jag vill passa på att varna då texten bland annat innehåller funderingar över varför människor begår suicid. Vill du inte läsa om det rekommenderar jag dig att hoppa över detta inlägg.
xxx
Den minusgradiga luften sliter i hennes hår. En lösryckt test fastnar på hennes torra läppar. Hon ser staden breda ut sig långt framför henne, på bägge sidor av och bortom det svarta vattnet. Det är natt nu och kylan tycks nypa de få bitar av hennes...
Om känslan jag aldrig satt på pränt - Malin Holmberg
Allt jag någonsin ville var att räcka till. Jag brydde mig inte om hur jag mådde. Vad som skulle hända med mig och mitt liv. Med mina drömmar och mål. Jag ville bara få henne att må bättre. Min lillasyster.
Så många tårar jag gråtit. Så många jag svalt ner. Så många jag hållit tillbaka. Tvingat in i kroppen. Så många salta droppar jag skrubbat in i egna sår. Som straff. Som det förklädda kallet som egentligen bara var ett martyrskap inget bett mig ta i. En hobbyjesus som gladeligen tog på sig både kors och törnekrona bara för att andra skulle slippa. Allra helst hon. Som om jag gjorde henne en tjänst. Jag var ju ändå så stark. Det sa ju alla. Hellre jag, än hon.
Jag skulle burit hundra kors för hennes skull. Jag skulle låtit hundra sår förbli öppna i min egen hud bara Gud...
Sorgens olika sidor - Malin Holmberg
Den aktiva ångesten. Den som verkligen förgör. Den hann jag bli kompis med, alltså inte på så sätt att vi började gilla varandra men på ett sätt som gjorde mig van vid att leva med den. Jag tyckte ett tag att den var ett normaltillstånd.
Det som hände med mig när jag sörjde aktivt i nästan fyra år utan uppehåll var helt enkelt att min ångest blev en ganska stor del av min persona. Men, idag lever jag istället för första gången med normala dagar, alltså utan ångest, utan vidare självreflektion och utan sömnsvårigheter. Någonting som för mig är nytt. Nytt på så sätt att jag kan stanna upp och uppmärksamma att jag faktiskt inte har ångest. Aldrig trodde jag att det var någonting jag skulle behöva vänja mig vid. Jag trodde ju att det skulle vara tvärtom.
Min ångest har...