Ångestbloggen

Jag vill börja med att utfärda en stor triggervarning för detta inlägg. Det är viktigt att vara ärlig, och jag vill visa på hur ätstörningar på olika vis kan påverka den drabbade och hur outhärdligt livet med denna sjukdom kan vara, samt ge stöd åt dem som själva befinner sig i denna misär just nu. Men, jag hoppas innerligt att mina ord inte bidrar till att spä på någon annans ätstörning. Därför varnar jag nu för känsligt innehåll.

*

Han sitter och äter pizza. Jag säger ”nej tack” och trycker naglarna hårt in i huden på mina lår när han inte ser. Undrar om han hade velat ha mig även om mina lår skavt mot varandra eller om magen varit mätt och utputande. För jag är så beroende av hans bekräftelse av att jag duger, och av hans lust till min kropp.

Jag har sedan min...

Att ha ångesten som inneboende innebär på många sätt ett mycket påfrestande liv, och jag frågar mig allt oftare hur länge till jag orkar stå ut. Den där klumpen i halsen, oron i magen och blockaden i hjärnan - allt på samma gång. Känslan av att aldrig få slappna av, att ständigt påminnas om den psykiska smärtan, och att aldrig kunna känna genuin lycka längre än ett par sekunder… Så lever jag idag, och det är vidrigt.

Det faktum att jag kan skriva om min ångest, vara öppen med den och ge råd till andra, kan tolkas som ett friskhetstecken, att jag mår bättre och har tagit steg framåt i min sjukdom. Och det har jag kanske, men för mig har det alltid varit mycket lättare att hjälpa andra att må bättre än att hjälpa mig själv.

Jag hoppas att min öppenhet kan vara en...

Man kan vara en dålig vinnare, när man skryter över sin vinst och trycker ner de andra för att de inte var lika bra. Man kan vara en dålig förlorare, när man blir arg och ledsen för att man inte vann, man kanske till och med vill skylla på någon annan för att man förlorade. Jag är inget av det, jag är den sämsta förloraren. Och det är en helt annan nivå.

Det är pinsamt att känna så här, alla tror jag är en dålig förlorare, vilket jag egentligen inte är. Det handlar inte om det, utan det handlar om att jag har social fobi och att jag alltid ska hitta en anledning till att trycka ner mig själv. Jag skäms bara av att skriva det här inlägget.

Jag tycker det är roligt att spela spel, allt från brädspel, charader till tv-spel och meningslösa spel på telefonen. Jag tycker också det är roligt med...

För dig som lätt triggas av att läsa om självskadebeteende bör hoppa över detta inlägg. Läser du och känner dig illa till mods eller bara vill prata med någon så tveka inte på att höra av dig till mig!

Jag träffade min läkare i veckan efter att ha svackat lite, vi träffas för att prata om medicinering och hur vi ska gå vidare för att få en uppåtgående spiral istället för en nedåtgående. Vi pratar om mitt destruktiva beteende och vad det innebär för mig samt om jag varit destruktiv de senaste. Jag försöker finta läkaren och börja prata om något annat men han försöker fånga upp mig och få ur mig ett svar. Han märker att jag inte vill prata om det, att det är skambelagt för mig men säger något som får mig att kanske våga säga något. Jag kommer...

Den här texten kan för en del vara oerhört provocerande och kanske triggande till ett beteende som leder till en mycket ond spiral. Men som allt annat som tynger oss så är jag av den åsikten att pratar vi om det jobbiga så blir det lättare att hantera och mindre skrämmande.

Jag känner att vi måste prata om självskadebeteende. Det första som många tänker när de hör ordet självskadebeteende är att skära sig. Men självskadebeteende kan yttra sig på en mängd olika sätt, så som alkohol, droger, sex, skada sig själv samt ätstörningar. Så självskadebeteende är ett stort och brett problem.

Mitt självskadebeteende yttrade sig genom alkohol men främst genom ätstörning. Jag har skrivit mycket om alkoholen förut så i det här inlägget kommer jag prata om min ätstörning...

Jag skäms.

Jag skäms över ärren som täcker mina ben och armar.

Ärren jag själv har skapat för att fly min ångest.

Ärren som jag döljer för att jag inte vill skrämma upp andra.

Ärren som gör att min utsida avslöjar att någonting är trasigt på insidan.

Att skada sig själv är beroendeframkallande, precis som t.ex. koffein och alkohol är, då man får adrenalin när man skadar sig. Precis som alla beroenden söker man kickar och kickarna man söker kräver mer och mer för att uppstå, detta leder till att skadorna man gör mot sig själv ofta blir värre och värre och man söker efter kickarna oftare och oftare, under självskadebeteendet. Att sluta skada sig själv är därför lättare sagt än gjort och på vägen är det vanligt med återfall då olika saker kan...

Dessa ord du nu kommer få läsa har för mig varit hemska att skriva, jag har fått börja rota i de svartaste hörnen och de vrår jag försökt glömma och gömma i alla år. Jag kommer att skriva om min sjuka tid som höll i sig från att jag var 11 år tills jag var runt 19-20 år. Dessa år jag led utav Bulimi, eller Bulimi nervosa som det egentligen heter. Länkar till 1177:s sida längst ner i inlägget om du skulle vilja få lite mer info om detta. Jag har även tänkt att dela upp den här tiden i några delar, för det kommer bli alldeles för tungt för mig att skriva om mina sjuka år.

Så vi börjar från början:

Jag var 11 år första gången jag började kräkas. Jag hade just börjat högstadiet, (lång historia kort om den biten, jag är från en liten by där jag är...

Här kommer inlägg nummer två i min följetång om hur det är att leva på andra sidan utav någons psykiska ohälsa. Denna gång har jag bett en utav mina allra närmaste vänner att få svara på mina frågor. Som ni kommer kunna läsa i texten så har den här personen varit med sen barnsben, hon har alltså varit med ändå sen start helt enkelt. Hon är den person som alltid varit med, i alla lägen, hon har sett allt. Alla mina sidor, alla mina tillstånd och alla mina fall. Hon har helt enkelt varit en utav de viktigaste personerna i mitt liv och det vill jag tacka henne för. Hon är min syster från en annan mamma och pappa helt enkelt.

När läste igenom hennes svar så blev jag otroligt rörd och stolt, stolt för att jag har en så otroligt fin vän och rörd för allt det fina hon skrivit om mig. Att trots allt...

Gång på gång tappar jag kontrollen över mig själv. Detta är anledningen till varför jag inte litar på mig själv längre. Mitt i en panikångestattack finns det bara en önskan jag har, att få slut på paniken- vad som än krävs. Jag har testat många olika metoder, några bra men minst lika många dåliga.

Tabletterna ger ingen effekt längre, ärren blir djupare och spriten har blivit en vana nu. Inget biter mot min ångest innan det är försent och jag har tappat förståndet helt.

Jag får ofta frågan av vänner och familj hur de ska hantera en av mina panikångestattacker och nu vet jag vad det bästa de kan göra för mig är. ”Vad som än händer, lämna mig inte ensam.” I min ensamhet får panikångesten för stor makt över min kropp. Jag gör allt i min makt...

Jag kanske har nämnt att jag aldrig har skurit mig i handlederna. Det är ett vanligt förekommande självskadebeteende bland psykisk sjuka, speciellt för de unga. Jag kan förstå varför man väljer att göra det teoretiskt men jag har aldrig förstått det konkret. I teorin så förklaras det som en befrielse från sin egna psykiska sjukdom. I och med att det blir synliga ärr så kanske omvärlden kan förstå hur det känns inuti. Det finns också en förklaring om att man vill ha någon form av fysisk smärta eftersom man har gått med en psykisk smärta så länge och/eller att man vill se efter om man överhuvudtaget kan känna någon sorts fysisk smärta. Det kan också vara ett väldigt högt rop på hjälp. Jag är glad att jag inte skar mig i armarna men jag förstår mig på de som gjorde...