Ångestbloggen

Idag är en dag vi kämpar för de som inte riktigt orkade.
Idag kämpar vi för att uppnå den nollvision som regeringen tog fram 2008, nollvisionen mot suicid! En dag vi uppmärksammar att det är 1500 som dör årligen i självmord, 28 liv i veckan. En dag vi talar öppet om det andra inte vågar, de andra är rädda för att säga – självmord.

Vi bryter tystnaden och skammen kring ämnet och framförallt uppmärksammar alla fördomar som finns!

Nej, ingen vill dö egentligen. Smärtan de suicidala bär handlar om så mycket mer än att dö, man orkar varken leva eller existera.

Jo, det går visst att rädda någon som bestämt sig. Det går visst att hjälpa någon som är suicidal!

Nej, det handlar inte om något val. Man resonerar inte rationellt, man vet knappt vad man vill överhvuudtaget.

Nej,...

Att ha ångesten som inneboende innebär på många sätt ett mycket påfrestande liv, och jag frågar mig allt oftare hur länge till jag orkar stå ut. Den där klumpen i halsen, oron i magen och blockaden i hjärnan - allt på samma gång. Känslan av att aldrig få slappna av, att ständigt påminnas om den psykiska smärtan, och att aldrig kunna känna genuin lycka längre än ett par sekunder… Så lever jag idag, och det är vidrigt.

Det faktum att jag kan skriva om min ångest, vara öppen med den och ge råd till andra, kan tolkas som ett friskhetstecken, att jag mår bättre och har tagit steg framåt i min sjukdom. Och det har jag kanske, men för mig har det alltid varit mycket lättare att hjälpa andra att må bättre än att hjälpa mig själv.

Jag hoppas att min öppenhet kan vara en...

Svart sörja!
Att drabbas av en svår depression är som att sjunka ner i tjock, svart, kletig, klibbig, illaluktande sörja. Tills man drunknar i den. Sen ska man leva så – drunknad och kvävd av svart sörja. Det finns ingenstans att hämta luft. Ingen yta att simma upp till. Varje steg är som att bestiga berg med den svarta sörjan runt sin kropp. Allt är tungt. Fast man är helt tom inombords och avstängd, likgiltig, så är allt tungt att bära. Så var det när depressionen kom till mig. Jag orkade inte gå. Jag låg ner. På golvet, i soffan, i sängen. Jag orkade inte alltid ens öppna ögonen, fast jag var vaken. Alla ljud gjorde ont och kroppen värkte vid varje rörelse. Jag var så tom. Hela jag var utan innehåll. Utan innehåll blir man meningslös. Jag var meningslös. Värdelös. I vägen. Jag ville bara dö....

Hej!

Jag tänkte presentera mig lite och vad för bakgrund jag har.

Sissela heter jag, 25 år gammal och är född i Göteborg men bodde i tonåren i Varberg och flyttade till Uddevalla under 2012 för att studera på högskolan. Är idag hemma i Göteborg igen .

Jag blev som barn utsatt för mobbning som är en stor grund till mitt psykiska mående idag. Min familj och jag flyttade till en annan ort utanför Varberg där jag fick mig en nystart med ny skola och nya vänner men dessvärre försvann inte mina hjärnspöken och min ångest. Jag fick istället ett självskadebeteende när jag var 11 år som höll i sig tills jag blev 18 år.

Jag har gått i någon form av terapi från att jag var 10 år tills idag.

Jag var inskriven på BUP i flera år pga mitt självskadebeteende och under den tiden påbörjade de en ADHD...

Min kropp är mitt fängelse. När den fylls av ångest har jag ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly.

Ångest för mig är en krypande känsla i kroppen, en känsla av att jag inte kan göra någonting rätt hur jag än gör och att jag inte kommer att klara av det jag tar för mig. Min ångest tar ifrån mig möjligheten att se förbi mörkret, möjligheten att se att det finns en väg ut. Istället får den mina tankar att snurra i 180 kilometer i timmen, den får min värld att blir svart och jag vill fly undan mig själv och tyngden över mitt bröst.

Kopplat till min ångest kommer självskadebeteende och självmordstankar. Inte för att jag vill skada mig själv eller dö, utan för att jag helt enkelt inte orkar mer. När jag slår och nyper mig själv blir smärtan konkret, den blir...

Jag har aldrig tyckt att uttrycket att ”man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan” varit särskilt bra. Just därför att jag aldrig riktigt älskat mig själv. Men nu i efterhand förstår jag att uttrycket inte betyder att man inte är duglig att älska någon annan utan tvärtom lätt glömmer bort att försöka älska sig själv under tiden.  

I juni 2017 försökte jag ta mitt liv och mindre än 1 månad senare var jag i ett förhållande. Förhållandet var precis som de flesta förhållande helt underbart i början men krångligt mot slutet och det tog därför slut för tre dagar sedan.

Eftersom förhållandet började så tätt inpå mitt självmordsförsök och jag mådde så bra under början av vårt...

När jag inte har ångest och inte mår dåligt, så är jag generellt en väldigt glad och positiv person. Jag ser möjligheter, jag ser det positiva i mitt liv och jag ser framförallt inga större utmaningar. Jag är en social person som gärna möter nya personer och gärna pratar med folk omkring mig, jag älskar att vara ute med mina kompisar och jag tycker verkligen om mitt liv.

När jag istället har ångest, blir jag en otroligt stor introvert person. Jag ser svårigheter med allt, jag ser ingenting positivt och jag har ofta självmordstankar. Jag är fast i en bubbla och kan inte agera normalt i sociala situationer. Jag har otroligt svårt att befinna mig bort från hemmet och jag ligger på nätterna och vrider mig av ångest och får fullständig panik.

Det är exakt det här som är och likaså är många andra problems,...

Som ni redan vet så öppnar jag upp mitt hjärta mer än gärna för att dela med mig av information, förståelse och stöttning. Denna text är direktkopierad från dagboken jag förde med väldigt långa mellanrum, typ månadsvis, under året 2014. Jag hoppas det ska göra någon nytta mer än för bara mig.

Den 30 Januari 2014
Ärligt talat förstår jag inte varför jag inte har tagit livet av mig tidigare. Hur kom jag hela vägen hit? Jag ser ingen ljus framtid. Jag ser ingen förbättring. Jag ser inget värdigt liv. Jag har vaknat, med en så outhärdlig ångest att jag inte kan gå upp ur sängen utan att se det som en otroligt stor utmaning, i över en månads tid nu. Det har varit dåligt över huvud taget i ca tre månader. Och kanske (självklart) så har mina f.d. förhållanden en del...

Jag är så trött;

Så trött av att inte bli tagen på allvar

Så trött på att höra att alla är lite deppiga ibland och att jag ska rycka upp mig

Så trött på att må såhär

Det här har pågått i flera år, fram och tillbaka, bättre och sämre men aldrig tillräckligt bra. Det känns som jag har testat allt, från att vara inlagd på psykakuten till att försöka mitt yttersta att ”leva ett normalt liv som alla andra”. Det har inte varit lätt men trots allt lever jag än idag- även om jag inom vården har varit en ”röd-markerad i två år” dvs. en patient med hög suicidrisk.

I somras hände det. Min psykologs oro blev sann och jag försökte ta livet av mig. Trots detta blir jag inte tagen på allvar. Folk ser mitt självmordsförsök och...

Varför kämpar jag ens? Jag vet att jag kommer ta livet av mig förr eller senare. Är inte allt jag gör nu förgäves då, ändå?

Allting kändes så meningslöst när jag visste att jag skulle ta livet av mig förr eller senare. Så fort jag stötte på ett hinder, var min första tanke att nu kanske det äntligen är dags för mig att ge mig av? Hur stora hindren behövde vara för att sätta igång denna tanke varierade kraftigt. På ”bra” dagar kunde ett dåligt resultat på provet eller en känsla av ensamhet trigga igång tanken men på en dålig dag räckte det med att byxorna jag tänkt ha på mig låg i tvätten.

Tankarna blev till handlingar och förberedelser för slutet.

Dagen då jag äntligen skulle ätas upp av mina demoner var kommen. Min sista livlina, min...