Ångestbloggen

Jag vill börja med att berätta för dig att du besitter en enorm styrka. Jag vet att du har blivit skadad av andra människor. Du har ett sår inuti dig som så lätt kan öppnas upp igen när objudna minnen dyker upp. Jag vet inte om din historia, men jag är ledsen att det har blivit såhär.

Jag är ledsen att du har fått lida på grund av att andra människor inte har sett ditt värde. Jag är ledsen om du har fått hårda ord slängda på dig. Jag är ledsen om du fått slag på dig, blivit utfryst och hånad. Jag är ledsen om andra människor har fått dig att tro att du inte förtjänar livet. Jag är ledsen att du känner samma smärta inuti dig som jag gör.

Efter några år i terapi har jag förstått att det var mobbningen som banade vägen för min psykiska ohälsa. Det är en stor...

Tänk att inte kunna gå ut med soporna utan att kolla sig i spegeln minst 2-3 gånger och starkt överväga om man ska sminka sig innan man tar soporna ifall någon skulle se en och tycka att man är ful.  Ska man kanske byta kläder också så man inte ser tjock ut? Och gud så rufsig man är i håret, bäst att sätta upp det så ingen tror att man är ovårdad!
Något som borde ta 2 minuter av min dag tar istället 20 minuter och massvis med ångest.
  Såhär har jag det, mer eller mindre i alla situationer, varje dag. Och jag ska berätta för er att jag är sjukt jävla trött på det.

Jag har som så många andra med psykisk ohälsa genomgått en barndom proppfull med mobbning. Det satte igång redan dagen jag började i grundskolan och fortsatte en bit in på gymnasiet. Än idag...

Tänkte bara ge dig en jättestor poäng med ditt liv, om du har plats för en extra? För enda anledningen till att den stora folksjukdomen “självhat” brett ut sig i vårt land är för att vi, enskilda individer, upplever oss som avvikande. Vi har alla fostrats till det. Föräldrar, lärare, kompisar, släkt och grupper av olika slag har samtliga, med jämna mellanrum, påpekat våra fel. Och eftersom felen varierar beroende på situation och umgänge så finns det nog, med facit i hand, ingenting med oss som faktiskt duger. Vi har alla förvandlats till kameleonter; överallt anpassar vi oss till omgivningen genom att förtrycka våra sanna jag och indirekt också alla som liknar oss. Vi blir inte mer än kloner av varandra.

Men detta självhat hade faktiskt kunnat förhindras. Om vi, från dag ett, hade sluppit att matas av mallar, ramar, normer...

Sommaren ska ju i sig självt vara en zon helt fri från ångest. Den ska liksom uppföra sig och veta hut. Fast det gör den ju aldrig. Ändå känns denna sommar som rena befrielsen i jämförelse med förra. Det då ständiga antiruset; dimman av att inte bry sig om, känns så nära att jag nästan kan ta på det. Det känns så bekant. Men ändå så distanserat. Klarheten, medvetenheten är besvärlig. Den tvingar successivt på mig mer ansvar. Härlighet och skräck hand i hand bakom samma fasad av lugn. Jag vägrar ge mig till likgiltigheten igen. Det är inte där jag hör hemma. Den klär mig inte. Samtidigt är det läskigt att vara med. Att ta besluten, att leva med konsekvenserna och att agera utefter hur det kanske ska råka bli. Men det känns närmast som ett mirakel varje gång jag gör precis det...

(av Linn, 14 år)

Ämnen: Depression, självhat och mobbning

Jag har alltid haft lågt självförtroende men spiralen som förstörde mitt liv började snurra 2010. När jag var 8 år började en kille i klassen över mig komma med dumma kommentarer om att jag aldrig åt grönsaker på lunchen och ibland försökte han lägga krokben för mig i matsalen. En dag fick jag nog och kastade min tallrik med mat mot honom men jag missade. När jag var 9 år började klassens "bad boy" Valentino mobba mig. Jag visste redan att jag var tjock men det hade inte riktigt stört mig förrän nu. När han började mobba mig tog det inte mer än nån månad innan jag inte kunde titta i spegeln utan att känna att jag var tjock, värdelös och fulare än en rutten fisk. Det var verbal mobbning, aldrig ett fysiskt slag fast varje ord kändes som en...