Ångestbloggen

Kanske upprepar jag mig nu? Kanske har ni läst mina självömkande beklagelser tidigare? Ja i så fall är det en bra spegling av hur det är i mitt liv. Som ett endaste upprepande av elände. Som för Sisyfos och hans stenblock. Ja just så; det är för mig som för Sisyfos. Jag är dömd att rulla det där förbannade stenblocket uppför berget men når bara nästan nästan toppen innan det rullar ner igen och jag måste börja om. Aldrig blir jag fri. Aldrig når jag toppen och blir fri.
Hur många gånger ska jag orka rulla det där från avgrundens början egentligen?
Antingen så är man sjuk, eller så är man frisk men helt utslagen av utmattning. Eller så är man för skör, för ensam. Eller så händer något. Sen händer något igen. Och igen. Och igen Och igen. Det tar aldrig slut på...

Jag är så fel.
Jag kan inte säga direkt att jag gör fel, för jag gör faktiskt som jag blir tillsagd många gångar. De flesta gånger faktiskt. Utan jag ÄR fel.
Jag är fel i alla sammanhang. Jag är fel person på fel plats vid helt fel tillfälle.
Men jag gör som alla säger till mig. Söndersliten av allas råd och instruktioner och ordinationer.
Ändå så är jag hela tiden fel.  
Jag är fel patient inom vården, för jag vill inte äta medicin- särskilt inte den som inte hjälper. Inte heller vill jag att någon annan ska tala om för mig hur jag mår, tänker och känner utan jag vill göra det själv och berätta det själv. Det är helt fel inom psykvården. Jag passar inte deras patientmall, för jag är så fel. Jag har ord och begrepp också. Det är fel. Man ska tiga...

Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda. Annorlunda och Ensam.
Alltid liksom tänkt att jag inte passar in här på jorden. Att jag nog har hamnat helt fel. Jag har alltid känt att jag inte förstår den här världen på samma sätt som andra. Den där enorma längtan efter att få passa in och höra till har drivit bort mig från allt som ursprungligen var mitt jag. Mitt sanna jag.
Jag har också levt med psykisk ohälsa sedan jag var barn.

Det är svårt med ensamhet. Det är svårt på många sätt. Vi vill så gärna höra till dessutom, vi vill så gärna få vara en del av det där som inte är ensamhet så vi låtsas gärna att vi inte är ensam. Så att vi inte avslöjar vår ensamhet för vi kan annars riskera att hamna ännu mer utanför. Så det gör det...

Det är svårt det där med att leva med psykisk ohälsa och samtidigt vara högfungerande. Eller jag kanske snarare ska säga, ge sken av att vara högfungerande.

Bara för att jag har utbildat mig, fått arbete, bildat familj och har vänner så är jag enligt min egen mening inte alls högfungerande. Det kanske egentligen var väldigt mycket bevis på min lågfungerande sida att göra allt det där. Eftersom jag inte hade någon funktion alls till så många andra basala saker under tiden. Men så tänker man inte inom vården eller i samhället i övrigt.

Jag gillar inte att någon pratar om min funktion som hög eller låg. Det är oerhört provocerande. För det blir så missvisande. I själva verket är jag varken hög- eller lågfungerande. Utan ojämnt fungerande. Jag slits mellan två ytterligheter i...

Hela två veckor har gått och jag har såhär långt överlevt de första dagarna på universitetet och allt som hör därtill. Jag ska även tillägga att jag gått till skolan med fjärilar i magen och kommit hem med ett leende på läpparna. Jag känner mig som en vinnare, jag har för stunden lyckats knuffa ner den lille djäveln som satt på min axel och som sa att jag inte skulle klara det. Ta dig i brasan säger jag bara…

Första dagen, hade jag sådan ångest och så stor klump i magen att jag tänkte ge vika redan då, jag ville ge upp direkt. Du kommer aldrig klara detta sa ångesten, du kommer stå där ensam i ett hörn medan alla andra hittar någon att prata med och du kommer stå där osynlig utan att någon ens hälsar eller ler åt dig. En känsla av ensamhet kröp sig på redan...

Jag har två teveserier som jag ser. Om och om igen. Jag byter inte, jag lägger inte till någon ny utan jag håller mig till de här som jag kan och där jag vet hur det går. Men som alla påverkar mig känslomässigt på olika sätt.  En påverkan utan att vara en trigger. Det är vad jag är ute efter. En av dessa teve serier är en sjukhusserie. Nästan alltid blir man lite berörd och fäller en och annan tår. Ibland är det väldigt skönt, att få gråta lite utan egentlig anledning.

Men häromdagen fick jag lite av ett annat perspektiv där mellan tårarna. I ett avsnitt är en av huvudrollerna väldigt traumatiserad efter en olycka.  Hon slutar prata och hon är apatisk emellanåt och slåss emellanåt. Hennes somatiska status är god varpå hon egentligen inte behöver någon somatisk vård...

Den 18/8 är jag bjuden på kräftskiva. Dom som kommer känner jag, jag har jobbat med de flesta sedan tidigare. Ändå är jag osäker på om jag ska gå eller inte. Jag vet inte vad som skulle sätta stopp, eller vad det är som får mig att känna att, ”Nae jag ska nog säga att jag inte kan”. Vad finns det att vara rädd för egentligen? Jag vill ju så gärna gå och träffa alla igen och prata om vad som hänt sen sist vi träffades.

Men redan nu känner jag mig utanför, känner mig som den som kommer sitta vid sidan av och skratta, le åt att alla andra som klarar av att dansa eller ha trevligt. Jag vet ju att det inte kommer bli så, jag klarar också av att dansa, skratta och prata. Jag har träffat dom ett flertal gånger innan och känner dom väldigt väl. Jag är ju bjuden av en anledning! Vad är det...

Jag skrev detta inlägg på mitt instagramkonto, @nusnackarvi, som gav sådan fin respons!

Trots att psykisk ohälsa är ett av de vanligaste skälen till sjukskrivning och ett av våra största folkhälsoproblem, så möts många som mår dåligt av okunskap och fördomar.

Därför, har jag samlat några tips till dig som INTE lider av psykisk ohälsa:

• Sluta säg ”Det sitter bara i ditt huvud”.
  Det är inte ”bara” när det kommer till oss som känner som vi gör. Det är vår verklighet.
  
  
• Sluta säg att det är ”bara” till att söka hjälp, för det är det inte. Sluten och öppenvården är överbelastade och har inte alltid möjlighet att ta emot en samma dag.
  Och när man mår såpass dåligt, har man ibland svårt att finna rätt ord.
  Du kan hjälpa till...

Jag är så tacksam att jag får skriva om mina erfarenheter och tankar och känslor kring psykisk ohälsa. Jag är så tacksam att någon läser. Någon hör min historia. När jag mådde som sämst och det var som allra rörigast i mitt liv så var det andras berättelser som blev min kraft. Jag knarkade bloggar och inlägg och Ångestskolan har haft en viktig roll eftersom de inläggen som spreds blev pusselbitar för mig och min läkning. Det blir en slags upprättelse och kraft i att känna att man inte alltid är ensam.

Så tack Ångestskolan, tack alla ni! Ni gör skillnad. Tack för att jag får chansen att ge tillbaka genom att dela med mig av min berättelse.
Det är lite som terapi att skriva och sen läsa sina egna texter. När jag läser mina egna inlägg så här efter att de publicerats, eller när jag...

Det var en gång en familj som bodde i ett stort hus en liten bit utanför staden. I familjen fanns en mamma som levde med psykisk ohälsa. Men trots sina svårigheter och sina psykiska besvär var hon fast beslutsam om att hennes barn skulle få den bästa tänkbara uppväxt. Den här mamman var noggrann med städning och tvätt och hon hade alltid full koll på barnens alla aktiviteter och skolmöten. Det missades inte en gymnastikpåse och alla matsäckar memorerades. Hon läste läxor och bakade bullar. Hon gjorde egna pedagogiska spel för att engagera barnen i läsning. Varje lördag gräddade hon våfflor till frukost och hon skjutsade barnen överallt de behövde och rullade hemmagjorda köttbullar och egna grytor för att förvissa sig om att barnen fick riktig mat och inga halvfabrikat. Varje jul gjorde hon dem varsin julkalender med rim för varje dag...