Ångestbloggen
Ett jävlanamma - My Nilsson
När jag avslutade min tid på BUP efter en utredning som visade på nollresultat gick jag över till vuxenpsyk.
Det kan ha varit det bästa valet både jag och pappa gjorde. Pappa som är min stöttepelare har alltid varit delaktig i min resa mot att hamna där jag är nu.
Det är tack vare honom jag sitter här nu och kan skriva att min resa på vuxenpsyk har varit det bästa året jag varit med om inom psykiatrin.
Att jag fått en helt jävla in i helvetes underbar psykolog som har accepterat mig och mina klumpiga uttryck samt tankar. Efter ett år med samtal och en kort period med KBT är jag äntligen under utredning igen.
Det låter konstigt att säga att det är “äntligen” men denna utredningen har visat resultat. Tack vare den läkaren jag fått träffa har jag fått dubbel medicin. En som jag ska ta vid behov och en jag går på...
När kroppen äntligen får prestera - My Nilsson
Trots att det varit en otroligt varm sommar så har det varit en ångest sommar.
Planerna var stora och framtiden så nära.
LNU var sökt, jobb var sökt trots all ångest inför det. Jag var nöjd och så peppad.
Det blev inte som tänkt, studenten fick inte det avslut som jag hoppats. Ville säga hej då men var rädd för alla känslor.
Inget jobb under sommarn, ännu mer ångest. LNU ansökan beviljades inte.
Allt jag hade inför sommarn var fotbollen och äntligen hade jag chansen att prestera.
Få hämta energi och lära känna mig själv.
But noo, sommarn har varit endast ÅNGEST.
Trots en negativ sommar har jag fortfarande min kämpaglöd kvar inför framtiden. Jag får äntligen börja prestera på riktigt.
Matcherna drar igång och den 27/8 börjar jag läsa engelska och matte.
Som min kropp och hjärna...
En duktig flickas bekännelser - Frida Åsare
Under de senaste två veckorna har jag lidit av extrem prestationsångest. Jag har påbörjat ett stort antal inlägg, men avslutat dem med fula ord om hur mycket jag suger på att skriva. Jag har så mycket jag vill dela med mig av, men jag får inte riktigt fram de rätta formuleringarna. Jag blir inte nöjd, ingenting duger. Värdelöst. Jag är värdelös.
Naturligtvis är jag otroligt glad, tacksam och stolt över att få skriva för Ångestskolan, men jag visste redan när jag sökte bloggtjänsten att jag förr eller senare skulle återse min gamla fiende från studietiden – prestationsångesten.
Jag har nu i uppgift att skriva ett inlägg utan att prestera. Terapeutens order. Det här är en utmaning, då jag under hela skoltiden och numera i arbetslivet ständigt har drivits av att jämt prestera på topp. Aldrig att jag...
Ångest, ångest, ångest… - Johanna Hedblom
Nu är det nästan två veckor sedan som jag fick meddelandet av Eric att jag var utvald att få blogga för Ångestskolan. I två veckors tid har jag känt mig glad över att ha fått förtroendet, men även drabbats av världens prestationsångest. Hur börjar man? Vad ska första inlägget handla om? Hur skriver jag här; ganska ytligt eller personligt? Kommer någon vilja läsa mina inlägg? AAAAH.
Jag har försökt skriva det där första blogginlägget i mitt huvud flera gånger om dagen sen beskedet kom. Jag har ändrat miljoner gånger, raderat ännu fler och varit påväg att dra mig ur. Men så påminner jag mig själv om att jag faktiskt tycker det är givande att skriva. Att detta kanske kan ge mig något. Kanske någon kommer känna igen sig i mina tankar framöver? Jag måste bara...
Det var pappa som gjorde mig stark - My Nilsson
Detta är min väg mot en grå vardag.
Mitt första möte med en kurator startade i tredje klass efter att ha varit i farten igen med svordomar och slagsmål. Redan vid den här tiden hade jag en bakgrund i skolan som de flesta inte hade.
Sedan det första samtalet har jag en gång i veckan gått hos flera helt fantastiska kuratorer. I samma ålder börjar jag och mina föräldrar på bup. Det är en tid som mest handlade om väntan på att få åka hem. Det enda jag kommer ihåg var att hon hade torra händer som jag satt mest och tänkte på.
Efter en tid avslutade vi den kontakten, det var bara en början på många fler.
Jag har alltså bytt kontakter på bup ifrån 8-9 års ålder till 6 månader innan jag skulle fylla 18.
De flesta av fallen har handlat om att jag är impulsiv och är utåtagerande. I 15-17...
Jag önskar att någon hade pratat - My Nilsson
Kära förälder sluta inte älska livet bara för att du fött barn.
Kära förälder sluta inte uppmärksamma dina brister.
Kära förälder tala om för din omgivning att du älskar dem för den de är.
Detta är till dig som växt upp eller just nu i denna stund växer upp med föräldrar som lever/levt med missbruk/psykisk ohälsa. Du vet inte om det för att du känner dig sårbar men jag vet att du är en av de starkaste personerna i ditt liv.
Kära barn du är värd att vara barn.
Kära barn jag tror på dig oavsett.
De som hamnar och lever i ett missbruk glömmer ofta snabbt bort sin omgivning. De glömmer att leva, de glömmer att visa den rätta kärleken.
Omgivningen glömmer att älska på rätt sätt tillbaka, glömmer att förlåta och det omgivningen glömmer mest av allt är...
Din tid kommer - Jacob Hallberg
Ja, jag är fullt medveten om att jag använt en låttitel av Håkan Hellström som titel på detta inlägg. Men jag lyssnar på den - och många andra av hans låtar, lite då och då, och det ligger mycket sanning i det han säger. Unga människor lägger så mycket press på sig själva i tron att dom måste bli nåt, men dom glömmer bort vad dom redan är.
I dagens internetsamhälle ser vi konstant hur andra är mer framgångsrika, har roligare och verkar lyckligare än vad vi själva är. Men varför ska vi jämföra oss som knappt startat med någon som jobbat för något i flera år? Vi borde inte stå vi startlinjen på ett maraton och vara avundsjuka på att någon redan hunnit springa 2 mil, det vi ska fokusera på är att köra loppet i vår egna takt. Din tid kommer. Hitta...
Andas, det är bara lite ångest - My Nilsson
Vi börjar med att presentera mig, som egentligen är det allra svåraste. För att allt jag ska göra är prestation och jag vill alltid vara bäst.
Mitt namn är My och jag är 19 år kommer ifrån Kalmar. En liten stad i Småland, ibland alldeles för liten.
Min bakgrund till varför just jag valde att söka som bloggare ligger i att jag är trött på att andas och låtsas som om ångesten inte finns. Nu blev jag utvald och kände ett adrenalinrus i hopp om att få uttrycka mig, hjälpa andra.
Det tog stopp när jag skulle börja med min presentation. Det tar ofta stopp när jag ska göra saker som kräver prestation. För när vi alla strävar efter att hela tiden vara bäst för att det är vad människor kräver av oss, samhället kräver och sociala medier kräver så blir det inte alltid lätt att...
En kommunalarbetares vedermödor - Malin Holmberg
Ibland känns det som om jag drunknar. Mitt i en överväldigande känsla av att tillvaron inte har någon yttre poäng. I förnimmelsen av att vår existens enbart skadar det stora hela i sig självt och att vi därför helt saknar mening. I insikten av att allt det som är mitt liv är beroende av saker jag själv inte till fullo kan kontrollera. Vissa saker går inte att komma undan.
Allt mer sällan ju äldre jag blir lägger jag mitt egenvärde i det jag åstadkommer. Mitt jobb är just enbart ett jobb. Någonting jag har en fallenhet för, erfarenhet av och kunskap om som i sin tur gör att jag kan göra andra saker som kanske kan fylla mitt liv med den mening jag så ihärdigt söker.
Men ibland påminns jag om hur tungt det är att jobba med människor. Påminns om hur tungrott det blir när systemet ständigt försöker...
Faran i att frysa - Malin Holmberg
Förändringar. Jag brukade tycka de var spännande. Någonting att vila hjärnkapaciteten på. Någonting som körde slut på den och gjorde mig lugn. En känsla av att alltid vara beredd. Nere i startgroparna. Alltid redo för nästa sprint. Alltid redo. På något sätt kändes nog den ständiga mentala rörelsen som ett alibi för det som egentligen var känslan av flykt. Förändringarna tog sig så småningom en annan smak i munnen på mig. Gick från sötsyrlig till bitter som Fernet.
Jag har förstått att den där rörelsen inte är min grej längre. Jag föredrar idag lugn, pallar bara inte stressa. En vanemänniska som ogärna planerar min tid för någon annan än mig själv. I min ensamhet kan jag planera hur mycket som helst. Till och med min egen begravning men jag vill kunna ta beslut...
Senaste inläggen