Ångestbloggen
Ett ljus i mörkret - Malin Holmberg
Jag sitter i bilen någonstans längs en motorväg där det är som tydligast att stad övergår i landsbygd. Mörkret som fortgående sväljer mig avbryts av allt färre ljuskällor. Jag tar mig längre och längre bort från allting som skänker sikt och snart skall jag vara den enda ljuskällan i den omslutande skogen. Det är där jag är uppväxt. Det är där jag blev jag. Det var dit jag drogs tillbaka. Det var inget val. Det var min inre instinkt.
Den fuktiga asfalten smeks av däckens gummi medan jag gläntar ut genom mina tankar. Så länge en kan vara i en kapsel. Försvinna in i sig själv och bara finnas där. Därinne där världen inte är någonting annat än en skärmsläckare.
Det går en motorväg genom mitt huvud också. Men den är aldrig tom. Den är aldrig mörklagd. Den är...
När det är som värst vet en inte om det ska gå över - Malin Holmberg
Världen runt mig är fullständigt obegriplig. Ogripbar. Outhärdlig. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den eller människorna i den. Jag förstår aldrig varför somliga människor spyr ut sig själva över världen. Varför de tar sig rätten att bara vara på bekostnad av andra. Jag har aldrig förstått varför somliga tycks sakna samvete. Eller varför somliga inte tycks begripa att just deras åsikt inte är något allmängiltigt synsätt som alla måste hålla med om.
Tidigare i livet har jag, antagligen på grund av min högkänslighet, lärt mig att liksom förhålla mig till detta. Jag har lärt mig att retoriskt möta dessa människor, jag har lärt mig vilka sammanhang jag helt ska undvika och jag har lärt mig hur jag överlever i detta virrvarr av vansinne. Men nu känns det som om...
Faran i att frysa - Malin Holmberg
Förändringar. Jag brukade tycka de var spännande. Någonting att vila hjärnkapaciteten på. Någonting som körde slut på den och gjorde mig lugn. En känsla av att alltid vara beredd. Nere i startgroparna. Alltid redo för nästa sprint. Alltid redo. På något sätt kändes nog den ständiga mentala rörelsen som ett alibi för det som egentligen var känslan av flykt. Förändringarna tog sig så småningom en annan smak i munnen på mig. Gick från sötsyrlig till bitter som Fernet.
Jag har förstått att den där rörelsen inte är min grej längre. Jag föredrar idag lugn, pallar bara inte stressa. En vanemänniska som ogärna planerar min tid för någon annan än mig själv. I min ensamhet kan jag planera hur mycket som helst. Till och med min egen begravning men jag vill kunna ta beslut...
Att minnas allt det som andra glömmer - Malin Holmberg
Ungefärlig lästid: 7 minuter
”När det är stängt, då är det stängt. När det är släckt, då är det släckt.” Så sa Mia Skäringer på sin spexigt breda värmländska i sin föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Hon pratade om sin hemort. Jag vet inte hur många gånger jag har sett inspelningen av den föreställningen under de åtta år som förlupit sedan den hade premiär. Hundratals gånger kanske. Jag och min syster kunde titta på den om och om igen. Det fanns ständigt en replik som passade in i alla givna situationer och uttrycket från Robin Hood som hon lånade ”Hodiladi hodiladi hoppsan en sån dag” använder jag fortfarande om inte dagligen så åtminstone varannan dag.
Jag och min syster citerade alltid någonting. Disney och...
Om känslan jag aldrig satt på pränt - Malin Holmberg
Allt jag någonsin ville var att räcka till. Jag brydde mig inte om hur jag mådde. Vad som skulle hända med mig och mitt liv. Med mina drömmar och mål. Jag ville bara få henne att må bättre. Min lillasyster.
Så många tårar jag gråtit. Så många jag svalt ner. Så många jag hållit tillbaka. Tvingat in i kroppen. Så många salta droppar jag skrubbat in i egna sår. Som straff. Som det förklädda kallet som egentligen bara var ett martyrskap inget bett mig ta i. En hobbyjesus som gladeligen tog på sig både kors och törnekrona bara för att andra skulle slippa. Allra helst hon. Som om jag gjorde henne en tjänst. Jag var ju ändå så stark. Det sa ju alla. Hellre jag, än hon.
Jag skulle burit hundra kors för hennes skull. Jag skulle låtit hundra sår förbli öppna i min egen hud bara Gud...
Rubba inte mina cirklar - Malin Holmberg
En romersk soldat störtar besinningslöst mot mannen som ritar i sanden. Han är fullt upptagen med ett matematiskt problem. Han målar upp mönster i sandstrandens korn medan soldaten kommer närmare. När han får syn på soldaten hinner han innan han slås till marken utropa: ”Noli tangere circulos meos”. Rubba inte mina cirklar.
Arkimedes, antikens matematiker är den som tillskrivs dessa ord. Men vi kan såklart inte veta om det stämmer till fullo. Oavsett sanningshalten i berättelsen förstår jag honom. Jag precis som Arkimedes mår bäst när mina cirklar får förbli orubbade.
Jag och min mamma skämtar ofta om det här. Inte precist om Arkimedes men uttrycket. Vi är både personer som gärna vill ha saker på vårt sätt. Inte nödvändigtvis på samma sätt. Men vi är båda känsliga för när...
Livet som starkskör, livet som trasig. - Malin Holmberg
Jag har faktiskt inget att klaga över egentligen. Det är det som är det värsta. Jag har kommit tillbaka efter mina sorgeår. Jag kan arbeta, jag har en kropp som fungerar och ett intellekt som tar mig genom livet. Jag har en bostad och mat på bordet. Jag har fantastiska människor i mitt liv som jag litar på. Jag har mer än de flesta.
Men; jag känner också allt som händer med dubbel, kanske trippel styrka. Jag tänker längre och analyserar djupare. Jag tar in, ser och hör allt på en gång.
När jag känner livet i mig som Madicken sa; då känner jag det så intensivt. Jag blir euforisk och allt är underbart. Men när jag som nu bara möts av motgångar då är känslan av lycka helt omöjlig att ens föreställa sig.
Det suger i magmunnen som om en tomhet ekar där bakom. Som ett svart hål som vill svälja mig...
Om att leva utan hud - Nina Carlson
Vi affektiva. Högkänsliga. Borderliners och Bipolära och Bokstavsbarn. Jag skulle inte säga att vi har humörsvängningar, snarare humör-jojo. Det går upp och ner. Upp. Ner. Kraschar och måste lindas upp igen. Upp och ner. Upp. Ner. Långt upp, långt ner. Sällan gråskala eller perioder av härlig åkning. Det är ingen bergochdalbana, det är fritt fall och uppskjut, fritt fall och uppskjut.
Vi har ingen hud, allt fastnar på oss och gör ont. Vi vet vilket humör ni är på för det känns i hela kroppen. Vi vet vad det är för stämning i huset för det känns så fort vi öppnat dörren och klivit in i hallen.
Minsta lilla motgång, och då menar jag verkligen minsta lilla, välter hela lasset och ut väller allting. Det kan vara livsglädje och dödslängtan inom samma minut. En missad buss...
Sorgens olika sidor - Malin Holmberg
Den aktiva ångesten. Den som verkligen förgör. Den hann jag bli kompis med, alltså inte på så sätt att vi började gilla varandra men på ett sätt som gjorde mig van vid att leva med den. Jag tyckte ett tag att den var ett normaltillstånd.
Det som hände med mig när jag sörjde aktivt i nästan fyra år utan uppehåll var helt enkelt att min ångest blev en ganska stor del av min persona. Men, idag lever jag istället för första gången med normala dagar, alltså utan ångest, utan vidare självreflektion och utan sömnsvårigheter. Någonting som för mig är nytt. Nytt på så sätt att jag kan stanna upp och uppmärksamma att jag faktiskt inte har ångest. Aldrig trodde jag att det var någonting jag skulle behöva vänja mig vid. Jag trodde ju att det skulle vara tvärtom.
Min ångest har...