Ångestbloggen
”Jag hade överlevt alla och fört mänskligheten framåt, för 10 000 år sedan” - Sally Sjöblom
Jag mår inte bäst. Ibland mår jag bättre och ibland mår jag bara bra. Jag skulle kunna säga att jag mår dåligt. Men det känns som en ledsam utgångspunkt. Har du någonsin befunnit dig i en situation, helst en vardaglig, en bekant situation och plötsligt känt att det snurrar till i huvudet. Flimrar till för ögonen, suger till i magen och du VET som den rutinerade ångestmänniska du är att det är just ångesten som är på väg. Vad gör du då? Det som sker per automatik är att jag med alla medel som krävs börjar distrahera mig från det där obehagliga okontrollerade som sker i kroppen. Och så tänker jag att går det över nu när jag gör något annat så är det ”bara” ångest. Och det känns ju bra!
Den här metoden är av mig beprövad i cirka 10...
En hypokondriker berättar - Jenny Tistell
När jag fick mitt första barn så fick jag i present av en anhörig, ”stora barnläkarboken”. Det var nästan som att ge knark till en ruskigt abstinent missbrukare. Jag sög i mig rubbet. Alla symtom, alla diagnoser, alla behandlingsförslag: ALLT! Sen ringde jag Vårdcentralen med egna teorier om symtom och dess uppkomst för att alltid få tillbaka att allt var okej, min dotter var inte sjuk. En gång ringde jag helt övertygad om att hon hade en sjukdom som heter ”Kawasakis sjukdom”. Jag läste innantill när jag i telefonen till sjuksköterskan berättade om hennes symtom. Jag var helt övertygad att detta måste stämma. Hon hade varendaste ett av de där symtomen. Jag grät förtvivlat, helt övertygad om att nu var det allvar på riktigt.
Sköterskan trodde på mig och blev jätteorolig, men lugnade mig med att säga att hon...
Gästinlägg #363: "Jag påminner mig om att jag fortfarande lever"
av Hannah
Ämnen: Social ångest, depression, ätstörning och generell ångest
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken att dö. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om mitt självmordsbrev. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit mig till sömns. Hur många gånger jag stått framför spegeln, vridit och vänt på mig för att se om jag skulle bli snyggare då, dragit in magen och räknat revbenen. Stått framför spegeln och velat slå sönder den. Jag vet inte hur många gånger jag fått panikattacker innan och när jag är i skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat svettats, blivit röd och fått panik när någon frågat mig något i klassrummet. Jag har ingen aning om hur många gånger jag har hållit på såhär...
Jag har ett hål som måste fyllas - Jenny Nylén
Rätt ofta pratar man, när det gäller personer som mår psykiskt dåligt, att de har en känsla av att det är ett "hål som måste fyllas". Det finns en sorts tomhet inom en. Det "hålet" kan då tillfälligt fyllas, om man till exempel äter godis eller dricker alkohol eller gör något annat som ofta inte är så nyttigt för en själv. Man skulle kunna säga, att det är en typ av självskadebeteende. Ibland går det så lång att man till och med skadar sig själv rent fysiskt.
Tomheten och ångesten, upphör kanske för stunden, men känslan därefter är oftast värre. Många gånger har man hört från olika håll att det "tomma hålet" är en rest av något traumatiskt som hänt i ens liv. De åsikterna kommer både från experter och från personer som leker...
Min hjärna blir som en tryckkokare (Blogginlägg #3) - Jenny Nylén
Jag har märkt under tiden jag har skattat min ångestnivå, att adrenalinet och känslan som jag har när jag oroar mig över något, är nästan lik den som jag känner när jag är exalterat över något. Jag går igång på samma sätt och hjärnan spinner iväg och analyserar olika alternativ på exakt samma sätt. Jag blir så extremt upprymd och uppfylld när jag fick något som intresserar mig. Jag är liksom aldrig lugn. Det har ofta känts som att mina känslor har bubblat inom mig så till den milda grad oavsett om det är upprymdhet eller oro, att jag var tvungen att dämpa ner mig. Några glas vin eller några öl var det lättaste sättet att få känslolivet på plats. Så att inte hjärnan skulle känna sig som en tryckkokare. Men den typen av självmedicinering är livsfarlig....
Gästinlägg #360: "Allt handlar om hopp"
Av Anonym
Ämnen: Paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom, borderline och uppväxt
Jag kommer ihåg den dagen som att det vore igår.
Vintern 2011, under 5 dagar hade jag plågats av jobbiga känslor och kände att något var på gång men kunde inte sätta fingret på det. Under fredagen kom min första panikattack, hade aldrig upplevt något starkare en detta. Min första tanke var ''nu dör jag'' jag skrek och grät och slet I mitt hår och bad om att att skulle sluta. Min mamma som var I panik och inte visste vad som hände bara höll om mig tills det slutade.
Här började min plågsamma resa. Jag hoppade av gymnasiet, jag förlorade mina vänner, min föräldrar visste inte vad det var med mig, I samma veva förlorade jag min dåvarande pojkvän. Jag var isolerad I 6 månader. Tanke av sätta på mig mina skor fick mig att...
Att oroa sig för allt och alla - Jenny Nylén
Att blotta sig eller älta sina problem när man har GAD är inte lätt. Hjärnan är så inställd på att man ska hjälpa andra och att man själv inte ska orsaka något problem eller ta upp onödigt tid. Så därför känns det bara liksom onödigt att ta upp egna problem, men ser till att man själv inte är så viktig utan gör den andra till viktigast. Andras problem kan man lösa, ge en massa råd och stöttning, men när det kommer till en själv blir det liksom stopp. Varför är det så? Jag har lärt mig under min kognitiva terapi att jag bortser från mig själv. För jag är så upptagen med att andra nära och kära ska ha det bra.
Att det är bättre att jag lider eller mår dåligt en att någon annan i familjen eller i nära vänkretsen gör det. Man tar på sig...
När jag vaknar vill jag dö - Fanny Fredriksson
Vid lunch är jag så lycklig att jag kan spricka.
Lagom till eftermiddagen får jag en ångestattack som håller i sig till kvällen.
Strax innan jag ska gå och lägga mig har det hänt något som gör att jag har ett lyckorus i kroppen. Men när jag ligger i sängen och klockan närmar sig 03.00 då kommer tankarna som äter upp mig inifrån. Jag är värdelös, ful, äcklig och så jävla ensam.”
Jag heter Fanny, jag är 25 år och lever med Borderline, GAD och panikångest.
Såsom jag beskrev i början, så är ofta en vanlig dag i mitt liv. Vissa dagar märker jag det mer, vissa dagar mindre.
När jag skriver det här är det Januari 2017, mina diagnoser fick jag för precis 1 år sedan. Det va först då jag förstod varför jag mått, reagerat och agerat som jag gjort de senaste åren.
...
GÄSTINLÄGG #356: "JAG VÄLJER ÅTERIGEN DET TYSTA MÖRKRET"
av Fanny
Ämnen: Social ångest, panikångest, GAD & Tvångssyndrom
I hela mitt liv har jag varit rädd. Så jävla rädd för allt. Rädd för att bli sedd, rädd för att ta för mycket plats, rädd för att finnas. När jag var liten gick jag och gömde mig bakom soffan när mina föräldrar fick besök och i skolan fick jag skäll av mina lärare för att jag aldrig sa ett ljud. Jag kunde såklart prata, det visste dom men problemet var att jag kunde inte göra det när många såg på. Och många i det här fallet var fler än 3 stycken. Inte förrän jag gick på gymnasiet vågade jag ta lite mera plats. Jag hamnade i en liten klass och fick mina första riktiga vänner. Jag trodde att nu när jag bytt skola, kommit bort från mina gamla klasskamrater och fått nya lärare så...
Orimlig Onödig Oro - Jenny Nylén
För tre år sen sökte jag professionell hjälp för mina problem och fick då diagnosen GAD (Generalized Anxiety Disorder och på svenska: Generaliserad ångestsyndrom). Den som lider av GAD, för lider gör man, oroar sig så gott som dagligen och har svårt att kontrollera sin oro. ”Tänk om-tankarna” avlöser varandra på löpande band, vilket gör att kroppen ofta är på helspänn. När jag började min behandling med mediciner och kognitiv beteendeterapi så oroade jag mig för ca 100 olika saker varje dag. Nu är jag nere på runt fem orosmoment per dag. Mina dagar har blivit så mycket behagligare.
Jag tänker i mina blogginlägg berätta hur jag som var som person och hur min vardag såg ut för tre år sedan och hur jag mår efter min behandling. Texterna är skrivet med självironi och jag...