Ångestbloggen
Ett vykort från en utmattad mamma - Jenny Tistell
Det var en gång en familj som bodde i ett stort hus en liten bit utanför staden. I familjen fanns en mamma som levde med psykisk ohälsa. Men trots sina svårigheter och sina psykiska besvär var hon fast beslutsam om att hennes barn skulle få den bästa tänkbara uppväxt. Den här mamman var noggrann med städning och tvätt och hon hade alltid full koll på barnens alla aktiviteter och skolmöten. Det missades inte en gymnastikpåse och alla matsäckar memorerades. Hon läste läxor och bakade bullar. Hon gjorde egna pedagogiska spel för att engagera barnen i läsning. Varje lördag gräddade hon våfflor till frukost och hon skjutsade barnen överallt de behövde och rullade hemmagjorda köttbullar och egna grytor för att förvissa sig om att barnen fick riktig mat och inga halvfabrikat. Varje jul gjorde hon dem varsin julkalender med rim för varje dag...
Ett vykort från en deprimerad mamma - Jenny Tistell
Svart sörja!
Att drabbas av en svår depression är som att sjunka ner i tjock, svart, kletig, klibbig, illaluktande sörja. Tills man drunknar i den. Sen ska man leva så – drunknad och kvävd av svart sörja. Det finns ingenstans att hämta luft. Ingen yta att simma upp till. Varje steg är som att bestiga berg med den svarta sörjan runt sin kropp. Allt är tungt. Fast man är helt tom inombords och avstängd, likgiltig, så är allt tungt att bära. Så var det när depressionen kom till mig. Jag orkade inte gå. Jag låg ner. På golvet, i soffan, i sängen. Jag orkade inte alltid ens öppna ögonen, fast jag var vaken. Alla ljud gjorde ont och kroppen värkte vid varje rörelse. Jag var så tom. Hela jag var utan innehåll. Utan innehåll blir man meningslös. Jag var meningslös. Värdelös. I vägen. Jag ville bara dö....
Ett vykort från katastrofmamman - Jenny Tistell
Det är svårt att bli förälder. Det vågar jag faktiskt påstå att det är för alla. I samma ögonblick som den lilla varelsen kommer till världen och till ens famn så förstår man att det här är allvar! Det här är på riktigt! Den här lilla, lilla människan är nu i mitt ansvar. Sen får man följa med på den resan som föräldraskapet ger biljett till. Man får åka virvelvind och bergochdahlbana, man får skratta, gråta och våndas. Varje fas i det lilla barnets liv är lika mycket äventyr för föräldern som för barnet.
Men varje kris och varje svårighet för barnet blir tredubbelt för föräldern. Som förälder ska man inte bara axla sina egna känslor och svårigheter, man ska även göra detsamma för sitt barn – samtidigt.
Så jag...