Ångestbloggen
Vikten av en vän - Jonas Persson
När världen känns begränsad, skrämmande och ensam så kan det vara bra att ha en vän. Ja, nu är det inte det lättaste att hitta en människa som man kan lämna ut sig till när man är fylld med ångest, rädsla, låghet och farhågor. I stora delar av mitt vuxna liv har känslan av ensamhet funnits där. Jo, jag har haft en och annan kompis och arbetskollegor, men aldrig den där riktigt nära kärleksrelationen och vännen som man kan öppna sitt hjärta fullt ut för – tills för ett antal år sedan när jag träffade C. Hon visade den djupa kärleken, så att jag kunde ge kärlek tillbaka. Att välja kärlek är en medicin som är väldigt stark och välgörande. Att kunna vara rädd och ledsen, men få en hand och ett ord som hjälper en upp.
Att sedan få fylla sitt eget...
Med risk för upprepning - Jenny Tistell
Kanske upprepar jag mig nu? Kanske har ni läst mina självömkande beklagelser tidigare? Ja i så fall är det en bra spegling av hur det är i mitt liv. Som ett endaste upprepande av elände. Som för Sisyfos och hans stenblock. Ja just så; det är för mig som för Sisyfos. Jag är dömd att rulla det där förbannade stenblocket uppför berget men når bara nästan nästan toppen innan det rullar ner igen och jag måste börja om. Aldrig blir jag fri. Aldrig når jag toppen och blir fri.
Hur många gånger ska jag orka rulla det där från avgrundens början egentligen?
Antingen så är man sjuk, eller så är man frisk men helt utslagen av utmattning. Eller så är man för skör, för ensam. Eller så händer något. Sen händer något igen. Och igen. Och igen Och igen. Det tar aldrig slut på...
Om att känna sig fel - Jenny Tistell
Jag är så fel.
Jag kan inte säga direkt att jag gör fel, för jag gör faktiskt som jag blir tillsagd många gångar. De flesta gånger faktiskt. Utan jag ÄR fel.
Jag är fel i alla sammanhang. Jag är fel person på fel plats vid helt fel tillfälle.
Men jag gör som alla säger till mig. Söndersliten av allas råd och instruktioner och ordinationer.
Ändå så är jag hela tiden fel.
Jag är fel patient inom vården, för jag vill inte äta medicin- särskilt inte den som inte hjälper. Inte heller vill jag att någon annan ska tala om för mig hur jag mår, tänker och känner utan jag vill göra det själv och berätta det själv. Det är helt fel inom psykvården. Jag passar inte deras patientmall, för jag är så fel. Jag har ord och begrepp också. Det är fel. Man ska tiga...
En resa i ensamhetens land - Jenny Tistell
Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda. Annorlunda och Ensam.
Alltid liksom tänkt att jag inte passar in här på jorden. Att jag nog har hamnat helt fel. Jag har alltid känt att jag inte förstår den här världen på samma sätt som andra. Den där enorma längtan efter att få passa in och höra till har drivit bort mig från allt som ursprungligen var mitt jag. Mitt sanna jag.
Jag har också levt med psykisk ohälsa sedan jag var barn.
Det är svårt med ensamhet. Det är svårt på många sätt. Vi vill så gärna höra till dessutom, vi vill så gärna få vara en del av det där som inte är ensamhet så vi låtsas gärna att vi inte är ensam. Så att vi inte avslöjar vår ensamhet för vi kan annars riskera att hamna ännu mer utanför. Så det gör det...
Ångesten över sitt mående - Johanna Hedblom
Det här är inlägg nr 2 för mig. Det har återigen gått alldeles för lång tid sedan mitt första inlägg. Det är den där ångesten som gör sig påmind. Trots att jag verkligen gillar att skriva, knyta kontakter, få dela med mig till andra, så blir jag alldeles stressad inför att skriva något som ska publiceras här! Logiken i den? Nej det finns ingen logik. Det är min hjärna som tar över. Som trycker ner. Stressar. Och tar den lilla energi som finns. När Eric annonserade efter nya bloggare till sidan blev jag jättetaggad. Ansökte och lyckades komma med. Och jag kände mig för ovanlighetens skull lite stolt över mig själv. Men sen kom prestationsångesten som jag nämnde i debutinlägget.
Jag tänkte i det här inlägget presentera mig lite närmre, även om det bara blir att skrapa lite på ytan....
Känner du igen dig? - Sofia Olsson
Varför förstår inte jag? Varför har alla andra så lätt att lära sig och hänga med? Men inte jag..
Kan jag inte koncentrera mig? Vill jag inte? Kan jag inte?
Eller vad är det frågan om? Kanske är jag bara löjlig!
Kanske är mina tankar någon annanstans än där de borde vara?
I alla år har dessa funderingar snurrat runt i min hjärna. Är jag blond på riktigt? Bara dum? Trög?
Det känns som all information jag hör och ser går in på ena sidan och ut på den andra.
Minnen… jag kommer ofta inte ihåg och har svårt att minnas. Det är ofta som jag känner mig som ett stort frågetecken …det känns inte som att jag har koll på något. Allmänbildning, vad är det?
Och bråttom, är bara förnamnet. Jag har alltid bråttom och det ska gå så snabbt som...
Fotbollsyran - Jacob Hallberg
Sport kan skapa en otrolig gemenskap. Många av mina bästa minnen är från när jag utövat någon sport, och många av mina bästa vänner har jag träffat genom de sporter jag utövat. Men sport kan också ge en otrolig känsla av utanförskap och ensamhet om man inte är intresserad. Detta är extra tydligt nu i VM-tider då det har varit matcher i princip varje dag. Många är helt besatta och sätter sig och kollar så mycket dom kan, även om inte Sverige spelar (vilket dom tyvärr inte gör längre efter lördagens match mot England) så om man är någon som inte kollar särskilt mycket missar man mycket av gemenskapen. Jag är en sådan person. Den enda sporten jag är intresserad av är innebandy, den sporten jag själv spelar.
Jag har aldrig förstått tjusningen med att sitta och titta på när...
Det odelbara - Malin Holmberg
Tvåsamheten. Denna konstanta motsvarighet till atomen i vårt samhälle. Denna minimala beståndsdel i all materia som antikens vetenskapsmän var så övertygade om inte hade något mindre syskon att de till och med döpte den till odelbar. Idag vet vi dock att den inte var det, odelbar alltså. Det är detsamma med tvåsamheten.
Jag fattar att alla inte är introverta som jag. Jag förstår också att alla inte har samma behov av ensamhet. Jag förstår att människor vill dela sina liv med någon. Den där personen som vi så väl vet inte kan vara lika perfekt som i alla sagor, böcker, filmer eller youtube-klipp men som väl får livet att kännas bättre. Åtminstone stundtals. Det jag inte förstår är hur mycket alla är beredda att offra för just det där "stundtals". För jag kan föreställa mig er...
Färgstark - Fanny Vinsavaara
Du är en regnbåge i en ytlig och enformig värld. Alltid för mycket och aldrig tillräcklig. Dina färger skrämmer och bestämmer att du inte är som andra.
Här kommer Herr blå. Han gillar sitt flotta hem som också det är blått. Det är den enda färgen Herr blå accepterar. Allt annat skrämmer honom. När han ser dig med alla färger blir han rädd att du ska skräpa ner hans flotta hem, som att dina färger skulle ramla av i hans blåa hem. Så han kommer avvisa dig. I din klass går lilla röd och hon är så söt. Sötaste av alla flickorna. Hennes röda hår och den långa röda klänningen gör henne till det självklara valet. Hon tycker du är ful och sur. Så henne får du aldrig vara tillsammans med.
Din pappa han är en skön typ han. Hans skjorta är alltid grön och hans...
Jag har haft så mycket att skriva om, men orden har försvunnit - Simone Lagerqvist
Jag sitter i min lägenhet, flyttlådorna omger mig men jag försöker se förbi det. Dom står där och gapar på mig, vill bli uppackade och hitta sin nya plats på detta nya ställe. Jag har en bil full med möbler som vill bli ihopskruvade och fyllda med liv. Men jag sitter här i min soffa, med täcke och en varm kopp the och bara är. Jag låter känslorna förlama mig. För jag kan inte förmå mig att packa upp allt, inte när jag känner mig såhär rotlös. Detta är min nya borg men den ger mig ingen trygghet. Den är något mellanting för något här i livet, en sekvens av paus mellan två liv och jag vet inte vart jag är påväg.
En separation är aldrig lätt men inte trodde jag att det skulle vara såhär svårt. Ensamheten, den jävla ensamheten som finns där konstant. Även om vi...