Ångestbloggen
Jag överlevde - det lämnar mig med min berättelse - Mattias Lindwall
För er som aldrig har upplevt depression, eller inte vet vad det betyder. Det kanske överraskar er att höra. För många misstolkar och förknippar depression med att bara vara ledsen och nedstämd när något i ditt liv går dåligt.
När du gör slut med din flickvän, när du förlorar någon i din närhet, när du får sparken från jobbet. Det är sorg, det är naturligt, det är en vanlig mänsklig känsla.
Riktig depression är inte att vara ledsen när något i ditt liv går dåligt.
Riktig depression är att vara ledsen när allting i ditt liv går som det ska.
Det är vad depression är och det lider jag utav så som många andra också gör. Ska jag vara helt ärlig, så är det jobbigt för mig att dela med mig av. Det är inte lätt att prata om det. Det är...
Jag levde för andra när jag inte kunde leva för mig själv - Madeleine Larsson
Jag har aldrig haft några framtidsplaner innan, för jag trodde aldrig att jag skulle ha någon framtid. Jag bestämde mig i ganska ung ålder att livet inte var något för mig och att jag därför inte behövde tänka framåt. Jag accepterade tanken på att jag inte skulle fira min 20-årsdag. Det låter så hemskt när jag skriver det och knappt ingen visste heller om det. Men så var det och jag visste att ingenting skulle få mig att ändra mitt tankesätt.
Men sedan stod jag där och det var min 20-årsdag. Jag förstod inte riktigt varför jag fortfarande fanns kvar och det byggdes upp en stress inuti mig. Men det var så mycket förändringar som skedde just då och jag hade helt enkelt inte planerat något. Min tanke var aldrig att jag skulle planera min bortgång, utan mer att jag skulle låta mig själv göra...
Tomrummet som ”aldrig” fylls - Maja Lindholm
Nar jag vaknade upp, var jag fortfarande trott. Alltid. Tomheten som kandes i kroppen gjorde att musklerna inte kande for att anvandas. Det var svart att ta sig till badrummet, det var svart att ata frukost, det var svart att ta sig till taget, det var svart att jobba. Nar jag var pavag till jobbet la min kropp av direkt och jag somnade pa taget. Nar jag var pavag hem hande samma sak. Nar jag var hemma var jag for tom for att ens ha intresset for att se en serie eller laga en god middag. Jag ville bara lagga mig ner.
Den har tomheten, det var hopplost. Hela mitt liv kandes som ett skamt. Vad var meningen med allt det har? Ska jag kanna sahar for alltid? Jag sag inget ljus, allt var bara morkt.
Tankarna och oron som pagick i mitt huvud - Ar jag verkligen pa ratt plats i livet? Vill jag bo kvar i den har staden? Vill jag jobba pa det har stallet? Vill jag fortsatta min karleksrelation? Det gjorde mig helt slut. Jag var matt av att vara vaken for da borjade jag tanka pa livet....
Säg att du älskar mig - Pernilla Olsen
Det är så hemskt när man tänker på alla gånger jag har gjort saker för att någon annan ska tycka om mig, att jag alltid försökte försäkra att de inte skulle rata mig. Varje omfamning, varje kyss sa till mig att jag var fin, att jag var bra och att jag var någon som någon ville vara med. Ändå slutade det varje gång att jag stod där, kände mig smutsig och skamsen, och framförallt ensam. Man gjorde om samma sak gång på gång, för vadå?
Överallt runt mig såg jag andra som var älskade, i alla fall vad jag såg, att någon annan skulle ha liknande problem som jag var inte verkligt för mig. Jag såg bara att andra fick komplimanger, andra hade planer varje helg, andra blev uppraggade när man var ute och dansade, andra hade pojk- respektive flickvän, andra avslutade ett samtal med sina föräldrar med...
Help is always given to those who ask for it - Mattias Lindwall
För en lång tid tror jag att jag levde två olika liv, där en person var alltid mer rädd för den andra. Jag var rädd för att folk skulle mig för vem jag verkligen är. Att jag inte alltid är den glada omtänksamma killen, eller att jag inte är den som gillar att stå i centrum eller va ute och festa och vara där det händer. Att under mitt leende, fanns det en kamp. Att under mitt ljus fanns det mörker. Att under min stora personlighet så fanns det en ännu större smärta.
Vissa människor är rädda för avvisande från personen man inte tycker om, andra är rädd för lejon, andra är rädd för döden. Men för mig, för den större delen av mitt vuxna liv, har jag varit rädd för mig själv. Jag är rädd för min sanning, min ärlighet och min sårbarhet. All den rädslan inom...
Konsten att presentera sig själv - Madeleine Larsson
Jag kommer ihåg när jag började första året på gymnasiet. Jag hade sökt till en skola i Örebro där jag inte kände någon. Det var en lärare som ville att vi skulle presentera oss och berätta något om oss själva som var unikt, något som skulle få honom att minnas våra namn lättare. Jag var så nervös eftersom jag hade väldigt svårt att presentera mig själv pågrund av min dåliga självbild. Jag tänkte att jag skulle dra ett säkert kort och säga att jag gillar katter. Men det kändes så tråkigt på något sätt, och jag ville inte framstå som tråkig. En tanke kom till mig några sekunder innan det var min tur och jag säger plötsligt ‘’Hej, jag heter Madeleine och jag gillar sura godisar.’’
Jag vet inte hur konstigt det upplevs för er, men...
Dags att gå vidare, lilla gumman? - Emelie Billman
Jag sitter på vårdcentralen framför en läkare och berättar att jag inte förstår vad som händer i mig. Att allt bara blir tyngre och att jag bara vill vila. Att jag inte ens klarar av att sjukanmäla mig till jobbet längre utan bara ligger kvar i sängen. Hon ser medömkande på mig men stressen lyser igenom: “Max två veckors sjukskrivning kan du få. Kommunen har inte råd med mer”. Alla instinkter i mig skriker efter mer tid men det spelar ingen roll. Det är sommaren 2010 och jag har befunnit mig i en stadigt nedåtgående spiral under 1.5 års tid. Vid det här laget har depressionen kört slut på mig. Tack och lov vet jag ännu inte att den förlorade orken aldrig ska komma igen. Två veckor fick jag vara hemma, därefter låg jag kvar i min säng och levde på sparpengar i ett år. Tills de tog slut.
Jag sitter hos...
Livet är för kort för att vara sin diagnos - Alexandra Lundström
Livet kom emellan. Jag har inga ursäkter gentemot mig själv, er eller ångestskolan. Depressionen tog över mig innan jag ens hann blinka och trots att jag hade 1000 saker att skriva om så har mitt huvud varit blankt. Tomt. Och detta har varit den största anledningen för min frånvaro.
Ibland funderar jag över hur min personlighet hade yttrat sig om jag inte led av psykisk ohälsa. Många gånger när jag faktiskt upplever ögonblick där varken min borderline eller alla problem som hör därtill är närvarande så känner jag faktiskt knappt igen mig själv. Jag ser nämligen min borderline samt alla de återkommande problemen med ätstörningar, självskadebeteenden, beroenden, och depressioner som en del av mig. Kanske är det fel, kanske borde jag försöka skilja mer på min personlighet, mitt jag, snarare än att blanda ihop det med en...
Ett vykort från en deprimerad mamma - Jenny Tistell
Svart sörja!
Att drabbas av en svår depression är som att sjunka ner i tjock, svart, kletig, klibbig, illaluktande sörja. Tills man drunknar i den. Sen ska man leva så – drunknad och kvävd av svart sörja. Det finns ingenstans att hämta luft. Ingen yta att simma upp till. Varje steg är som att bestiga berg med den svarta sörjan runt sin kropp. Allt är tungt. Fast man är helt tom inombords och avstängd, likgiltig, så är allt tungt att bära. Så var det när depressionen kom till mig. Jag orkade inte gå. Jag låg ner. På golvet, i soffan, i sängen. Jag orkade inte alltid ens öppna ögonen, fast jag var vaken. Alla ljud gjorde ont och kroppen värkte vid varje rörelse. Jag var så tom. Hela jag var utan innehåll. Utan innehåll blir man meningslös. Jag var meningslös. Värdelös. I vägen. Jag ville bara dö....
You’re a Sky Full of Stars - Emelie Billman
Aviciis död tycks ha ruskat fram en kaskad av känsloreaktioner vars bredd vi nog inte riktigt var beredda på. Men det tycks inte vara händelsen allena som skakat om oss så. Det är en fruktansvärd sak som hänt, något som absolut inte borde få ske, men det är nog insikten som den fört med sig som gör den så oerhört mycket svårare att ta in: en ung man sträckte ut sina händer samtidigt som hela hans varelse kippade efter luft; han bad om hjälp, skrek efter hjälp, och artikulerade detta med den mest rena och klara stämma. “Jag kommer att dö”. Tydligare än så blir det inte. Ändå tycktes ingen vilja höra.
Dokumentären om hans framgångssaga är bland det mest obehagliga som visats på en skärm. Här har vi matats av experternas ord i år efter år: “Botemedlet mot självmord är att...