JUST NU: Boka dina biljetter till våra föreläsningar i maj!

Ångestbloggen

Lämnad av de som lovade att stanna - Alexandra Lundström

I mitt liv har förlusterna varit många. När jag tittar tillbaka på min tidslinje så kan jag spåra förlusterna hela vägen tillbaka till min födsel, av dem som skulle vara min säkerhet, min trygghet, min familj.

Hela uppväxten var ett enda stort tumult där sporadiska relationer till familjemedlemmar inte var något ovanligt för min del. Jag tvingades till isolering i perioder av en mamma som inte kunde hantera relationer utan lät sina egna känslor gå ut över den som stod henne närmast – mig. Jag lärde mig tidigt att ingenting var säkert när det kom till den trygghet som andra barn såg som en ren självklarhet, då flera familjemedlemmar dök in i mitt liv för att senare upphöra likt ingenting hade hänt, både genom min moders problematiska beteenden men också för att de själva inte kände för att ta...

Läs vidare...

Bara lite dum i huvudet - Alexandra Lundström

Det är alltid lika läskigt att vara ny på en plats, eftersom min hjärna mer än gärna läser av omgivningen i ett negativt sken och påstår sig veta att minsann varenda individ inblandad kommer avsky mig i vilket sammanhang jag än försätter mig i. Så även om jag just nu sitter skyddad bakom en skärm så kommer ändå ögon granska mig, om än på avstånd, och detta faktum skrämmer livet ur mig trots att detta samtidigt är allt jag någonsin önskat – att få nå ut och kanske (med betoning på kanske) inspirera eller till och med hjälpa någon.

Det är något som är så otroligt läskigt med nya sammanhang. Nya möten, nya människor. Nytt allt.

Detta kanske kan kanske verka märkligt då jag jämt fått höra från min omgivning att jag är en pratglad individ utan...

Läs vidare...

Borderline - Marlene Sjöberg

Jag har i mitt liv alltid känt mig lite annorlunda, som att ingen riktigt någonsin förstått sig på mig helt och hållet. Jag har ofta uppfattats som sådär överdrivet positiv och glad, samtidigt som jag haft ångest på kvällarna och gråtit mig till sömns. Men jag har på nått vis alltid tänkt att det är en fas jag går igenom. Att jag nog bara var tonåring, behövde bearbeta min barndom, inte trivdes på jobbet eller kanske var ihop med fel kille. Jag har några gånger sagt att mitt liv svänger så att jag blir åksjuk och att det ibland känns som att jag haft bipolaritet fast på snabb-speed, liksom att jag aldrig är lagom. Men jag har aldrig reflekterat över att det skulle vara något mer något som inte gick att ta bort.

När jag fick presenterat att jag med största sannolikhet har Borderline kunde jag...

Läs vidare...

Om att leva utan hud - Nina Carlson

Vi affektiva. Högkänsliga. Borderliners och Bipolära och Bokstavsbarn. Jag skulle inte säga att vi har humörsvängningar, snarare humör-jojo. Det går upp och ner. Upp. Ner. Kraschar och måste lindas upp igen. Upp och ner. Upp. Ner. Långt upp, långt ner. Sällan gråskala eller perioder av härlig åkning. Det är ingen bergochdalbana, det är fritt fall och uppskjut, fritt fall och uppskjut.

Vi har ingen hud, allt fastnar på oss och gör ont. Vi vet vilket humör ni är på för det känns i hela kroppen. Vi vet vad det är för stämning i huset för det känns så fort vi öppnat dörren och klivit in i hallen.

Minsta lilla motgång, och då menar jag verkligen minsta lilla, välter hela lasset och ut väller allting. Det kan vara livsglädje och dödslängtan inom samma minut. En missad buss...

Läs vidare...

Borderline - Fanny Fredriksson

Om någon skulle be mig beskriva borderline med ett ord så är det utmattande. Vågor som kommer över mig med olika känslor och impulser. Eller som ett inbördeskrig i huvudet på mig. Kämpa mot mina känslor och impulser, försöka påminna mig själv om att jag inte är så värdelös som min hjärna får mig att tro att jag är. Och att människor i min närhet faktiskt inte hatar mig. När en enda blick eller ett ord får mig att tappa kontrollen helt. Och att sedan övertänka situationer som jag egentligen bara har skapar själv i min hjärna. Försöka kontrollera mina känslor är utmattande och hjärnan får aldrig vila. Man vill så gärna bara vara själv men då känner jag mig så jävla ensam. Att älska en person för att sedan hata samma person bara en dag senare. För att...

Läs vidare...

Gästinlägg #360: "Allt handlar om hopp"

Av Anonym
Ämnen: Paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom, borderline och uppväxt

Jag kommer ihåg den dagen som att det vore igår.
Vintern 2011, under 5 dagar hade jag plågats av jobbiga känslor och kände att något var på gång men kunde inte sätta fingret på det. Under fredagen kom min första panikattack, hade aldrig upplevt något starkare en detta. Min första tanke var ''nu dör jag'' jag skrek och grät och slet I mitt hår och bad om att att skulle sluta. Min mamma som var I panik och inte visste vad som hände bara höll om mig tills det slutade.


Här började min plågsamma resa. Jag hoppade av gymnasiet, jag förlorade mina vänner, min föräldrar visste inte vad det var med mig, I samma veva förlorade jag min dåvarande pojkvän. Jag var isolerad I 6 månader. Tanke av sätta på mig mina skor fick mig att...

Läs vidare...

När jag vaknar vill jag dö - Fanny Fredriksson

Vid lunch är jag så lycklig att jag kan spricka.

Lagom till eftermiddagen får jag en ångestattack som håller i sig till kvällen.

Strax innan jag ska gå och lägga mig har det hänt något som gör att jag har ett lyckorus i kroppen. Men när jag ligger i sängen och klockan närmar sig 03.00 då kommer tankarna som äter upp mig inifrån. Jag är värdelös, ful, äcklig och så jävla ensam.”

Jag heter Fanny, jag är 25 år och lever med Borderline, GAD och panikångest.

Såsom jag beskrev i början, så är ofta en vanlig dag i mitt liv. Vissa dagar märker jag det mer, vissa dagar mindre.

När jag skriver det här är det Januari 2017, mina diagnoser fick jag för precis 1 år sedan. Det va först då jag förstod varför jag mått, reagerat och agerat som jag gjort de senaste åren.

...

Läs vidare...

Jag vill bara få känna något - Fanny Jaensson

274 dagar sen och 13 timmar, det är 9 månader.

9 långa månader sedan jag sist satt med ett rakblad i handen.

9 månader sedan den fysiska smärtan tog över den psykiska.

9 månader sedan jag äntligen fick känna något.

Jag saknar det. Jag saknar det väldigt mycket. Vi människor gör allt för att inte skada oss, vi har hjälm när vi cyklar, bilbälte i bilen, skydd vid hockey, säkerhetsväst vid ridning. Det är uppenbart att vi inte vill utsätta oss för någon form av fara eller smärta. Hur kan en människa då vilja skada sig själv? Eller rättare sagt, skära i sin egna hud?

När jag var yngre ramlade jag omkull med cykeln, jag kom ihåg hur ont det gjorde, hur jag skrapade upp hela benet. Jag grät och grät, jag var otröstlig. När jag skar mig i tummen som 12 åring skrek jag av smärta. Kniven slant...

Läs vidare...

GÄSTINLÄGG #348: ”VEM ÄR JAG UTAN MIN BORDERLINEDIAGNOS?”

borderline Jul 11, 2017

(av Anonym)
Ämnen: Borderline

Jag var 17år när jag fick diagnosen Borderline. Jag tyckte det var skönt med ett namn på mitt självskadebeteende, dåliga mående och kaos. Jag började skära mig själv när jag var 13år. Jag gjorde mitt första försök till självmord när jag var 12.

När jag var 20år började jag gå i behandlingen DBT. Jag minns hur jag skrattade åt min terapeut när hon sa hur dom skulle hjälpa mig. Jag visste ju att jag kommer skära mig till den dagen jag dör. Jag visste ju att jag inte tänkt leva längre än max två år till. Jag visste ju.

Idag, sommaren 2017, 15år senare sedan första självförvållade såret på min kropp, så står det i min journal att jag inte uppfyller ett enda kriterier för Borderlinediagnosen ska kunna sättas på mig. Det...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.