Ångestbloggen

”Jag är en positiv och glad person. Jag har inga katastroftankar” – Bullshit och inte på samma gång.

Jag är så in i helvetet negativ. Och katastrofala scenarion är allt som oftast det enda jag kan tänka på.

Om en person jag håller av inte svarar i telefon på första signalen så ligger den förmodligen döendes någonstans, eller vill helt sonika inte prata med mig.

Om jag ser att en person öppnat en snap jag skickat med inte besvarat den omgående så var jag inte tillräckligt snygg, rolig eller värd de sekunderna att snapa tillbaka. Ytlig katastrof (knappast en katastrof ens..) förvisso, men självkänslan knäcks ju lika mycket varje gång för det.

En kille jag tycker om skrev häromdagen till mig att han inte mådde så bra – min första tanke var ju såklart att det var för att han skulle dumpa...

Livet kom emellan. Jag har inga ursäkter gentemot mig själv, er eller ångestskolan. Depressionen tog över mig innan jag ens hann blinka och trots att jag hade 1000 saker att skriva om så har mitt huvud varit blankt. Tomt. Och detta har varit den största anledningen för min frånvaro.

Ibland funderar jag över hur min personlighet hade yttrat sig om jag inte led av psykisk ohälsa. Många gånger när jag faktiskt upplever ögonblick där varken min borderline eller alla problem som hör därtill är närvarande så känner jag faktiskt knappt igen mig själv. Jag ser nämligen min borderline samt alla de återkommande problemen med ätstörningar, självskadebeteenden, beroenden, och depressioner som en del av mig. Kanske är det fel, kanske borde jag försöka skilja mer på min personlighet, mitt jag, snarare än att blanda ihop det med en...

Jag har alltid varit en känslosam person, jag brukar säga att jag älskar lika innerligt som jag kan avsky något. Det finns sällan ett mellanting när det kommer till mig och mina känslor. Min diagnos, "Emotionell instabil personlighetsstörning - Borderline" förklaras "känslomässig sårbarhet där man ofta pendlar kraftigt mellan olika starka känslolägen. Ibland kan självdestruktivt beteende som exempelvis missbruk eller självskadebeteende vara ett uttryck för detta." (källa- 1177 Vårdguiden) Och ja, det stämmer rätt bra in på mig.

Jag har svårt att minnas vid vilken tidpunkt i livet som min sjukdom bröt ut, ibland tänker jag att den började gro inom mig redan som ett litet embryo. Men vad blev egentligen startskottet för mitt brännande sår av ångest som jagar mig dagligen? Och vem är jag utan mina demoner i huvudet,...

I mitt liv har förlusterna varit många. När jag tittar tillbaka på min tidslinje så kan jag spåra förlusterna hela vägen tillbaka till min födsel, av dem som skulle vara min säkerhet, min trygghet, min familj.

Hela uppväxten var ett enda stort tumult där sporadiska relationer till familjemedlemmar inte var något ovanligt för min del. Jag tvingades till isolering i perioder av en mamma som inte kunde hantera relationer utan lät sina egna känslor gå ut över den som stod henne närmast – mig. Jag lärde mig tidigt att ingenting var säkert när det kom till den trygghet som andra barn såg som en ren självklarhet, då flera familjemedlemmar dök in i mitt liv för att senare upphöra likt ingenting hade hänt, både genom min moders problematiska beteenden men också för att de själva inte kände för att ta...

Det är alltid lika läskigt att vara ny på en plats, eftersom min hjärna mer än gärna läser av omgivningen i ett negativt sken och påstår sig veta att minsann varenda individ inblandad kommer avsky mig i vilket sammanhang jag än försätter mig i. Så även om jag just nu sitter skyddad bakom en skärm så kommer ändå ögon granska mig, om än på avstånd, och detta faktum skrämmer livet ur mig trots att detta samtidigt är allt jag någonsin önskat – att få nå ut och kanske (med betoning på kanske) inspirera eller till och med hjälpa någon.

Det är något som är så otroligt läskigt med nya sammanhang. Nya möten, nya människor. Nytt allt.

Detta kanske kan kanske verka märkligt då jag jämt fått höra från min omgivning att jag är en pratglad individ utan...

Jag har i mitt liv alltid känt mig lite annorlunda, som att ingen riktigt någonsin förstått sig på mig helt och hållet. Jag har ofta uppfattats som sådär överdrivet positiv och glad, samtidigt som jag haft ångest på kvällarna och gråtit mig till sömns. Men jag har på nått vis alltid tänkt att det är en fas jag går igenom. Att jag nog bara var tonåring, behövde bearbeta min barndom, inte trivdes på jobbet eller kanske var ihop med fel kille. Jag har några gånger sagt att mitt liv svänger så att jag blir åksjuk och att det ibland känns som att jag haft bipolaritet fast på snabb-speed, liksom att jag aldrig är lagom. Men jag har aldrig reflekterat över att det skulle vara något mer något som inte gick att ta bort.

När jag fick presenterat att jag med största sannolikhet har Borderline kunde jag...

Jag hittade en text på engelska i en grupp på Facebook häromdagen, och den texten var så spot on att jag tappade andan. Jag läste den om och om igen, var den skriven till mig? Vem hade skrivit ner mina tankar? Mina känslor? Jag valde att skriva om den liten och lägga till en del, här kommer min tolkning av texten. Välkommen till en inblick i sjukdomen borderline.

This disorder is difficult. Everyday is a battle in your head. Fighting your emotions and demons, reminding yourself that you are good enough and that your friends don’t hate you. Your head is always telling you lies, but you take them as truths. You are worthless. You are ugly. You don't deserve love. You don’t deserve help. You don’t deserve to live because you are a despicable human being.

One wrong word, one look, anything that feels like rejection, IS rejection. Then you obsess about it. You pick things apart, overthink every word you’ve said the...

Vi affektiva. Högkänsliga. Borderliners och Bipolära och Bokstavsbarn. Jag skulle inte säga att vi har humörsvängningar, snarare humör-jojo. Det går upp och ner. Upp. Ner. Kraschar och måste lindas upp igen. Upp och ner. Upp. Ner. Långt upp, långt ner. Sällan gråskala eller perioder av härlig åkning. Det är ingen bergochdalbana, det är fritt fall och uppskjut, fritt fall och uppskjut.

Vi har ingen hud, allt fastnar på oss och gör ont. Vi vet vilket humör ni är på för det känns i hela kroppen. Vi vet vad det är för stämning i huset för det känns så fort vi öppnat dörren och klivit in i hallen.

Minsta lilla motgång, och då menar jag verkligen minsta lilla, välter hela lasset och ut väller allting. Det kan vara livsglädje och dödslängtan inom samma minut. En missad buss...

Om någon skulle be mig beskriva borderline med ett ord så är det utmattande. Vågor som kommer över mig med olika känslor och impulser. Eller som ett inbördeskrig i huvudet på mig. Kämpa mot mina känslor och impulser, försöka påminna mig själv om att jag inte är så värdelös som min hjärna får mig att tro att jag är. Och att människor i min närhet faktiskt inte hatar mig. När en enda blick eller ett ord får mig att tappa kontrollen helt. Och att sedan övertänka situationer som jag egentligen bara har skapar själv i min hjärna. Försöka kontrollera mina känslor är utmattande och hjärnan får aldrig vila. Man vill så gärna bara vara själv men då känner jag mig så jävla ensam. Att älska en person för att sedan hata samma person bara en dag senare. För att...

Av Anonym
Ämnen: Paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom, borderline och uppväxt

Jag kommer ihåg den dagen som att det vore igår.
Vintern 2011, under 5 dagar hade jag plågats av jobbiga känslor och kände att något var på gång men kunde inte sätta fingret på det. Under fredagen kom min första panikattack, hade aldrig upplevt något starkare en detta. Min första tanke var ''nu dör jag'' jag skrek och grät och slet I mitt hår och bad om att att skulle sluta. Min mamma som var I panik och inte visste vad som hände bara höll om mig tills det slutade.

Här började min plågsamma resa. Jag hoppade av gymnasiet, jag förlorade mina vänner, min föräldrar visste inte vad det var med mig, I samma veva förlorade jag min dåvarande pojkvän. Jag var isolerad I 6 månader. Tanke av sätta på mig mina skor fick mig att...