Ångestbloggen

Ångestbloggen

Vad hände med pappa? Del 1 - Emma Bernfort

När jag var liten såg jag på mina föräldrar som att de vore superhjältar. I mina ögon var de modiga, tog bra hand om mig och precis som i filmerna var de nästan odödliga. Men jag skulle få inse den hårda vägen att även superhjältar kan dö.

Så vad hände egentligen med min pappa? Och vad händer med ett barn som går igenom ett trauma och inte får hjälp att hantera det?

Personligen minns jag inte mycket från den här tiden, jag kommer förklara varför senare. Så jag kommer gå igenom vad som hände baserat på fakta och vad jag fått berättat ifrån andra, huvudsakligen min mamma.

Den 17 Oktober 2007 åkte min pappa in till sjukhuset. Vid det laget hade han haft ont i bröstet i flera dagar men läkarna trodde det bara var sura uppstötningar (men oj så fel de hade). Han hade tidigare fått...

Läs vidare...

Tänk vad livet kan föra med sig - Suzana Kraeva

Jag minns rummet i lägenheten där jag både med familjen för cirka 15 år sedan. Min och lillasysters rum med de blå väggarna. Jag kände mig så äcklig. Var så fylld av självhat och ångest som åt upp mig inifrån. Jag hade gått ner flera kilo men kände mig ändå tjock och ful. Mat blev min fiende. Dagarna började kretsa kring mat och när jag skulle äta. Jag hade börjat äta strikt, endast begränsade portioner. Jag tränade intensivt flera gånger i veckan. Åt endast hemma eftersom det var obekvämt att äta inför andra människor. Jag minns att jag blev glad av att någon annan åt, bara jag slapp. Folk jag träffade började titta på mig oroat.  Jag minns att jag gillade det. Jag tackade nej till mycket, för att slippa ångesten om jag behövde äta mer än vad jag hade...

Läs vidare...

Säg att du älskar mig - Pernilla Olsen

Det är så hemskt när man tänker på alla gånger jag har gjort saker för att någon annan ska tycka om mig, att jag alltid försökte försäkra att de inte skulle rata mig. Varje omfamning, varje kyss sa till mig att jag var fin, att jag var bra och att jag var någon som någon ville vara med. Ändå slutade det varje gång att jag stod där, kände mig smutsig och skamsen, och framförallt ensam. Man gjorde om samma sak gång på gång, för vadå?

Överallt runt mig såg jag andra som var älskade, i alla fall vad jag såg, att någon annan skulle ha liknande problem som jag var inte verkligt för mig. Jag såg bara att andra fick komplimanger, andra hade planer varje helg, andra blev uppraggade när man var ute och dansade, andra hade pojk- respektive flickvän, andra avslutade ett samtal med sina föräldrar med...

Läs vidare...

Vad alla borde veta om Ångestskolan - Eric Bergström

Det finns något du måste få veta. 

I ungefär tre år har jag drivit Ångestskolan på egen hand och gjort mitt bästa för att göra alla nöjda. Det har blivit filmer, citat och blogginlägg om alla möjliga ämnen inom psykisk ohälsa och många har förväntat sig att det ska fortsätta så. Många tror även att det är ett helt team bakom allt jobb, vilket gjort mig ganska utmattad när jag inte kan leva upp till vissa förväntningar. 

Tyvärr tappade jag bort mig själv på vägen i att ge alla vad de vill ha. Jag började den här resan med att försöka hjälpa andra som lever med social ångest och rädslor precis som jag själv har gjort. 

Efter en lång tid fumlandes fram och tillbaka känner jag att det är dags att hitta tillbaka till starten.

I framtiden kommer jag helt...

Läs vidare...

Döm mig inte - Tove Östman

*tove Östman ångest Nov 19, 2018

Jag är rädd, rädd för att bli dömd. Jag är rädd för att du inte ska förstå vad jag menar när jag försöker förklara hur gärna jag vill följa med dig på den där grejen du skulle gå på. Det är bara det att det inte går. Det är inte det att jag inte har tid, jag bara kan inte.

Att börja förklara att det är min ångest som hindrar mig från att följa med är för svårt. Du kommer förmodligen bara tro att jag inte vill, för så är det ju? Ångesten sitter ju ”bara i hjärnan” så det är bara att bestämma sig, alltså vill jag bara inte.

Jag orkar inte ens börja förklara varför det inte alls bara ”sitter i hjärnan”. Att det inte är mitt eget val att jag mår såhär och att det är väldigt svårt...

Läs vidare...

Döende sorg och levande lycka - Sofie Thorson

Jag har nyligen drabbats av tung sorg i form av förlust av nära anhöriga, ett krossat hjärta och samtidigt har jag fått uppleva sprudlande kärlek. Ett lyckorus och en tomhet.

När både lycka och sorg drar över en på samma gång för mig som är högkänslig och har borderline och så blir allt så övermäktigt. En total krock av allt de fina och fula.

Jag försöker andas mellan känslostormarna, men det är svårt och en mörkare kraft vill ta över och en depression kryper närmare. Jag känner mig ensam och det är svårt att sätta ”rätt” ord på varje känsla och tanke. Jag skuldbelägger mig för att jag inte ger sorgen de utrymme den förtjänar, jag intalar mig om och om igen att jag inte är värd att känna de fina känslorna av lycka och livslust. En livslust som gör...

Läs vidare...

Ett ätstört liv - Frida Åsare

Jag vill börja med att utfärda en stor triggervarning för detta inlägg. Det är viktigt att vara ärlig, och jag vill visa på hur ätstörningar på olika vis kan påverka den drabbade och hur outhärdligt livet med denna sjukdom kan vara, samt ge stöd åt dem som själva befinner sig i denna misär just nu. Men, jag hoppas innerligt att mina ord inte bidrar till att spä på någon annans ätstörning. Därför varnar jag nu för känsligt innehåll.

*

Han sitter och äter pizza. Jag säger ”nej tack” och trycker naglarna hårt in i huden på mina lår när han inte ser. Undrar om han hade velat ha mig även om mina lår skavt mot varandra eller om magen varit mätt och utputande. För jag är så beroende av hans bekräftelse av att jag duger, och av hans lust till min kropp.

Jag har sedan min...

Läs vidare...

Jag överlevde i alla fall - Sofie Thorson

Frågan är inte om jag ska svälja tabletterna, bara hur många jag behöver just idag.

När tårarna rinner som mest, när bröstet smärtar och hjärtat brinner, då kan inga rationella beslut fattas. Det är mörkret som äger mig just nu. Jag är fast i greppet av demonernas hånskratt och ångestens destruktiva grepp.

Jag försöker verkligen i mina mörkaste stunder att välja andra alternativ, använda mig av de färdigheter jag lärt mig via behandlingar och psykologer. Jag vill tänka på positiva minnen och glädjande stunder, på min resa och hur stark jag varit i så många motgångar. Men när ensamheten griper tag blir jag svagare än någonsin. Jag är verkligen livrädd för ensamhet och för vad de känslorna gör med mig.

Jag har genomgått så många prövningar de...

Läs vidare...

Dags att gå vidare, lilla gumman? - Emelie Billman

Jag sitter på vårdcentralen framför en läkare och berättar att jag inte förstår vad som händer i mig. Att allt bara blir tyngre och att jag bara vill vila. Att jag inte ens klarar av att sjukanmäla mig till jobbet längre utan bara ligger kvar i sängen. Hon ser medömkande på mig men stressen lyser igenom: “Max två veckors sjukskrivning kan du få. Kommunen har inte råd med mer”. Alla instinkter i mig skriker efter mer tid men det spelar ingen roll. Det är sommaren 2010 och jag har befunnit mig i en stadigt nedåtgående spiral under 1.5 års tid. Vid det här laget har depressionen kört slut på mig. Tack och lov vet jag ännu inte att den förlorade orken aldrig ska komma igen. Två veckor fick jag vara hemma, därefter låg jag kvar i min säng och levde på sparpengar i ett år. Tills de tog slut.

Jag sitter hos...

Läs vidare...

Ingen vill egentligen höra om min ångest - Pernilla Olsen

Jag har haft Facebook i snart tio år och har lagt ut många statusar genom åren. Jag brukar dela med mig om roliga historier eller bjuder på mig själv när jag gjort bort mig, vilket gör att många gillar inlägget och kommenterar något roligt tillbaka, eller säger ”ja det är så typiskt dig!”. Jag har dock levt med ångest under större delen av mitt liv och det har man också sett i mina statusar. Där jag skriver att jag är ledsen, att jag inte orkar och att jag känner mig ensam. Där försvinner också gillar-markeringarna och kommentarerna.

Första gången jag gick ut på sociala medier att jag led av social fobi så var det många som skrev och skickade styrkekramar, vilket värmde enormt i hjärtat, det gör det fortfarande när jag tänker på det. Samma sak när jag gick ut med att jag skulle blogga...

Läs vidare...
1 2 3 4 5
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.