Ångestbloggen
Tappat bort mig själv - Sofia Olsson
Jag minns knappt hur allt startade. Vart började det? Hur gick det till? När blev jag sjuk? På riktigt kommer jag faktiskt inte ihåg detaljerna, jag kan inte berätta att så här var det…eller kan jag kanske ha förträngt det? Jag gick i alla fall i åttan (tror jag) och minns att det var mycket självskadebeteenden i mitt umgänge. Flera mådde dåligt, men vem gjorde egentligen inte det, i denna ålder? Att vara tonåring och gå igenom kroppsliga förändringar, försöka passa in, hitta sig själv, försöka bli omtyckt av alla, få bra betyg och leva upp till alla krav som ställs är inte någon enkel match. Inte ens idag...
Jag har alltid haft en konstig känsla inom mig, ända sedan jag var liten, jag har haft svårt att Bla hänga med och förstå. Något jag kommer gå in närmare på i ett...
5 saker du inte ska säga till någon med en ätstörning - Anina Hietala
1: Men, du är ju inte ’’så smal’’ så din ätstörning kan ju inte vara så allvarlig?
Trots vad många tror så sitter faktiskt inte en ätstörning i vad du väger. Den sitter i huvudet och handlar om en persons förhållande till saker som mat eller kroppsbild. Kanske menar du väl med denna kommentaren men den är riktigt förnedrande för någon som redan kämpar med sin självbild. Du kan tyvärr trigga någon med en ätstörning med denna kommentaren. När jag fick den tänkte jag: Okej, då ska du få se hur smal jag kan bli.
2: Men det är ju bara att äta så blir du frisk.
Nja, riktigt så lätt är det inte, snarare handlar det om att personen bör få en sund relation till mat. Och det är faktiskt inte så lätt som det låter att ’’bara äta’’....
Gästinlägg #363: "Jag påminner mig om att jag fortfarande lever"
av Hannah
Ämnen: Social ångest, depression, ätstörning och generell ångest
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken att dö. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om mitt självmordsbrev. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit mig till sömns. Hur många gånger jag stått framför spegeln, vridit och vänt på mig för att se om jag skulle bli snyggare då, dragit in magen och räknat revbenen. Stått framför spegeln och velat slå sönder den. Jag vet inte hur många gånger jag fått panikattacker innan och när jag är i skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat svettats, blivit röd och fått panik när någon frågat mig något i klassrummet. Jag har ingen aning om hur många gånger jag har hållit på såhär...
Gästinlägg #362: "Ätstörningarna blev som ett fängelse"
av Anonym
Ämnen: Ätstörningar, ångest
Jag vill berätta lite om min historia. Om det så bara kan hjälpa en enda tjej eller kille en liten bit på rätt väg. Jag levde med ätstörningar under 8 år. Den tog över mitt liv till stor del. Jag började tänka annorlunda. Känna mindre. Det blev ett oerhört effektiv redskap att hantera ångest på. Det gjorde det så oerhört svårt att bli frisk igen på egen hand. Första året gick jag ner 25 kg. Min mens försvann.
Människor omkring reagerade men jag ville höra hur smal jag hade blivit. "Vilken bekräftelse att jag gör rätt", tänkte jag. "Hur ska jag kunna hjälpa henne, är hon sjuk?", tänkte de". Varje dag var styrd efter hur lite jag vågade äta utan att jag skulle svimma. När jag blev yr på eftermiddagen så kände jag mig...
Min storlek är inte mitt värde, min storlek är INTE mitt värde. - Anina Hietala
Jag har många gånger fått frågan: Kan du bli helt frisk från dina ätstörningar?
Och sanningen är att jag faktiskt inte vet, idag svälter jag inte längre mig själv, jag står inte heller på all fyra med fingrarna nedtryckta i halsen inne på toaletten efter att jag ätit. Jag har oftast på mig kläder jag tycker är snygga även om de framhäver saker jag kanske inte är så bekväm med. Jag har även börjar gå i shorts under sommaren, trots att mina lår rör sig när jag går. (Och ärligt nu, vems lår gör inte det?) Den enda stora dagliga påminnelsen jag har om mina ätstörningar idag är att jag inte kan ha en våg i samma hus. Den får helt enkelt vara gömd och jag och min pojkvän äger ingen våg.
Så jag skulle nog säga att jag nästan är helt frisk...
Min kropp är mitt tempel - Malin Andersson
Jag har hela mitt liv jämför mig med andra, tyckt att de är snyggare eller smalare. Jag försöker hela tiden att inte lägga värde i mitt utseende eller min kropp och att den inte symboliserar vem jag är som person. Men det är svårt när hela mitt liv baserats på hur jag ser ut och vad jag väger.
Redan som 8-åring började jag nedvärdera min kropp och tyckte jag såg alldeles för tjock ut i de årliga baddräkterna jag och min syster fick i födelsedagspresent. Jag hatade dom men försökte så gott jag kunde sträcka på mig för att se smalare ut, för det var det rådet jag fick.
Jag började kräkas upp maten tidigt, de sades att jag hade fel på min magmun som gjorde att om jag rörde mig direkt efter maten så kom den helt enkelt upp. Det utnyttjade jag genom att springa uppför trappan och kräkas på...
Läs om våra bloggare
Här hittar du 45 olika liv som är påverkade av psykisk ohälsa.
Alla berättar öppet för att hjälpa andra.
Vem vill du lära dig av idag?
Kategorier
Alla kategorierSenaste inläggen