Ångestbloggen
Tänk vad livet kan föra med sig - Suzana Kraeva
Jag minns rummet i lägenheten där jag både med familjen för cirka 15 år sedan. Min och lillasysters rum med de blå väggarna. Jag kände mig så äcklig. Var så fylld av självhat och ångest som åt upp mig inifrån. Jag hade gått ner flera kilo men kände mig ändå tjock och ful. Mat blev min fiende. Dagarna började kretsa kring mat och när jag skulle äta. Jag hade börjat äta strikt, endast begränsade portioner. Jag tränade intensivt flera gånger i veckan. Åt endast hemma eftersom det var obekvämt att äta inför andra människor. Jag minns att jag blev glad av att någon annan åt, bara jag slapp. Folk jag träffade började titta på mig oroat. Jag minns att jag gillade det. Jag tackade nej till mycket, för att slippa ångesten om jag behövde äta mer än vad jag hade...
”Du är så fin och smal nu!” - Sissela Bremmers
För drygt ett år sen startade jag en viktresa. Jag behövde det för att få äta de preventivmedel jag ville plus att jag inte längre kände igen mig i den kropp jag befann mig i.
Under depressionen fick jag höra så mycket om min kropp.
Hur tjock jag var, hur jag borde göra ditt eller datt. Kommentarer som ”Oj, ska du äta allt det där?” eller rakt ut ”Vad tjock du blivit”. Kunde vara från alla möjliga.
Jag har haft vana att få kommentarer om min kropp sen jag var ca 10 år gammal, av både släkt och framförallt mobbarna. Hur killen jag var kär i skrek över skolgården ”Feta kossa!”.
Jag hade lagt på mig en del efter min depression, av både ojämn kost, lite motion och framförallt: Alla olika mediciner och byten av dem.
Vid förra hösten mådde jag bättre än på länge! Jag hade...
Ätstörd i hemlighet - Sofie Thorson
Ätstörning. Destruktiv relation till mat. Kroppskomplex. Bulimi. Hetsätning. Att äta vid sorg och glädje, att svälta i flera dagar, att äta konstant. Alltid hungrig, aldrig hungrig.
Jag har alltid varit medveten om min skeva relation till mat, men den har aldrig stått i fokus i fråga om min psykiska ohälsa. Slutet av 2017 var första gången jag gick djupt in på det med en psykolog, första gången som jag vågade skriva offentligt om det en gnutta.
Jag blottar min själ om ångest, om min diagnostiserade sjukdom, jag skriver om ensamheten och om självskada i psykisk form, om de mörka tankar jag krigar med om mig själv. Men när jag vill skriva om mitt missbruk till mat, om hur jag ljugit om frågor kring ätstörningsproblematik och om all den ångest som jag verkligen inte kan hantera till följd av min förnekelse, då tar orden slut...
När jag äntligen fyllde 30 - Malin Holmberg
Som 12-åring hade jag nog inte särskilt många aktiva tankar om mig själv mer än att jag redan då konstaterat att alla andra var normen och jag var den avvikande. Jag blev snabbt en individ som anpassade mig. Som korrigerade mina fel. Jag ville så gärna vara precis det där som min omvärld förväntade sig att jag skulle vara.
Den absolut största avvikelsen var att jag var tjockare än alla andra. Det var också det mest skamfyllda. För hur jag än tränade och svalt mig eller spydde så blev jag ändå inte lika smal som de andra tjejerna i omklädningsrummet. Jag blev aldrig av med min utputande mage eller mina gigantiska vader. Att jag red varje dag och tränade simning tre gånger i veckan, tänkte jag inte så mycket på.
När jag var 11 köpte jag nya ridskor, ja, ridskor blev det eftersom jag nu upptäckte att jag inte längre kunde...
Sluta begränsa dig själv - var med på LIVE-kursen 'VÅGA LEVA'
Häng med varje dag 4-10 maj kl 19.00 för att lära dig mer om hur ACT-metoden kan hjälpa dig med din ångest
Senaste inläggen