Ångestbloggen
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Ångestbloggen

Säg att du älskar mig - Pernilla Olsen

Det är så hemskt när man tänker på alla gånger jag har gjort saker för att någon annan ska tycka om mig, att jag alltid försökte försäkra att de inte skulle rata mig. Varje omfamning, varje kyss sa till mig att jag var fin, att jag var bra och att jag var någon som någon ville vara med. Ändå slutade det varje gång att jag stod där, kände mig smutsig och skamsen, och framförallt ensam. Man gjorde om samma sak gång på gång, för vadå?

Överallt runt mig såg jag andra som var älskade, i alla fall vad jag såg, att någon annan skulle ha liknande problem som jag var inte verkligt för mig. Jag såg bara att andra fick komplimanger, andra hade planer varje helg, andra blev uppraggade när man var ute och dansade, andra hade pojk- respektive flickvän, andra avslutade ett samtal med sina föräldrar med...

Läs vidare...

När försvann jag? - Pernilla Olsen

Jag lider av social fobi, om jag ska säga min åsikt, om jag ska prata inför många människor eller bara några få men okända människor så blir jag skakig och illamående. Vissa dagar så börjar jag gråta för att jag inte vill att någon ska se mig, jag vill inte att någon ska behöva bli äcklad eller störd av min närvaro.

Jag har minnen från lågstadiet där jag alltid räckte upp handen, där jag absolut ville vara huvudrollen i skolpjäsen och jag ringde runt till mina klasskompisar efter skolan för att fråga om de kunde leka. Sa dem nej så ringde jag nästa. Folk brukade säga att jag pratade på både in- och utandning, nu säger folk att jag är tyst. Jag spelade fotboll och jag var en av de snabbaste i klassen, jag älskade att springa. När jag sprang ifatt någon på...

Läs vidare...

När ni tar på er mask, tar jag av min - Pernilla Olsen

*pernilla olsen Ångest Nov 11, 2018

Jag älskar Halloween. Varje år spökar jag ut mig med blod, smink och allt som hör till, utklädnaderna skrämmer mig aldrig. Förutom den jag gjorde i år. Jag bestämde mig för att klä ut mig till något jag faktiskt är rädd för. Min ångest. När alla andra tog på sig sina masker, tog jag av min.

Jag sminkade mig så som min ångest får mig att känna. Blek, förkrossad, nedbruten och orkeslös. För första gången ger min halloweensminkning mig rysningar. Så här hade jag sett ut om min ångest hade varit synlig på utsidan. Om det hade varit synligt på det här viset, hade man då ifrågasatt min sjukskrivning? Hade man ifrågasatt att jag lider av ångest för att jag alltid verkar vara så glad? Hade man bett mig att rycka upp mig? Hade man sagt det är bara i mitt huvud?

Jag vill inte att...

Läs vidare...

Ingen vill egentligen höra om min ångest - Pernilla Olsen

Jag har haft Facebook i snart tio år och har lagt ut många statusar genom åren. Jag brukar dela med mig om roliga historier eller bjuder på mig själv när jag gjort bort mig, vilket gör att många gillar inlägget och kommenterar något roligt tillbaka, eller säger ”ja det är så typiskt dig!”. Jag har dock levt med ångest under större delen av mitt liv och det har man också sett i mina statusar. Där jag skriver att jag är ledsen, att jag inte orkar och att jag känner mig ensam. Där försvinner också gillar-markeringarna och kommentarerna.

Första gången jag gick ut på sociala medier att jag led av social fobi så var det många som skrev och skickade styrkekramar, vilket värmde enormt i hjärtat, det gör det fortfarande när jag tänker på det. Samma sak när jag gick ut med att jag skulle blogga...

Läs vidare...

Mitt ångestfyllda sinne - Pernilla Olsen

Att skriva är något som jag verkligen tycker om. När man kan sätta ord på sina känslor och tankar, och göra så att andra kan förstå, att de kan bli berörda och att de kan se mig. Mitt riktiga jag, som inte döljer smärtan bakom en mask av ett falskt leende. Jag har hamnat i en period där jag inte är på topp, ångesten tar över och jag blir handlingsförlamad. Då kommer tankarna om att man är värdelös, att man inte har några vänner, man är ensam och så vidare. Då är det skönt att bara skriva, så här kommer en dikt jag skrev inatt när jag inte kunde sova, en dikt om mitt ångestfyllda sinne.

”Många dagar är jag stark, men vissa dagar är jag svag. Värst är det när vissa dagar blir till varje långa dag. Skärmen framför är så tom, jag känner mig...

Läs vidare...

Den sämsta förloraren - Pernilla Olsen

Man kan vara en dålig vinnare, när man skryter över sin vinst och trycker ner de andra för att de inte var lika bra. Man kan vara en dålig förlorare, när man blir arg och ledsen för att man inte vann, man kanske till och med vill skylla på någon annan för att man förlorade. Jag är inget av det, jag är den sämsta förloraren. Och det är en helt annan nivå.

Det är pinsamt att känna så här, alla tror jag är en dålig förlorare, vilket jag egentligen inte är. Det handlar inte om det, utan det handlar om att jag har social fobi och att jag alltid ska hitta en anledning till att trycka ner mig själv. Jag skäms bara av att skriva det här inlägget.

Jag tycker det är roligt att spela spel, allt från brädspel, charader till tv-spel och meningslösa spel på telefonen. Jag tycker också det är roligt med...

Läs vidare...

De farliga tankarna - Pernilla Olsen

Vissa dagar är så bra att jag inte ens tänker på att jag har ångest och social fobi. Sen kommer de andra dagarna som ett blixtnedslag från en klar himmel. De där jobbiga tankarna som slår ut en, som gör att man vill gå och lägga sig och gråta tills solen kommer åter. De tankarna som är rent ut sagt farliga.

När man känner sig bortglömd. I ett sällskap med mer än två personer kan jag försvinna bort, de pratar kanske om något jag inte känner till och glömmer sakta och säkert bort att jag finns där bredvid. Jag väntar hela tiden på min chans att komma in i samtalet, men ju mer tid det går desto svårare blir det. Då kommer tankarna och överröstar allt annat, att ingen vill prata med mig, att jag inte hör dit, att jag är helt värdelös. Så när jag väl får en fråga...

Läs vidare...

Jag är rädd - Pernilla Olsen

Jag är rädd att min sociala fobi syns på utsidan. Jag är rädd att alla ska se att jag är annorlunda. Jag är rädd för att min fasad jag byggt upp under flera år ska rasa samman, att jag måste börja om från noll om och om igen.

Jag är rädd för att gå i affärer, jag är rädd för att gå ut med hunden, jag är rädd för att prata i telefon och jag är rädd över att träffa människor. Jag är rädd för att jag tror jag har fler diagnoser. Jag är rädd för att söka hjälp angående det, för att jag är rädd för att du kanske tror att jag bara söker uppmärksamhet eller att jag bara inbillar mig.

Jag är rädd för att alla i min närhet ska tröttna på mig. Jag är rädd att alla ska se igenom mig och lämna mig ensam kvar. Jag är...

Läs vidare...

Bekräftelsehora - Pernilla Olsen

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig. Att jag alltid vågar vara mig själv och om någon inte gillar det är det deras problem. Tyvärr är inte fallet så, utan jag behöver bekräftelse hela jäkla tiden.

Jo visst, alla människor behöver bekräftelse, men alla är vi olika beroende av det. Jag låter det styra en stor del av mitt liv, vilket är skrämmande när man tänker efter. Jag lägger ut bilder på Instagram som jag vet att många kommer tycka är fina och jag lägger ut statusar på Facebook som jag vet att många tycker är roliga eller berör på något sätt. Jag ändrar mig beroende på vem jag pratar med och säger kanske att jag tycker om något som jag egentligen inte gör för att jag vill att de ska bli glada för att jag tycker likadant. När...

Läs vidare...

Måste man resa sig varje gång? - Pernilla Olsen

Man ska inte låta ångesten vinna, hur ofta hör man inte det? Kämpa dig igenom det jobbiga så kommer det kännas mycket bättre efteråt! Men om det inte gör det då? Om det känns skitjobbigt innan, under och efteråt, hur länge ska man tvinga sig själv att genomlida det bara för att ångesten inte ska vinna?  Gör den inte det ändå?

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så började jag spela fotboll igen efter 12 års uppehåll, det kändes roligt att testa igen. När ångesten började komma smygandes försökte jag att ignorera den, men fy vad det är jobbigt att hela tiden försöka komma på anledningar att fortsätta när det känns skit, rent ut sagt. När man kommer hem gråtandes efter en träning eller t.o.m. började gråta under träningen, hur peppar man sig själv...

Läs vidare...
1 2
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.