Ångestbloggen

Ångestbloggen

Farväl - Malin Holmberg

*malin holmberg avslut sorg Dec 10, 2018

Fem och ett halvt år har förlupit sedan min verklighet blev omöjlig att ignorera. Min pappas blå läppar i ett rum på Varbergs sjukhus. Blåmärken på mina knän efter att jag fallit till marken. Den strålande sommarsolen i juli som stack i mina chockade ögon. En pisksnärt av svärta i ett innan så vanligt, ungt kvinnoliv. Ett naivt flickebarn som trott hon lidit blev en kvinna som visste bättre. Som visste och numer vet att en aldrig någonsin skall säga ”Nu kan det inte bli värre.” För det kan det alltid.

Två år och elva månader har rullat undan som havsvågor ibland ilskna av storm och ibland kav lugna som rovdjuret innan attack. Allt sedan hela jag revs i bitar. Allt sedan jag rev nästan allt omkring mig i bitar. Min syster, min lilla, lillasyster som jag bar så nära mitt inre. Som avvisades och förlorades i en härsken...

Läs vidare...

Ett ljus i mörkret - Malin Holmberg

Jag sitter i bilen någonstans längs en motorväg där det är som tydligast att stad övergår i landsbygd. Mörkret som fortgående sväljer mig avbryts av allt färre ljuskällor. Jag tar mig längre och längre bort från allting som skänker sikt och snart skall jag vara den enda ljuskällan i den omslutande skogen. Det är där jag är uppväxt. Det är där jag blev jag. Det var dit jag drogs tillbaka. Det var inget val. Det var min inre instinkt.

Den fuktiga asfalten smeks av däckens gummi medan jag gläntar ut genom mina tankar. Så länge en kan vara i en kapsel. Försvinna in i sig själv och bara finnas där. Därinne där världen inte är någonting annat än en skärmsläckare.

Det går en motorväg genom mitt huvud också. Men den är aldrig tom. Den är aldrig mörklagd. Den är...

Läs vidare...

Skogens sanningar - Malin Holmberg

*malin holmberg poesi Nov 05, 2018

En retning av kyla, fast solen syns väl,

i kulissen som blott jorden kan färga

Mitt i ett skogshav, med doft av dess själ,

finns mitt hjärta fast jag från det vill värja.

Nog var det enkelt bland rå, grå betong,

det var enkelt att ljuga gång efter gång.

Det var enkelt när jag inte hörde,

det var enkelt tills skogen kom och störde.

 

Längs utdömda vägar gick jag hit av egen kraft,

ingen där har tvingat mig att vandra.

Jag dränkte mina tankar, varje undran som jag haft,

men en syndabock vill alla ha att klandra.

Sanning kan eka såsom rop på hjälp bland bergen.

Sanningen kan svida, den ska bränna in i märgen.

Min sanning den ska blöda ut i havet,

för sanningen i mig blev själva navet.

 

En grubblare jag föddes, en grubblare jag är,

jag kan aldrig bli till någon annan.

Det finns ingen lag som kräver mig att...

Läs vidare...

Allt det gamla - Malin Holmberg

Bilden knastrar. Vita horisontella linjer uppstår oregelbundet här och där över skärmen. Ljudet är gammalt. På skärmen syns en flicka med antydan till rött hår genom den gråaktiga bilden, 8 år gammal, hon står i vitt lucialinne i en klunga av kanske ytterligare 20 barn. Längst fram vid altarringen i en kyrka. ”Ära vare Gud i höjd, frälsaren kommen är...” sjunger barnaskaran och flickan som står i ledet längst fram svänger lite på kroppen medan hon tydligt artikulerar sångens text.

Vhs-kassetten från ett julspel 1995 spelar upp fler sånger, ”Härlig är jorden”, ”Det strålar en stjärna” och då och då går ett koppel barn fram för att i tur och ordning stressrecitera verser på rim.  Mest om Jesus för så var det fortfarande i mitten av nittiotalet....

Läs vidare...

När det är som värst vet en inte om det ska gå över - Malin Holmberg

Världen runt mig är fullständigt obegriplig. Ogripbar. Outhärdlig. Jag har aldrig riktigt förstått mig på den eller människorna i den. Jag förstår aldrig varför somliga människor spyr ut sig själva över världen. Varför de tar sig rätten att bara vara på bekostnad av andra. Jag har aldrig förstått varför somliga tycks sakna samvete. Eller varför somliga inte tycks begripa att just deras åsikt inte är något allmängiltigt synsätt som alla måste hålla med om.

Tidigare i livet har jag, antagligen på grund av min högkänslighet, lärt mig att liksom förhålla mig till detta. Jag har lärt mig att retoriskt möta dessa människor, jag har lärt mig vilka sammanhang jag helt ska undvika och jag har lärt mig hur jag överlever i detta virrvarr av vansinne. Men nu känns det som om...

Läs vidare...

En kommunalarbetares vedermödor - Malin Holmberg

Ibland känns det som om jag drunknar. Mitt i en överväldigande känsla av att tillvaron inte har någon yttre poäng. I förnimmelsen av att vår existens enbart skadar det stora hela i sig självt och att vi därför helt saknar mening. I insikten av att allt det som är mitt liv är beroende av saker jag själv inte till fullo kan kontrollera. Vissa saker går inte att komma undan.

Allt mer sällan ju äldre jag blir lägger jag mitt egenvärde i det jag åstadkommer. Mitt jobb är just enbart ett jobb. Någonting jag har en fallenhet för, erfarenhet av och kunskap om som i sin tur gör att jag kan göra andra saker som kanske kan fylla mitt liv med den mening jag så ihärdigt söker.

Men ibland påminns jag om hur tungt det är att jobba med människor. Påminns om hur tungrott det blir när systemet ständigt försöker...

Läs vidare...

När tiden är inne - Malin Holmberg

Att sortera är inte enkelt. Men vi gör så gott vi kan. Vi skapar normer, stereotyper, referensramar för att göra världen runt omkring oss begriplig. Det är ett högst mänskligt beteende som till viss mån är en förutsättning för att vi ska kunna förhålla oss till någonting alls. Men ibland blir ramarna så fyrkantiga att de istället blir till tunga bojor runt våra fötter. Jag har en förmåga att bestämma mig. När jag bestämt mig har jag inte bara valt, jag har dessutom suddat bort alla andra möjliga alternativ. Det finns bara en enda väg framåt och det är den jag går på. 

Men så dyker någonting upp som en inte väntat sig. Ett korsdrag som drar igen dörren bakom en men samtidigt låter ett fönster öppnas på vid gavel. Fan vad jag känner mig dum då. Dum för...

Läs vidare...

Faran i att frysa - Malin Holmberg

Förändringar. Jag brukade tycka de var spännande. Någonting att vila hjärnkapaciteten på. Någonting som körde slut på den och gjorde mig lugn. En känsla av att alltid vara beredd. Nere i startgroparna. Alltid redo för nästa sprint. Alltid redo. På något sätt kändes nog den ständiga mentala rörelsen som ett alibi för det som egentligen var känslan av flykt. Förändringarna tog sig så småningom en annan smak i munnen på mig. Gick från sötsyrlig till bitter som Fernet.

Jag har förstått att den där rörelsen inte är min grej längre. Jag föredrar idag lugn, pallar bara inte stressa. En vanemänniska som ogärna planerar min tid för någon annan än mig själv. I min ensamhet kan jag planera hur mycket som helst. Till och med min egen begravning men jag vill kunna ta beslut...

Läs vidare...

Att minnas allt det som andra glömmer - Malin Holmberg

Ungefärlig lästid: 7 minuter

”När det är stängt, då är det stängt. När det är släckt, då är det släckt.” Så sa Mia Skäringer på sin spexigt breda värmländska i sin föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst”.  Hon pratade om sin hemort. Jag vet inte hur många gånger jag har sett inspelningen av den föreställningen under de åtta år som förlupit sedan den hade premiär. Hundratals gånger kanske. Jag och min syster kunde titta på den om och om igen. Det fanns ständigt en replik som passade in i alla givna situationer och uttrycket från Robin Hood som hon lånade ”Hodiladi hodiladi hoppsan en sån dag” använder jag fortfarande om inte dagligen så åtminstone varannan dag.

Jag och min syster citerade alltid någonting. Disney och...

Läs vidare...

Det odelbara - Malin Holmberg

Tvåsamheten. Denna konstanta motsvarighet till atomen i vårt samhälle. Denna minimala beståndsdel i all materia som antikens vetenskapsmän var så övertygade om inte hade något mindre syskon att de till och med döpte den till odelbar. Idag vet vi dock att den inte var det, odelbar alltså. Det är detsamma med tvåsamheten.

Jag fattar att alla inte är introverta som jag. Jag förstår också att alla inte har samma behov av ensamhet. Jag förstår att människor vill dela sina liv med någon. Den där personen som vi så väl vet inte kan vara lika perfekt som i alla sagor, böcker, filmer eller youtube-klipp men som väl får livet att kännas bättre. Åtminstone stundtals. Det jag inte förstår är hur mycket alla är beredda att offra för just det där "stundtals". För jag kan föreställa mig er...

Läs vidare...
1 2 3
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.