Ångestbloggen

Ångestbloggen

Med risk för upprepning - Jenny Tistell

Kanske upprepar jag mig nu? Kanske har ni läst mina självömkande beklagelser tidigare? Ja i så fall är det en bra spegling av hur det är i mitt liv. Som ett endaste upprepande av elände. Som för Sisyfos och hans stenblock. Ja just så; det är för mig som för Sisyfos. Jag är dömd att rulla det där förbannade stenblocket uppför berget men når bara nästan nästan toppen innan det rullar ner igen och jag måste börja om. Aldrig blir jag fri. Aldrig når jag toppen och blir fri.
Hur många gånger ska jag orka rulla det där från avgrundens början egentligen?
Antingen så är man sjuk, eller så är man frisk men helt utslagen av utmattning. Eller så är man för skör, för ensam. Eller så händer något. Sen händer något igen. Och igen. Och igen Och igen. Det tar aldrig slut på...

Läs vidare...

Om att känna sig fel - Jenny Tistell

Jag är så fel.
Jag kan inte säga direkt att jag gör fel, för jag gör faktiskt som jag blir tillsagd många gångar. De flesta gånger faktiskt. Utan jag ÄR fel.
Jag är fel i alla sammanhang. Jag är fel person på fel plats vid helt fel tillfälle.
Men jag gör som alla säger till mig. Söndersliten av allas råd och instruktioner och ordinationer.
Ändå så är jag hela tiden fel.  
Jag är fel patient inom vården, för jag vill inte äta medicin- särskilt inte den som inte hjälper. Inte heller vill jag att någon annan ska tala om för mig hur jag mår, tänker och känner utan jag vill göra det själv och berätta det själv. Det är helt fel inom psykvården. Jag passar inte deras patientmall, för jag är så fel. Jag har ord och begrepp också. Det är fel. Man ska tiga...

Läs vidare...

En hypokondriker berättar - Jenny Tistell

När jag fick mitt första barn så fick jag i present av en anhörig, ”stora barnläkarboken”. Det var nästan som att ge knark till en ruskigt abstinent missbrukare. Jag sög i mig rubbet. Alla symtom, alla diagnoser, alla behandlingsförslag: ALLT! Sen ringde jag Vårdcentralen med egna teorier om symtom och dess uppkomst för att alltid få tillbaka att allt var okej, min dotter var inte sjuk. En gång ringde jag helt övertygad om att hon hade en sjukdom som heter ”Kawasakis sjukdom”. Jag läste innantill när jag i telefonen till sjuksköterskan berättade om hennes symtom. Jag var helt övertygad att detta måste stämma. Hon hade varendaste ett av de där symtomen. Jag grät förtvivlat, helt övertygad om att nu var det allvar på riktigt.
Sköterskan trodde på mig och blev jätteorolig, men lugnade mig med att säga att hon...

Läs vidare...

En resa i ensamhetens land - Jenny Tistell

Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda. Annorlunda och Ensam.
Alltid liksom tänkt att jag inte passar in här på jorden. Att jag nog har hamnat helt fel. Jag har alltid känt att jag inte förstår den här världen på samma sätt som andra. Den där enorma längtan efter att få passa in och höra till har drivit bort mig från allt som ursprungligen var mitt jag. Mitt sanna jag.
Jag har också levt med psykisk ohälsa sedan jag var barn.

Det är svårt med ensamhet. Det är svårt på många sätt. Vi vill så gärna höra till dessutom, vi vill så gärna få vara en del av det där som inte är ensamhet så vi låtsas gärna att vi inte är ensam. Så att vi inte avslöjar vår ensamhet för vi kan annars riskera att hamna ännu mer utanför. Så det gör det...

Läs vidare...

Att leva med ojämn funktion - Jenny Tistell

Det är svårt det där med att leva med psykisk ohälsa och samtidigt vara högfungerande. Eller jag kanske snarare ska säga, ge sken av att vara högfungerande.

Bara för att jag har utbildat mig, fått arbete, bildat familj och har vänner så är jag enligt min egen mening inte alls högfungerande. Det kanske egentligen var väldigt mycket bevis på min lågfungerande sida att göra allt det där. Eftersom jag inte hade någon funktion alls till så många andra basala saker under tiden. Men så tänker man inte inom vården eller i samhället i övrigt.

Jag gillar inte att någon pratar om min funktion som hög eller låg. Det är oerhört provocerande. För det blir så missvisande. I själva verket är jag varken hög- eller lågfungerande. Utan ojämnt fungerande. Jag slits mellan två ytterligheter i...

Läs vidare...

När vården brister - Jenny Tistell

Jag har två teveserier som jag ser. Om och om igen. Jag byter inte, jag lägger inte till någon ny utan jag håller mig till de här som jag kan och där jag vet hur det går. Men som alla påverkar mig känslomässigt på olika sätt.  En påverkan utan att vara en trigger. Det är vad jag är ute efter. En av dessa teve serier är en sjukhusserie. Nästan alltid blir man lite berörd och fäller en och annan tår. Ibland är det väldigt skönt, att få gråta lite utan egentlig anledning.

Men häromdagen fick jag lite av ett annat perspektiv där mellan tårarna. I ett avsnitt är en av huvudrollerna väldigt traumatiserad efter en olycka.  Hon slutar prata och hon är apatisk emellanåt och slåss emellanåt. Hennes somatiska status är god varpå hon egentligen inte behöver någon somatisk vård...

Läs vidare...

Det friska livet - Jenny Tistell

Jag är så tacksam att jag får skriva om mina erfarenheter och tankar och känslor kring psykisk ohälsa. Jag är så tacksam att någon läser. Någon hör min historia. När jag mådde som sämst och det var som allra rörigast i mitt liv så var det andras berättelser som blev min kraft. Jag knarkade bloggar och inlägg och Ångestskolan har haft en viktig roll eftersom de inläggen som spreds blev pusselbitar för mig och min läkning. Det blir en slags upprättelse och kraft i att känna att man inte alltid är ensam.

Så tack Ångestskolan, tack alla ni! Ni gör skillnad. Tack för att jag får chansen att ge tillbaka genom att dela med mig av min berättelse.
Det är lite som terapi att skriva och sen läsa sina egna texter. När jag läser mina egna inlägg så här efter att de publicerats, eller när jag...

Läs vidare...

Ett vykort från en utmattad mamma - Jenny Tistell

Det var en gång en familj som bodde i ett stort hus en liten bit utanför staden. I familjen fanns en mamma som levde med psykisk ohälsa. Men trots sina svårigheter och sina psykiska besvär var hon fast beslutsam om att hennes barn skulle få den bästa tänkbara uppväxt. Den här mamman var noggrann med städning och tvätt och hon hade alltid full koll på barnens alla aktiviteter och skolmöten. Det missades inte en gymnastikpåse och alla matsäckar memorerades. Hon läste läxor och bakade bullar. Hon gjorde egna pedagogiska spel för att engagera barnen i läsning. Varje lördag gräddade hon våfflor till frukost och hon skjutsade barnen överallt de behövde och rullade hemmagjorda köttbullar och egna grytor för att förvissa sig om att barnen fick riktig mat och inga halvfabrikat. Varje jul gjorde hon dem varsin julkalender med rim för varje dag...

Läs vidare...

Ett vykort från en deprimerad mamma - Jenny Tistell

Svart sörja!
Att drabbas av en svår depression är som att sjunka ner i tjock, svart, kletig, klibbig, illaluktande sörja. Tills man drunknar i den. Sen ska man leva så – drunknad och kvävd av svart sörja. Det finns ingenstans att hämta luft. Ingen yta att simma upp till. Varje steg är som att bestiga berg med den svarta sörjan runt sin kropp. Allt är tungt. Fast man är helt tom inombords och avstängd, likgiltig, så är allt tungt att bära. Så var det när depressionen kom till mig. Jag orkade inte gå. Jag låg ner. På golvet, i soffan, i sängen. Jag orkade inte alltid ens öppna ögonen, fast jag var vaken. Alla ljud gjorde ont och kroppen värkte vid varje rörelse. Jag var så tom. Hela jag var utan innehåll. Utan innehåll blir man meningslös. Jag var meningslös. Värdelös. I vägen. Jag ville bara dö....

Läs vidare...

Ett vykort från katastrofmamman - Jenny Tistell

Det är svårt att bli förälder. Det vågar jag faktiskt påstå att det är för alla. I samma ögonblick som den lilla varelsen kommer till världen och till ens famn så förstår man att det här är allvar! Det här är på riktigt! Den här lilla, lilla människan är nu i mitt ansvar. Sen får man följa med på den resan som föräldraskapet ger biljett till. Man får åka virvelvind och bergochdahlbana, man får skratta, gråta och våndas. Varje fas i det lilla barnets liv är lika mycket äventyr för föräldern som för barnet.
Men varje kris och varje svårighet för barnet blir tredubbelt för föräldern. Som förälder ska man inte bara axla sina egna känslor och svårigheter, man ska även göra detsamma för sitt barn – samtidigt.
Så jag...

Läs vidare...
1 2
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.