Ångestbloggen
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Ångestbloggen

Vad hände med pappa? Del 1 - Emma Bernfort

När jag var liten såg jag på mina föräldrar som att de vore superhjältar. I mina ögon var de modiga, tog bra hand om mig och precis som i filmerna var de nästan odödliga. Men jag skulle få inse den hårda vägen att även superhjältar kan dö.

Så vad hände egentligen med min pappa? Och vad händer med ett barn som går igenom ett trauma och inte får hjälp att hantera det?

Personligen minns jag inte mycket från den här tiden, jag kommer förklara varför senare. Så jag kommer gå igenom vad som hände baserat på fakta och vad jag fått berättat ifrån andra, huvudsakligen min mamma.

Den 17 Oktober 2007 åkte min pappa in till sjukhuset. Vid det laget hade han haft ont i bröstet i flera dagar men läkarna trodde det bara var sura uppstötningar (men oj så fel de hade). Han hade tidigare fått...

Läs vidare...

De som hjälper mig utan att säga nånting - Emma Bernfort

De flesta människor som någon gång haft ett djur vet nog hur älskvärda de kan vara. Hur mycket kärlek ett husdjur kan ge en bara man behandlar dem bra. Djuren kan inte prata med oss som vi gör, ändå upplever jag att de ofta förstår oss bättre än vad andra människor gör.

Så känner i alla fall jag när min familjs två hundar springer omkring och leker i trädgården. Vi har också två katter och en ponny. Alla djuren hör till familjen och alla djuren är vad som fått mig att fortsätta kämpa även när jag mått som sämst. Särskilt hundarna har många gånger hjälpt mig när ångesten varit stor.

Båda två är av rasen Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Rockie, den äldsta av dem, är snart 9år gammal men tror själv att han är bara 9 månader ung....

Läs vidare...

Att trivas i sin ensamhet - Emma Bernfort

”Ibland tycker du det är skönt att få leka själv en stund.”

Så stod det i en bok mina förskolelärare skrev i för att berätta om min utveckling. När jag börjar grundskolan tar mina lärare ofta mig åt sidan för att fråga om jag blir utfryst eller mobbad. Mitt svar var alltid ”Nej, jag vill vara ensam”.

På varenda utvecklingssamtal var det också samma visa, samma frågor om varför jag ofta var själv på rasterna. Även där svara jag alltid att jag ville va själv och mina föräldrar såg det inte som något problem. ”Är det hon själv som väljer det så är det inget att bekymra sig över”.

Jag ljög aldrig, jag ville hellre va själv på rasterna. På den tiden var det så svårt att förklara. Hur trött jag blev av att vara med klasskamraterna...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.