Ångestbloggen

Ångestbloggen

Manskramen - David Enarsson

Sommarnatt. Klockan är 00:32 efter en kväll på utestället Trädgården i Stockholm. Vi är tre killar som har kollat stand-up och druckit lite för många öl. Bäst att åka hem och göra sitt bästa för att undvika de inbjudande snabbmatskedjorna. Dags att skiljas åt. Precis innan jag går in för kramen tänker jag att det är nu det händer. Den här gången gör jag det inte. En riktigt bra kram ska det bli. 

 Men så mitt i händer det plötsligt. Min hand rycker reflexmässigt till. Och så kommer det. Handen dunkar mot min väns rygg. Som för att markera någonting. Fan också. Kan jag skylla på att jag är full?

Nej, det håller inte. Alla förtjänar en riktig kram. 

Läs vidare...

Det sociala ansvaret - David Enarsson

Jag är ute och reser själv för första gången. Backpackar runt i Malaysia. Till en början är jag väldigt socialt aktiv och träffar många nya människor. Det är både spännande och läskigt att ha total kontroll över hur mycket social kontakt som man söker hos andra. Efter ett tag träffar jag en tjej ifrån Österrike. Vi börjar resa tillsammans och jag hänger med på hennes resplaner. Så fortsätter resan. Men efter några dagar slår det mig. Något har förändrats. Jag är plötsligt inte längre lika aktiv i sökandet efter nya vänner och jag har inte fått en ny Facebook-vän på flera dagar. Samtidigt som hon är minst lika aktiv som förut. Varför fråga om någons Facebook när jag vet att hon redan har gjort det? Omedvetet har jag lagt över det sociala ansvaret...

Läs vidare...

Men pappa, varför gråter du inte? - David Enarsson

”Är du inte ledsen, pappa?”. Så frågade min lillasyster vår pappa dagen då mamma gick bort i cancer. Vi satt tillsammans i soffan och kramade om varandra. Pappa hade ringt till skolan och bett dem skicka hem oss. Jag var 11, min syster var 8 och jag minns tydligt pappas svar: ”Jo, visst är jag är ledsen. Men jag grät tidigare idag, innan ni kom”.

Det var kanske nära den där gången för 13 år sedan. Men jag har precis som många män med mig, hittills inte sett min pappa gråta. Eller för den delen uttrycka några former av blottande känslor så som ledsamhet, ångest eller oro. Hur kunde det bli såhär? Det som var så självklart för oss under barndomen. Friheten att få gråta rakt ut när vi inte fick precis det godiset som vi ville ha. Att obehindrat kunna lätta på trycket, oavsett vad.

Idag är...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.