Ångestbloggen
Fotbollskillarna - David Enarsson
Senast jag spelade fotboll var kanske 5 år sedan. För en vecka sedan var jag tillbaka. Skrev upp mig på ett pass för att spela fotboll tillsammans med 20 personer jag aldrig träffat. Först och främst. Fan vad kul det var! Att förutsättningslöst spela fotboll kan vara så kul.
Men något jag helt hade glömt bort var hur stelt det kan vara i situationer som denna. När killar som inte träffats tidigare ses för att spela fotboll. Plötsligt är det som att alla har tagit en tidsmaskin tillbaka till högstadiet. Och i luften lurar en tyst överenskommelse om att vi alla är där av en anledning. Att spela fotboll och vara tysta. Att vi inte under några omständigheter säger eller gör något som kan visa oss sårbara. Spelet blir det enda viktiga.
Förstå mig rätt. Jag kan uppskatta när allt fokus ligger på en aktivitet och...
Maximerarna - David Enarsson
För något år sedan läste jag en artikel som delade in mänskligheten i två grupper: “maximerare” och “satisfierare”. Vilken fruktansvärt orimlig generalisering tänkte jag. Men ibland återkommer jag ändå till denna tanken och slås av att det kanske ändå finns ett uns av sanning i den.
Maximerare är människor med perfektionistiska drag. Ni vet de som alltid satsar på att på att få ett A på tentan. Oavsett hur mycket tid eller psykisk ohälsa det kräver av dem. Maximerarna är de som alltid spanar på det där gräset på andra sidan. Och som oavsett hur bra de har det alltid funderar på att fly fältet. För den där utbildningen, det där jobbet, eller den där partnern som finns på andra sidan är ju så mycket bättre än allt som är just nu. Satisfierare å...
Manskramen - David Enarsson
Sommarnatt. Klockan är 00:32 efter en kväll på utestället Trädgården i Stockholm. Vi är tre killar som har kollat stand-up och druckit lite för många öl. Bäst att åka hem och göra sitt bästa för att undvika de inbjudande snabbmatskedjorna. Dags att skiljas åt. Precis innan jag går in för kramen tänker jag att det är nu det händer. Den här gången gör jag det inte. En riktigt bra kram ska det bli.
Men så mitt i händer det plötsligt. Min hand rycker reflexmässigt till. Och så kommer det. Handen dunkar mot min väns rygg. Som för att markera någonting. Fan också. Kan jag skylla på att jag är full?
Nej, det håller inte. Alla förtjänar en riktig kram.
Det sociala ansvaret - David Enarsson
Jag är ute och reser själv för första gången. Backpackar runt i Malaysia. Till en början är jag väldigt socialt aktiv och träffar många nya människor. Det är både spännande och läskigt att ha total kontroll över hur mycket social kontakt som man söker hos andra. Efter ett tag träffar jag en tjej ifrån Österrike. Vi börjar resa tillsammans och jag hänger med på hennes resplaner. Så fortsätter resan. Men efter några dagar slår det mig. Något har förändrats. Jag är plötsligt inte längre lika aktiv i sökandet efter nya vänner och jag har inte fått en ny Facebook-vän på flera dagar. Samtidigt som hon är minst lika aktiv som förut. Varför fråga om någons Facebook när jag vet att hon redan har gjort det? Omedvetet har jag lagt över det sociala ansvaret...
Men pappa, varför gråter du inte? - David Enarsson
”Är du inte ledsen, pappa?”. Så frågade min lillasyster vår pappa dagen då mamma gick bort i cancer. Vi satt tillsammans i soffan och kramade om varandra. Pappa hade ringt till skolan och bett dem skicka hem oss. Jag var 11, min syster var 8 och jag minns tydligt pappas svar: ”Jo, visst är jag är ledsen. Men jag grät tidigare idag, innan ni kom”.
Det var kanske nära den där gången för 13 år sedan. Men jag har precis som många män med mig, hittills inte sett min pappa gråta. Eller för den delen uttrycka några former av blottande känslor så som ledsamhet, ångest eller oro. Hur kunde det bli såhär? Det som var så självklart för oss under barndomen. Friheten att få gråta rakt ut när vi inte fick precis det godiset som vi ville ha. Att obehindrat kunna lätta på trycket, oavsett vad.
Idag är...