Ångestbloggen

Tack till mina antidepressiva, ni har räddat mitt liv!

Jag har varit diagnostiserad med generaliserad ångestsyndrom nu i nästan exakt ett år. Jag har dock levt med sjukdomen betydligt längre än så. Det tog väldigt lång tid för mig att söka vård. En anledning till detta var att jag inte förstod att jag var sjuk. Jag trodde det var normalt. Jag har hatat mig själv så länge, allt har alltid varit jobbigt, det är helt normalt, sånt är livet. Men det ska inte vara så. Det är inte normalt att ångesten håller en vaken i över tre dygn. Det är inte normalt att sjukanmäla sig från skolan för att man tycker att man är för ful för att visa sig bland folk. Det är inte normalt att säga ”bara jag tränar och blir smal så kommer ångesten försvinna direkt!” Min bästa vän...

De senaste månaderna har gått ut på att jag försökt hitta mig själv. Förstå vem jag är utan att vara beroende av en annan människa. Av den människan. Det har gått oväntat bra. Verkligen extremt bra till min förvåning.

Jag har blivit manipulerad till att tro att jag inte klarar mig själv. Manipulerad till att vara beroende av honom. Men det är jag inte. Det har jag aldrig varit. Jag är en stark och självständig individ som klarar mer än vad jag tror. Det enda han gett mig är en psykisk sjukdom jag kunnat vara utan.

Men eftersom allt gått över förväntan, varför känner jag mig fortfarande vilse? För varje sak jag klarar av, känner jag mig bara mer vilse. Jag kanske har hittat mig själv, jag kanske vet vem jag är som en självständig individ. Nu måste jag bara lära mig att älska denna individ....

Vinden mot mitt ansikte känns som tusen nålar. Alla dofter gör mig yr. Alla smaker får det att vända sig i min mage. Alla känslor får mitt hjärta att explodera.

En dag vaknade jag bredvid dig, jag låg och bara såg på dig där du sov, det vackraste i mitt liv. Hur kunde jag ha en sån tur att vara älskad av dig, du underbara människa? Hur kunde jag vara så lyckligt lottad?

Varje dag spenderade jag i försök att kompensera upp för denna otroliga lycka som givits mig. Jag kämpade och jag slutade aldrig att kämpa, aldrig någonsin. Och ändå kände jag mig aldrig tillräcklig. Aldrig någonsin. Jag skulle gå genom eld och vatten för dig. Jag gav dig allt och mycket mer därtill, men det var aldrig tillräckligt. Jag började sjunka, jag kunde inte överleva efter allt jag givit dig, det fanns inget kvar att ge. Det var...

Tänk att inte kunna gå ut med soporna utan att kolla sig i spegeln minst 2-3 gånger och starkt överväga om man ska sminka sig innan man tar soporna ifall någon skulle se en och tycka att man är ful.  Ska man kanske byta kläder också så man inte ser tjock ut? Och gud så rufsig man är i håret, bäst att sätta upp det så ingen tror att man är ovårdad!
Något som borde ta 2 minuter av min dag tar istället 20 minuter och massvis med ångest.
  Såhär har jag det, mer eller mindre i alla situationer, varje dag. Och jag ska berätta för er att jag är sjukt jävla trött på det.

Jag har som så många andra med psykisk ohälsa genomgått en barndom proppfull med mobbning. Det satte igång redan dagen jag började i grundskolan och fortsatte en bit in på gymnasiet. Än idag...