Ångestbloggen
Livet är för kort för att vara sin diagnos - Alexandra Lundström
Livet kom emellan. Jag har inga ursäkter gentemot mig själv, er eller ångestskolan. Depressionen tog över mig innan jag ens hann blinka och trots att jag hade 1000 saker att skriva om så har mitt huvud varit blankt. Tomt. Och detta har varit den största anledningen för min frånvaro.
Ibland funderar jag över hur min personlighet hade yttrat sig om jag inte led av psykisk ohälsa. Många gånger när jag faktiskt upplever ögonblick där varken min borderline eller alla problem som hör därtill är närvarande så känner jag faktiskt knappt igen mig själv. Jag ser nämligen min borderline samt alla de återkommande problemen med ätstörningar, självskadebeteenden, beroenden, och depressioner som en del av mig. Kanske är det fel, kanske borde jag försöka skilja mer på min personlighet, mitt jag, snarare än att blanda ihop det med en...
Lämnad av de som lovade att stanna - Alexandra Lundström
I mitt liv har förlusterna varit många. När jag tittar tillbaka på min tidslinje så kan jag spåra förlusterna hela vägen tillbaka till min födsel, av dem som skulle vara min säkerhet, min trygghet, min familj.
Hela uppväxten var ett enda stort tumult där sporadiska relationer till familjemedlemmar inte var något ovanligt för min del. Jag tvingades till isolering i perioder av en mamma som inte kunde hantera relationer utan lät sina egna känslor gå ut över den som stod henne närmast – mig. Jag lärde mig tidigt att ingenting var säkert när det kom till den trygghet som andra barn såg som en ren självklarhet, då flera familjemedlemmar dök in i mitt liv för att senare upphöra likt ingenting hade hänt, både genom min moders problematiska beteenden men också för att de själva inte kände för att ta...
Bara lite dum i huvudet - Alexandra Lundström
Det är alltid lika läskigt att vara ny på en plats, eftersom min hjärna mer än gärna läser av omgivningen i ett negativt sken och påstår sig veta att minsann varenda individ inblandad kommer avsky mig i vilket sammanhang jag än försätter mig i. Så även om jag just nu sitter skyddad bakom en skärm så kommer ändå ögon granska mig, om än på avstånd, och detta faktum skrämmer livet ur mig trots att detta samtidigt är allt jag någonsin önskat – att få nå ut och kanske (med betoning på kanske) inspirera eller till och med hjälpa någon.
Det är något som är så otroligt läskigt med nya sammanhang. Nya möten, nya människor. Nytt allt.
Detta kanske kan kanske verka märkligt då jag jämt fått höra från min omgivning att jag är en pratglad individ utan...
Sluta begränsa dig själv - var med på LIVE-kursen 'VÅGA LEVA'
Häng med varje dag 4-10 maj kl 19.00 för att lära dig mer om hur ACT-metoden kan hjälpa dig med din ångest
Senaste inläggen