Varför sa du att det var mig det var fel på? - Malin Andersson

Varför sa du att det var mig det var fel på? - Malin Andersson

Jag minns det första slaget. Jag minns hur det brann i huden, det kändes som att min hy skulle spricka sönder när som helst. Jag minns också tomheten i mig som uppstod strax efter slaget träffat min kind.

Egentligen kom det inte som någon överraskning, slaget alltså. Orden som hade misshandlat mig i månader var värre. Orden kom alltid i samband med alkohol. Jag försökte kontrollera dem genom att vara nykter, genom att vara snäll, genom att vara en duktig flicka. Jag försökte undvika situationer, där en eventuell skuldbörda skulle kunna bli min, genom att stanna hemma. Jag gick ständigt runt och funderade på vad jag kunde göra bättre, för att bli älskad. Jag ändrade mitt sätt att vara, mitt sätt att tänka och hela min personlighet. Tyvärr räckte inte det. Men människan framför mig var mer skadad och trasig än vad jag var, och därför behövdes min hjälp. Om jag såg till att ingen annan behövde höra orden eller känna svedan efter ett slag, så skulle allt bli bättre. Jag skulle bli en trygghet för den här människan, jag skulle göra hen frisk!

Jag älskade den här människan, men jag tyckte inte om personen hen blev när hen drack. Jag valde att tiga och lida för att inte bli osams samtidigt som jag hade ett hopp om att det en dag skulle bli bra. Jag hittade på ursäkter till att inte delta på fester med mitt jobb. Jag förklarade för mina vänner varför hen betett sig si eller så. Jag dolde skammen inför min familj och lade mycket energi för att inte bli upptäckt. Jag drunknade i mig själv och levde på konstgjord andning i flera år. Jag var en medberoende och en möjliggörare för missbruket att fortsätta.

Jag somnade med en klump i halsen och en brännande känsla i hjärtat varenda kväll, undrandes vad jag gjorde som var så fel. I fyllan så hatade hen mig och ville inget hellre än att jag skulle packa mina väskor och försvinna. När jag så gjorde, kastade hen sig runt mina fötter och bönade om att jag inte skulle gå. Jag gjorde som jag blev ombedd, eftersom hen lovade att det skulle bli bättre och jag ville tro de orden mer än allt annat.

Jag ville lämna. Jag ville lämna vårt hem och vår stad. Så många gånger jag ville lämna allting vi hade tillsammans…men jag kunde inte. Jag tog mig aldrig längre än till grannens dörr innan hen hann ikapp mig. Jag hade ingen självrespekt, inget egenvärde och ingen kärlek för mig själv och jag tvivlade på att någon annan någonsin skulle kunna ha det.

En dag kände jag att det fick vara nog, jag orkade inte. Jag ville inte leva om det var såhär livet skulle se ut för mig. Den största räddningen blev min syster. Min syster gav mig inte bara min systerson. Genom det barnet gav hon mig också viljan att leva.

Människan jag såg framför mig gav mig inte längre känslan av kärlek, bara känslan av hat och förakt. Men ändå klarade jag inte av att lämna, för jag var medberoende och möjliggörare. Jag flyttade mina gränser för vad som var accepterat, längre och längre. Tillslut flyttade jag över 130 mil för att kunna komma bort från min roll som medberoende och möjliggörare, men även att flytta bort från den personen jag inte längre ville vara.

Close

50% Avklarat

Sluta styras av dina negativa tankar med SNÄLL-modellen

Gå igenom de fem enkla stegen när du behöver komma loss från en negativ spiral och istället göra det som verkligen är viktigt för dig!