Varför människor dör… kanske - Emelie Billman
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Varför människor dör… kanske - Emelie Billman

Här sitter vi på månen, du och jag, i varsin saccosäck med en killer view av planeten Tellus inför våra fötter. Vi har just lämnat allt vi lärt oss från vår tid där nere för att istället uppleva det som vi egentligen känner; rätt och fel bortom mänskliga mått. De har aldrig nått hit och vi är här för att få lite perspektiv.

Jag vill att du ska se dig själv på jorden. Se din omgivning, dina vänner, ovänner, bekanta och arbetskamrater. Se hela din historia från födsel till idag. Se på den som om du själv aldrig fanns i den. Som om den vore över och bara är en film som spelas upp på repeat, där du kan spola, pausa och börja om så mycket som du önskar. Här är du inte längre du utan en åskådare.

Gör nu ett nedslag i tiden som varit. Se hur en annan version av dig, ett yngre du, befann sig mitt i den. Du som femåring. Du för tjugo år sen. Eller du igår. Här på månen är du annorlunda i jämförelse. Du är ren, ny och fullkomligt trygg. Varken ideal eller rädslor kan filtrera bort eller förvränga kärnan av den du är.

Titta neråt. Ser du hur ofta du stod framför spegeln och polerade din person för att passa in? Hur du tränade bort den unika gnista du föddes till för att bli mer som någon som redan fanns – en roll som aldrig var till för dig och som du ändå aldrig hade axlat särskilt bra. Som om andra skulle ha designats bättre än du eller tillägnats större plats än du. Har de större plats? Kolla noga.

Ser du konflikterna som kantade din väg? Stunder då det tycktes livsviktigt att övertyga andra om din sak “för om Liselott inte håller med så riskerar ju hela jävla himlen att trilla ner”. Ser du perioderna kantade av rädsla där du försökte omforma de olikartade till något bekant (man visste ju faktiskt aldrig var man hade den där Asta), eller när baktalning och konfrontation blev verktyg för att rädda din stolthet (därav den offentliga slakten av Ola i fikarummet)? Känns det rimligt här uppe att du, som en av miljarder, ansåg dig berättigad att förändra och fördöma? Och kunde verkligen meningsskiljaktigheter krossa allt eller ens något av det du trodde på?

Och ser du hur du grät när du ville försvinna för evigt, bara för att andra hade dömt dig? Som om ord någonsin burit tyngd i rymdens vakuum? Som om vår allsmäktige skapare bara: “App-app-app hold your horses, nu är Gullan tydligen en jävla ollonborre här säger Pärra” *och Gullan får ägna resterande levnadsdagar som insekt*. Sedan när har människors synpunkter sagt något alls om en person? Här uppe står det klart att en åsikt bara informerar om sin bärare. Och nog ser du att den aldrig hade förändringskraft; din vrå på markytan står ännu stadigt intakt, bara för dig, trots alla tyckare.

Jag vet inte om du håller med men här uppifrån kan man lätt få intrycket av att allt där nere är hittepå. I det närmaste en fars där alla tror sig ha en huvudroll, kanske av en högste domare eller till och med Gud. Se barnen på skolgården, de vuxna i fikarummet, vännerna på restaurangen och paret i köket. Se hur de pekar: “Du är rätt, du är fel”. “Så får man säga, så får man inte säga”. “Det är fint, det är fult”. “Så gör man, så gör man inte”. Alla dessa oregelbundna förordningar, befästa av människor utan behörighet. Och sen gör de det till sitt kall att slåss mot de där väderkvarnarna. Det är en sandlåda där nere ...

“Här är niohundrafyrtiotretusenåttahundranittiosju skäl till varför du absolut inte borde tycka om dig själv, varsegó”.

“Jaha tack … varför då?”

“För att jag och Linus bestämde det borta vid gungorna förut, innan du kom”.

Och sen ägnar du ditt liv åt att titta på de där niohundrafyrtiotretusenåttahundranittiosju skälen till varför du inte på något sätt duger.

… och så undrar man varför folk blir sjuka.

Det som själsligen dödar människor på planeten jorden tycks alltså vara en lek. Lika mycket lek som de där linjerna på kartan som separerar landområden och tvingar människor till flykt. Det är ju bara teparty hos Kalle.

“Här får Tindra lite te … här får Nalle … och här får pappa …”

Sen tittar Tindra, Nalle och pappa i sina koppar och där finns ju aldrig något jävla te. Och Nalle tittade förresten aldrig för Nalle är uppstoppad.

“Fritz och Doris bestämde att alla ska ha mossgröna polotröjor i tricot med en elegant manchesterdetalj strax ovanför nedre midjesömmen nu så du får inte vara med idag”.

“Tyra gjorde backflips på studsmattan i åtta timmar igår utan att ens bli trött, hur coolt(?!), så nu ska alla göra backflips på studsmattan i åtta timmar varje dag bestämde vi”.

Och gud förbjude om du en dag blir trött av allt lekande och inte kommer ur sängen. Inte kommer du få vila. Hjärnan skrynklas sönder, kroppen förlamas, men nej. Bara om du är riktigt jävla förkyld får du hoppa över lekstugan, serru. För det bestämde Lea, Klemens och Olle förra veckan i hemliga kojan borta vid fårabergsdungen.

Och säger du att du inte vill vara med de andra barnen längre så stämplas du som knepig. Förr i tiden sades det att dessa personer hade “svaga nerver”. Idag kanske man kan beskriva dem som “utrustade med ett sunt förnuft”? För hur många med ett sunt förnuft skulle kunna delta i en lek som de genomskådat? Du vet ju själv känslan när man var liten och skulle hänga med den där fantasibefriade kompisen som inte hade någon som helst känsla för rollen. Det var ju skitsvårt att ta grejen på allvar då. Lite så ser samhället ut här uppifrån. Hur kunde vi någonsin ta den där sörjan seriöst?

Många av dem som lever med psykisk ohälsa tycks bära en sorg inom sig över att samhället ter sig fel. De känner sig aldrig riktigt hemma, som om de vore på tillfälligt besök. Många beskriver det sociala spelet som falskt, ologiskt och ibland till och med ondskefullt med de dräpande ideal som spritt sig över jordklotet. Kanske känner de så för att de ser sina liv lite utifrån. Bortom det kollektiva medvetandet luckras normer upp och med det försvinner också logiken. Är det något som kan driva en människa över kanten så är det avsaknaden av logik.

Det sägs att upplysta människor i alla tider dragit sig tillbaka från samhället och in i ödemarkens folktomma tystnad. Den mindre aktade enstöringen gör likadant. Det är nog det som gör det svårast för mig, och många andra med mig, att bli friska. För vi vet inte säkert om vi verkligen är sjuka. Vi mår inte bra av sorgen som tynger oss, men är det fel på oss? Eller är det helt enkelt samhället som prompt ska få oss att verka så, för att vi inte ska rasera den där lekstugan en gång för alla och ersätta den med lite villkorslös jävla acceptans?

Så för att inte förgöras av mörkret drar vi oss undan, vissa ända upp till månen. Och från ett säkert avstånd förundras vi över all den galenskap som blivit.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.