Varför jag gör vad jag gör - Magdalena Fredriksson

Varför jag gör vad jag gör - Magdalena Fredriksson

Idag tänkte jag berätta lite om hur min resa till beteendevetare och steg 1-terapeut började, och hur jag nått en hel del av mina mål i livet trots att jag nästan alltid tvivlat på mig själv och dessutom haft perioder av nedstämdhet.

Jag är född och uppvuxen i en liten stad i Sverige, där jante alltid varit närvarande och bevakande av varje steg man tar. Där får ingen vara bättre än någon annan, på något. Detta har nog präglat långt fler än bara mig, men mig har det satt ganska djupa spår i. Och jag har inte förstått det förrän på senare år, efter en flytt till en annan stad och sedan tillbaka till hemstaden. Än idag skäms jag för de få framsteg jag gjort och den framgång jag nått, fast den inte är någonting jämfört med vad vissa andra åstadkommit. Men det konstiga med den stad jag är ifrån är att även om man inte får lyckas, så är det så att om man väl gör det så duger det aldrig tillräckligt bra det heller. Man duger aldrig, men får heller inte göra just det - duga. Och detta blir jag påmind om i stort sett varje dag, skillnaden är att jag nu kan ställa mig utanför tanken och inte behöva bli den. Känner ni igen er?

Jag har så länge jag minns alltid varit fascinerad av människor och deras sinne, själar eller om man hellre kallar det inre. Varför drömmer vi, och var kommer dessa drömsekvenser ifrån? Hur kan vi minnas så många saker? Och kanske viktigast (för mig) - varför börjar vi lida psykiskt? Vad beror t.ex. depressioner på och hur “botar” man de? Och varför beter vi oss så himla illa mot varandra, eller rent ut sagt konstigt? Dessa frågor och mitt intresse kombinerat med mina erfarenheter under uppväxten fick mig att läsa psykologi på gymnasiet, för att sedan plugga till beteendevetare med psykologisk inriktning på universitet. Jag tog min examen i april förra året och nu arbetar jag med familjer i behov av hjälp samtidigt som jag pluggar till steg 1-terapeut i KBT, vilket jag är klar med i december.

Detta låter nog för många som rätt bra jobbat, med tanke på att jag bara är 24 år. Rent objektivt kan jag själv tänka att det är rätt bra, om det var någon annan som berättade det här för mig. Ganska ofta kommer dock tvivlet på mig själv - jag är inte tillräckligt smart, jag har inte tillräckligt med erfarenhet, jag är för ung, jag är för dum. Människor säger även detta till mig idag, och har gjort så länge jag kan minnas även gällande andra saker. Jag har varit för mycket, för flamsig, tagit för mycket plats och pratat för mycket. Så trots att jag jobbar professionellt med människor som inte mår bra av olika anledningar, så har jag också mina egna demoner, precis som alla andra människor har. Den enda skillnaden mellan mig och mina klienter är egentligen att jag 1) har utbildat mig inom detta och 2) har lärt mig hantera mina demoner ( = negativa tankar och känslor). Jag ser det alltså som att jag ska lära ut det jag själv lärt mig, fast jag lärt mig via utbildning och även den så kallade hårda vägen med egna erfarenheter.

Idag mår jag bra och är tämligen stabil i både tanke och känsla, men detta på grund av att jag tvingats hitta sätt att hantera det- först och främst via acceptans. Jag är alltså inte botad på något vis från varken självtvivel eller dagar där jag känner mig nedstämd, då detta är tämligen omöjligt att uppnå. Den vägen jag gått fram till där jag är idag har dock bitvis varit plågsam, så jag förstår varför terapi inte alltid funkar för alla, om lidandet blir alldeles för starkt och olidligt under en terapi. Det är ju så vi människor funkar, vi undviker och flyr det som gör ont och skrämmer oss. Men jag vill påminna om att alla människor har dåliga dagar, veckor, månader… oavsett vad man pluggat, jobbar med eller vem man är. Min enda räddning har egentligen varit min familj och att jag alltid haft ett driv att nå mina mål och drömmar (som innefattar att hjälp så många människor som möjligt att komma ur sitt lidande) och jag är på god väg med det. Ett visst mått av prestationsångest har även det kickat igång denna drivkraft, då man under prestationsångest inte ser någon annan väg än att prestera och lyckas. Inte heller det så bra alla gånger, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

Jag förmodar idag att mitt intresse för psykologi - the science of mind and behavior - har kommit från min egen uppväxt i en stad som är oerhört speciell, där alla ska vara stöpta i samma form och alla ska göra samma saker. Och ingen får vara bättre än någon annan. Så jag får helt enkelt tacka alla pro-jante, kritiker och tvivlare, för att jag hittade en dröm igångkickad av dem, och sedan blev tillräckligt motiverad till att motbevisa dem och driva denna dröm i hamn. Jag är snart där.


Så, vart ville jag komma med den långa text då?

1) Vi är alltid vår egna största kritiker, men ofta har den kritikern fötts ur vad andra människor sagt till oss under vårt liv. Problemet är att det dessa människor sagt blir som ett permanent eko i vårt inre, och skulle vi lyssna riktigt noga på allt tok kritikern säger idag så märker vi att andras röster helt plötsligt blivit vår egen.

2) Även professionella beteendevetare, psykologer, terapeuter etc. kan ha problem, skillnaden är oftast att man lärt sig hantera dessa. “Vi” är alltså inga övermänniskor utan känslor eller med enbart positiva sådana, bara för att vi utbildat oss professionellt till att hjälpa andra. Det är lite som att säga att sjuksköterskor och läkare inte är eller får bli fysiskt sjuka (omöjligt, eller hur?). Snarare tycker jag att det är en fördel, åtminstone för mig själv, att ha haft egna problem vilket gör att jag nästintill helt och fullt kan förstå mina klienter när de själva berättar om sina problem och hur de upplevs.

3) Trots motgångar och ett eget inre lidande så kan man nå sina drömmar och mål - men man måste våga hoppas och önska till att börja med, och sedan arbeta målmedvetet för detta trots att kritikern där inne gapar och skriker att man inte är värd något och aldrig kommer lyckas (även när andra människor inte tror på en). Enda sättet att få tyst på kritikern är egentligen att säga watch me och agera i motsats till vad kritikern/andra säger. Men mer om det i ett senare inlägg.


// Maggie

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.