Vad hände med pappa? Del 1 - Emma Bernfort

Vad hände med pappa? Del 1 - Emma Bernfort

När jag var liten såg jag på mina föräldrar som att de vore superhjältar. I mina ögon var de modiga, tog bra hand om mig och precis som i filmerna var de nästan odödliga. Men jag skulle få inse den hårda vägen att även superhjältar kan dö.

Så vad hände egentligen med min pappa? Och vad händer med ett barn som går igenom ett trauma och inte får hjälp att hantera det?

Personligen minns jag inte mycket från den här tiden, jag kommer förklara varför senare. Så jag kommer gå igenom vad som hände baserat på fakta och vad jag fått berättat ifrån andra, huvudsakligen min mamma.

Den 17 Oktober 2007 åkte min pappa in till sjukhuset. Vid det laget hade han haft ont i bröstet i flera dagar men läkarna trodde det bara var sura uppstötningar (men oj så fel de hade). Han hade tidigare fått medicin för uppstötningarna, men eftersom smärtan bara blivit värre misstänkte de nu att det var något fel med gallblåsan. De bestämde att pappa skulle behöva opereras. Som tur var kunde de dock inte göra det på just det här sjukhuset, så han skickades vidare till ett annat.

På vägen till det andra sjukhuset fick pappa hjärtstopp. Ambulanspersonalen fick alltså stanna precis intill motorvägen för att försöka återuppliva honom. De lyckades, sedan satte de på både sirener och blåljus och körde så snabb de kunde sista biten till sjukhuset. Väl där var det en läkare som fattade att något inte stod rätt till och sa att de måste kolla pappas hjärta. Och genom att säga det så hade den läkaren räddat min pappas liv, annars hade inte det riktiga felet upptäckts i tid.

Strax efter det blir min mamma uppringd av sjukhuset, de vill att hon ska komma in. Mamma fixar barnvakt åt mig och mina bröder och sedan åker hon mot sjukhuset. När hon är ungefär halvvägs ringer de igen och ber henne skynda sig. Mamma förstår att det är bråttom. Väl framme får hon träffa min pappa som strax ska in på operation. Pappa börjar direkt att säga hur mycket han vill att barnen ska ärva, vem som ska sköta företaget han jobba på, m.m.

”Men varför säger du allt det här?” fråga då mamma.

”Ifall jag inte vaknar.” var pappas svar.

”Men det är ju klart att du kommer vakna”, svara mamma, fortfarande ovetande om hur illa det faktiskt var.

Pappas rullas in på operation och det är inte förens då en sköterska tar mamma åt sidan och berättar hur det faktiskt ligger till.

*Aortadissektion och stora skador på hjärtklaffen. Min pappa skulle opereras, men chansen att han skulle överleva var endast 4%. Man kan lugnt säga att han hade oddsen emot sig. Och man skulle kunna säga att min pappa i princip dog den natten, men läkarna lyckades återuppliva honom.

*(Aortadissektion kort förklarat: Aortan är den stora kroppspulsådern. En aortadissektion är när kärlväggens innersta lager separerar från det mellersta så en falsk blodbana bildas. Kort sagt, min pappa höll på att förblöda inifrån. Det kan även delas in i typ A och typ B. Pappa hade en typ A dissektion och fick även så pass stora skador på hjärtklaffen att den behövde också opereras. Fakta hämtad från Hjärt Lungfonden.)*

Mamma sov ingenting den natten. Hur skulle hon kunnat? Risken fanns att hon skulle på den natten bli änka och ensamstående med tre barn. Jag däremot sov lugnt där hemma, lyckligt ovetande om vad som pågick.

Tidigt nästa morgon vaknar jag och hör att mamma har kommit hem. Jag minns att jag satte mig på toppen av trappen och kunde höra hur hon prata med min mormor, nästan lite ledset. En stund senare samlar hon mig och mina bröder i vardagsrummet för att berätta vad som hänt.

Ärligt talat minns jag ingenting av vad hon berätta. Mer än att ”det var nära, men han lever”. När jag tittar mot min äldsta bror gråter han. Jag förstod inte varför, allt jag kunde tänka var att pappa lever ju. Jag förstod inte hur allvarligt situationen var, eller snarare, mitt huvud klarade inte av att låta mig ta in och förstå.

Pappa överlevde operationen med nöd och näppe. De hade behövt söva honom, sedan sänka hans kroppstemperatur till ynka 27 grader (för att resten av kroppen inte skulle förstöras av syrebrist) och sen gjorde de det riskfyllda ingreppet genom att öppna upp hela bröstkorgen, laga ihop dissektionen och sätta in en mekanisk hjärtklaff. Pappa överlevde operationen men än var han inte ute ur farozonen, det var nästintill ett mirakel att han hade klarat sig såhär långt.

Efter detta är det mesta för mig svart. Jag minns inte tiden efteråt. Jag minns bara att vi besökte pappa dagen innan han skulle få åka hem och att jag hade målat en teckning till honom. Själva besöket minns jag inte, utan det är teckningen jag minns. Jag vet att han kom hem och var tvungen att vara sängliggande under en lång tid, men hur länge minns jag inte. Jag minns inte hur vardagen var, jag minns inte hur pappa var, ingenting. Mitt undermedvetna har totalt blockerat den här tiden.

Den här händelsen påverkade alla i familjen på olika sätt. Min pappa hade överlevt, men till vilket pris? Vad hände egentligen med honom efter detta? Och varför minns jag nästan ingenting om den här händelsen?

Det kommer jag ta upp i del 2. Fortsättning följer.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.