Tvåsamhet och ångest - en kärleksförklaring till D - Sophie Bengtsson

Tvåsamhet och ångest - en kärleksförklaring till D - Sophie Bengtsson

 

En kväll, för ungefär ett år sedan hade min sambo, D, gått och lagt sig före mig. Som sig bör när man ska sova hade han släckt alla lampor i sovrummet. I fotänden av sängen stod två påsar med ren tvätt som vi ännu inte hade tagit hand om. När jag skulle gå och lägga mig behövde jag gå förbi dessa tvättpåsar för att komma runt till min sida av sängen. På grund av mörkret och att jag inte kunde se något gick jag istället rakt in i tvätt-påsarna. Detta blev en trigger som fick mig att explodera. Jag slet upp tvätt-påsarna från golvet, lyfte ut dessa i hallen och kastade in dem i vardagsrummet. Allt detta medan jag skrek helt hysteriskt. Efteråt blev jag stående i vardagsrummet, gråtandes. D kastade sig ut från sovrummet in i vardagsrummet. Där stod vi, jag grät och han höll om mig. Jag med ett inre kaos och han med en rädsla över det som precis hänt. Det här var första gången D fick möta mig i denna sinnesstämning.

Sissela Bremmers skrev relativt nyligen ett inlägg på ångestbloggen "Tips till dig som inte lider av psykisk ohälsa". Har ni inte läst inlägget vill jag rekommendera er att göra det. D har aldrig gjort något av det Sissela tipsar om att låta bli. D har aldrig bett mig sluta tramsa eller tycka synd om mig själv. Han har aldrig ifrågasatt mina irrationella utbrott. Istället har han hållt min hand, låtit mig gråta mot hans axel och vila mot hans bröst.

D är min livskamrat, nu och i framtiden. Jag har så många gånger känt rädsla och oro för att han ska lämna mig. Jag är skitjobbig att leva med men på något mirakulöst vis så anser inte han det. Om det handlar om vår öppna kommunikation eller om han är förblindad av kärlek vet jag inte.

Jag tror att nyckeln till ett fungerande förhållande är acceptans och kommunikation, vare sig en, båda eller ingen i förhållandet lider av ångest. För att kunna bli accepterad behöver man prata. Jag har berättat för D så fort jag har känt av min PMDS. Jag har låtit honom ha koll på min menscykel. Jag berättade vilka dagar ägglossningen kunde vara och när jag förmodligen skulle börja må dåligt. Om jag inte orkade säga hej när jag kom hem från jobbet skickade jag ett sms med en förvarning. Behövde jag gråta berättade jag för honom att jag behövde få vara ifred eller att jag behövde få hålla honom i handen. Jag släppte in honom i min värld - jag gav honom en chans att förstå och acceptera.

D har aldrig kunnat sätta sig in i mina känslor. Han har aldrig kunnat förstå ordentligt, för han har själv inte haft ångest. Trots att han inte har kunnat förstå så har han alltid stöttat mig. Han har aldrig ifrågasatt mig när jag gråtit utan anledning. Han har försökt andas tystare när jag fräst åt honom att sluta andas. Han har städat och plockat undan i hemmet eftersom att han vet att mitt inre kaos eskalerar när det är stökigt. Han har lagat mat och diskat utan att kräva någon hjälp. Han har till och med suttit i badrummet tillsammans med mig när jag inte velat vara ensam när jag duschat. Om inte det här är kärlek, då vet jag inte vad kärlek är.

Tack D för att du är min krycka när jag haltar!

-----
Vill du kontakta Sophie? Gör det på [email protected]
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.