Se föreläsning

Tiden är inne - Mathilda Gustavsson

*mathilda gustavsson självmordsförsök självmordstankar

Varför kämpar jag ens? Jag vet att jag kommer ta livet av mig förr eller senare. Är inte allt jag gör nu förgäves då, ändå?

Allting kändes så meningslöst när jag visste att jag skulle ta livet av mig förr eller senare. Så fort jag stötte på ett hinder, var min första tanke att nu kanske det äntligen är dags för mig att ge mig av? Hur stora hindren behövde vara för att sätta igång denna tanke varierade kraftigt. På ”bra” dagar kunde ett dåligt resultat på provet eller en känsla av ensamhet trigga igång tanken men på en dålig dag räckte det med att byxorna jag tänkt ha på mig låg i tvätten.

Tankarna blev till handlingar och förberedelser för slutet.

Dagen då jag äntligen skulle ätas upp av mina demoner var kommen. Min sista livlina, min själsfrände till vän, sa att hon inte orkade med mig längre. Detta var slutet. När paniken uppstod tappade jag kontrollen över min kropp och svalde alla tabletter och sprit jag tidigare hade bunkrat ihop. En annan vän anade oråd angående mitt mående och när hon ringde mig var hon rädd för att det var för sent. Tabletterna och spriten var redan nere och efter någon minut i telefonen var jag inte längre vid medvetandet.

Min vän larmade då 112 och räddade därmed mig, trots att det såg mörkt ut.

Efter två dygn på medicinska akuten och en till vecka inom slutenvården var jag tillbaka igen, men nu starkare än vad jag varit på länge.

Idag är jag starkare än mina hinder och tanken om att allt är förgäves har inte slagit mig på länge. Jag kan nu för första gången på flera år se mig själv som någon som kommer att klara av morgondagen, och dagen efter det… Tack för att du räddade mig den eftermiddagen, Charlotte