Tänk vad livet kan föra med sig - Suzana Kraeva

Tänk vad livet kan föra med sig - Suzana Kraeva

Jag minns rummet i lägenheten där jag både med familjen för cirka 15 år sedan. Min och lillasysters rum med de blå väggarna. Jag kände mig så äcklig. Var så fylld av självhat och ångest som åt upp mig inifrån. Jag hade gått ner flera kilo men kände mig ändå tjock och ful. Mat blev min fiende. Dagarna började kretsa kring mat och när jag skulle äta. Jag hade börjat äta strikt, endast begränsade portioner. Jag tränade intensivt flera gånger i veckan. Åt endast hemma eftersom det var obekvämt att äta inför andra människor. Jag minns att jag blev glad av att någon annan åt, bara jag slapp. Folk jag träffade började titta på mig oroat.  Jag minns att jag gillade det. Jag tackade nej till mycket, för att slippa ångesten om jag behövde äta mer än vad jag hade bestämt var okej. Idag inser jag hur mycket jag gick miste om genom detta beteende, inte minst min ungdom. Jag tillät mig själv inte att leva. På den tiden hade jag också en pojkvän men han bodde inte i Sverige. Det var som att ju mer jag saknad honom och sörjde att vi inte kunde ha den kontakt jag önskade, desto mer plågade jag mig själv, som att jag skulle belönas på något sätt om jag gjorde så mot mig själv.

Hemma drack pappa varje kväll och i den lilla lägenheten var det svårt att undkomma hans psykiska misshandel som aldrig var riktade till mig eller min lillasyster, men mot min mamma. Han blev som helt förändrad när han fick i sig alkohol. Jag ansåg att han då inte var min pappa. Min pappa kunde inte göra så här mot sin familj. Han hade nog aldrig det som avsikt heller. Han var ändå en funderande alkoholist då han klarade av att åka till jobbet varje dag. Men han kunde inte spendera en kväll utan att dricka, det var omöjligt. Han hade ett beroende.

Jag var familjens perfekta dotter utåt. Det var som att jag skulle skymma undan vår verklighet. Jag fick också en roll i familjen, den starka som skulle lugna ner pappa när han fick aggressionsutbrott när han druckit för mycket. Jag utvecklade med det ett behov av att ha kontroll. Det var i samband med detta som jag började gå ner i vikt. För då kanske jag skulle få uppmärksamhet och få full kontroll över mig själv. För jag lyckade ju inte kontrollera det som hände runtomkring mig. När jag sedan fick allvarliga ätstörningar hittade jag en syndabock, som jag då ansåg var skulden till att jag blev sjuk. Jag tror det blir så när man blir sjuk, innan man får insikt om vad som egentligen var orsaken. Man vill gärna skjuta problemet ifrån sig.  Min pojkvän som jag berättade tidigare om, som idag är min man, blev syndabocken. Det skulle senare visa sig att han skulle bli den bästa maken och pappa till mina barn. Det är också honom idag jag tackar för att jag är fri från ätstörningar. Min pappa är idag mannen jag ser upp till, han lyckades helt på egen hand att sluta dricka och är idag nykterist sedan 8 år tillbaka och en fantastisk pappa och morfar till mina barn. Tänk vad livet kan föra med sig och hur bra det till slut kan bli!

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.