Se föreläsning

Tack till mina antidepressiva - Amanda Edring

*amanda edring antidepressiva medicin

Tack till mina antidepressiva, ni har räddat mitt liv!

Jag har varit diagnostiserad med generaliserad ångestsyndrom nu i nästan exakt ett år. Jag har dock levt med sjukdomen betydligt längre än så. Det tog väldigt lång tid för mig att söka vård. En anledning till detta var att jag inte förstod att jag var sjuk. Jag trodde det var normalt. Jag har hatat mig själv så länge, allt har alltid varit jobbigt, det är helt normalt, sånt är livet. Men det ska inte vara så. Det är inte normalt att ångesten håller en vaken i över tre dygn. Det är inte normalt att sjukanmäla sig från skolan för att man tycker att man är för ful för att visa sig bland folk. Det är inte normalt att säga ”bara jag tränar och blir smal så kommer ångesten försvinna direkt!” Min bästa vän försökte övertyga mig om att detta inte var normalt, jag behövde inte må dåligt längre, det fanns hjälp att få. Men nej nej, hjälp skulle jag inte ha, livet är svårt om man inte är tillräckligt smart, tillräckligt snygg, tillräckligt rik, tillräckligt smal. Inget konstigt, jag får kämpa mer helt enkelt.

Anledningen till att jag sökte mig till psykiatrin var för att få ett professionellt utlåtande om att allt stod rätt till, att allt var normalt. Att det inte fanns någon psykisk ohälsa bakom. Detta för att bevisa min bästa vän att hon hade fel och jag hade rätt. Jag skulle minsann visa henne att jag inte hade någon sjukdom, jag behövde bara gå ner lite i vikt och anstränga mig lite mer i skolan.

Behöver jag säga att jag hade fel? Jag hade väldigt fel.

Men envisheten slutade inte där. Jag fick antidepressiva läkemedel utskrivna, den lägsta dosen till att börja med. Men den skiten skulle jag absolut inte ta! Nähädå! Inte behöver jag några piller, jag behöver minsann bara träna så jag kan bli smal!
  Det har gått ett år sen jag fick mina antidepressiva. Ungefär 48 veckor under läkemedelsbehandling. Mattekunniga kan förstå att envisheten höll i sig ett par veckor. Envisheten om att jag minsann bara behövde bli smal men framförallt att bara riktigt psykiskt sjuka människor behöver farmakologisk hjälp.


Det finns så många fördomar om psykisk ohälsa och psykiatrisk medicinering. Det är fortfarande så tabubelagt och gud förbjude att man startar ett samtal om psykisk ohälsa. Folk börjar stelt vrida på sig och hela rummet ger ifrån sig ett hämmat skrik. När man tar modet till sig att berätta att man lever med psykisk ohälsa får man ofta ett väldigt stelt leende i försök till någon form av empati, dock så lyser hela ansiktet upp av obekvämlighet. Varför är det såhär, fortfarande? Seriöst? Jag vet verkligen inte varför det är så skamfyllt, och tänk, hade jag hållit kvar vid mina egna fördomar, då hade jag kanske inte varit här idag.

Alla känner till att det finns en hel värld av fördomar när det kommer till just antidepressiva läkemedel. Många ifrågasätter varför jag medicinerar bort min ångest och mina känslor. Nej det gör jag inte, i helvete heller.
Jag är så in i helvetes tacksam för mina antidepressiva. Jag hade inte suttit här idag om det inte vore för mina små vita tabletter. De har räddat mitt liv. MEN jag har ALDRIG NÅGONSIN medicinerat bort mina känslor. Jag känner allt, varenda liten känsla, varenda liten ångestladdad tanke, varenda orosmoment. Mina antidepressiva hjälper mig bara att möta dem.

Jag tänkte försöka förklara hur mina antidepressiva påverkar mig rent medicinskt. Mina antidepressiva höjer en substans i min hjärna som kallas serotonin. En substans som påverkar mitt stämningsläge, en substans som av någon okänd anledning rubbats och på det sättet sjunkit. Tack vare mina små tabubelagda tabletter höjs denna substans och mitt stämningsläge blir normalt igen.
  -Se, det var väl inte så farligt? Det lät väl inte som att jag var helt knäpp och nu är jag frisk igen? Och jag lovar er, inga känslor försvunna, ingen ångest bortmedicinerad.


Tack som fan till antidepressiva (jag kan inte säga det tillräckligt.)
Med min medicin orkar jag resa mig ur sängen på morgonen, jag orkar ta en dusch, jag orkar ta mig till skolan. Jag orkar möta min ångest och oro. Det min medicin gör är att lämna plats i min hjärna att kunna ta tag i saker utan att drunkna i ångest. Den tar inte bort ångesten, den sorterar upp den.