Se föreläsning

Ta mig på allvar, jag är dödligt sjuk - Mathilda Gustavsson

*mathilda gustavsson depression självmordstankar tabu

Jag är så trött;

Så trött av att inte bli tagen på allvar

Så trött på att höra att alla är lite deppiga ibland och att jag ska rycka upp mig

Så trött på att må såhär

Det här har pågått i flera år, fram och tillbaka, bättre och sämre men aldrig tillräckligt bra. Det känns som jag har testat allt, från att vara inlagd på psykakuten till att försöka mitt yttersta att ”leva ett normalt liv som alla andra”. Det har inte varit lätt men trots allt lever jag än idag- även om jag inom vården har varit en ”röd-markerad i två år” dvs. en patient med hög suicidrisk.

I somras hände det. Min psykologs oro blev sann och jag försökte ta livet av mig. Trots detta blir jag inte tagen på allvar. Folk ser mitt självmordsförsök och självskadebeteende (som jag tack och lov är fri från idag) som desperata rop på hjälp. Desperat är det men det är inget desperat rop efter uppmärksamhet- det är ett desperat sätt att försöka slippa alla tankar och känslor.

Känslor och tankar som de flesta inte tar på allvar, som är lätta att tysta med lite ”ryck upp dig-snack”. Känslor och tankar som nästan tog kol på mig i somras och som jag kämpar med varje dag, timme och sekund.

Dessa tankar som spinner på i mitt huvud påverkar mig på ett sätt som en psykiskt frisk människa inte kan bli påverkad av sina tankar. Därför kan det vara svårt för en psykiskt frisk person att förstå i vilken grad jag blir påverkad av mitt psyke. Om man inte förstår vikten av att vara psykiskt sjuk till den grad att man inte längre vill leva bör man nog tänka igenom valet av ord man gör, så att man inte blir en av de många som säger ”alla är lite deppiga ibland..” eller ”amen såhär är livet ibland, ryck upp dig!” och därmed trycker ner den redan deprimerade personen ännu längre ner och bidrar till stigmatiseringen av psykisk ohälsa.