Spegel, spegel på väggen där - Lovisa Lindström

Spegel, spegel på väggen där - Lovisa Lindström

Jag står och ler vid spegeln,  förbereder mig på att ta på den där berömda masken.  Försöker få det att inte lysa igenom. Min sorg och olycka, min ångest och rädsla, samt bilderna från det förgångna. Jag betraktar min spegelbild om och om igen, tittar på min kropp, inte en skråma. Inte då, inte än. Ändå var jag fortsatt trasig. Hela min kropp var som I tusentals bitar som nu förväntades bli hel, precis som ett pussel. Men det ännu ingen såg var att bitar fattas. För vem vill lägga ett trasigt pussel?

Hela jag är som ett enda stort sår som bör läka men drabbas av infektion, där piller förväntas tas för att läka alla sår. Jag växer som I en bördig stinkande jord, under i det mörka. Vågar inte se ovansidan, inser inte att bladen kikar fram då och då. Vill inte förstå min egen tapperhet, ändock kan jag inte styra att kälken växer ovanför det öppna landskapet. Tvunget visar jag mig. Jag tror mig vara ogräs, trots att jag blir kvar, för det jag inte insåg var att jag är en blomma. En liten liten fridlyst blomma, som inte inser det unika med sig själv som håller på att dö. Som några trampar på och som några försöker rädda. De som inte vet vårt bästa strör oss med sin okunskap.

Jag tittar två år senare i samma spegel, ler. Tittar på min kropp, trasig och itu, men något var annorlunda. Inte spåren från det förgångna, nej jag insåg att jag inte behövde försöka bära en fasad och gömma mig med huvudet under sanden. Jag brister ut i skratt.  Lovisa, två år senare. Spegel spegel på väggen där, säg vem som modigast i världen är?

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.