Sorgens olika sidor - Malin Holmberg

Sorgens olika sidor - Malin Holmberg

Den aktiva ångesten. Den som verkligen förgör. Den hann jag bli kompis med, alltså inte på så sätt att vi började gilla varandra men på ett sätt som gjorde mig van vid att leva med den. Jag tyckte ett tag att den var ett normaltillstånd.

Det som hände med mig när jag sörjde aktivt i nästan fyra år utan uppehåll var helt enkelt att min ångest blev en ganska stor del av min persona. Men, idag lever jag istället för första gången med normala dagar, alltså utan ångest, utan vidare självreflektion och utan sömnsvårigheter. Någonting som för mig är nytt. Nytt på så sätt att jag kan stanna upp och uppmärksamma att jag faktiskt inte har ångest. Aldrig trodde jag att det var någonting jag skulle behöva vänja mig vid. Jag trodde ju att det skulle vara tvärtom.

Min ångest har handlat om många olika saker genom livet. Kroppsångest, matångest, träningsångest, nattångest, prestationsångest, existentiell ångest och så vidare. Men katalysatorn för min långa depression var förlusten av min pappa i juli 2013 och min lillasysters psykiska sjukdom som debuterade under våren samma år. När min lillasyster i januari 2016 begick självmord började hela karusellen om på ett sätt och på ett annat sätt började den snurra för allra första gången. Sorgen startade om på noll. Men den blev samtidigt helt annorlunda eftersom de två dödsfallen påverkade mig på helt olika sätt. När pappa dog var jag förbannad på världen, på Gud och jag sörjde genom ilskan. Den var min motorväg. Men när min syster dog var det helt annorlunda. Istället för att vara arg för att hon togs ifrån oss av livet var jag arg på sjukvården men framförallt på mig själv. Det mynnade ut i ett glödgad självhat och ångest över allting annat i livet, inte bara livet och döden i sig själva. Allt med mig var fel och allt som var fel, var mitt fel. Mitt därtill tilltagande drickande som en verklighetsflykt. Eller kanske snarare som ett desperat försök att påskina att allt var normalt. Att jag var lika rolig och partysugen som jag alltid varit. Jag hade ju liksom inte dött. Allt samlades i ett kluster av mörker och skapade en självdestruktivitet utan dess like. Detaljerna är inte så viktiga eftersom jag inte är redo att dela med mig av dem just nu. Men genom att såra andra människor skadade jag mig själv.

Det var i slutet av det första året efter min systers bortgång som jag insåg att jag är det vi på svenska kallar högsensitiv eller högkänslig, HSP (Highly Sensitive Person). Jag insåg att det påverkat hela mitt liv och att det kommer påverka mig ända tills den dag jag själv ska dö. Det var under det första året efter min systers död jag bittert fick erfara att den ångest som tidigare bara drabbat mig även kunde drabba andra. Jag insåg att jag som alltid kunnat förutse andra människor behov, veta precis vad de ville, vad de inte ville och framförallt vad de själva ville dölja, som jag insåg att det också kan skada andra. Att jag som tidigare uppskattats av mina vänner för att det helt enkelt inte gick att dölja någonting för mig och att jag alltid sa som det var för att jag helt enkelt tyckte att det var det bästa även om det inte alltid var det mest bekväma. Att jag den ständigt stabila också kunde göra människor i min omgivning fruktansvärt illa.  Den ångest som kom med denna insikt fullkomligt konsumerade mig och mitt livsvärde. Jag trodde inte att det skulle ha något slut. Jag hade helt enkelt vant mig vid att må skit. Att vara skit. Jag hade accepterat min lott.

Men det finns också någonting märkligt exponerade i sorgen. Som att se sig själv utifrån. Som om jag äntligen kunde använda den där genomlysande radarblicken på mig själv. Bli medveten om saker en aldrig tidigare uppmärksammat. Om en som jag är överanalytisk kan det faktiskt göra underverk också. Att fullständigt skalas. Som en frukt. Där ingenting av gamla fasader finns kvar därför att du helt enkelt inte orkar hålla dem uppe. De i sig har inget värde. Men insikten har sitt pris. Ja. Som att jag förlorat många vänner. Därför att jag har gjort dem illa. Därför att de har gjort mig illa. Jag har förlorat delar av mig själv. Jag har utvecklat andra. Jag blev helt annorlunda. Jag blev en klokare person av att se mig själv helt naken. Exponerad själsligt inför mig själv. Omvärldens blick spelade ingen roll eftersom jag inte orkade ta i den. Jag hade knappt ork att ta in min egen. Jag kunde inte heller längre blunda, ignorera eller bortförklara. Jag var jag, i min renaste form. Ångesten var på sin topp. Jag kunde inte sova, inte äta, inte göra någonting annat än att älta och det gjorde jag. Tills jag tog mig ur det. Och ja, jag gjorde just det. Jag tog mig ur det.

Men, jag lurar heller inte mig själv. Jag kommer aldrig bli av med min ångest. Jag vet att den ligger latent inuti mig. Jag vet att det kommer ge sig till känna igen. Men jag räds den inte. Därför att den är just en del av mig. Jag klarade det. Så klarar jag allt. Jag klarar det igen. Många som hört hela min historia säger att de aldrig skulle klara av det, men de vet bara inte att en gör det ändå. En klarar av det. Därför att det enda alternativet är att dö. Jag har en väldigt klok moster som vid en mycket kritisk punkt i sitt liv sa: ”Antingen tar jag några vita och går ner i sjön, eller så fortsätter jag.”

Jag valde, precis som hon, det senare. Och jag kommer välja det igen och igen och igen.

MipH

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.