Smärtan när kärleken tar slut - Amanda Edring

Smärtan när kärleken tar slut - Amanda Edring

Vinden mot mitt ansikte känns som tusen nålar. Alla dofter gör mig yr. Alla smaker får det att vända sig i min mage. Alla känslor får mitt hjärta att explodera.

En dag vaknade jag bredvid dig, jag låg och bara såg på dig där du sov, det vackraste i mitt liv. Hur kunde jag ha en sån tur att vara älskad av dig, du underbara människa? Hur kunde jag vara så lyckligt lottad?

Varje dag spenderade jag i försök att kompensera upp för denna otroliga lycka som givits mig. Jag kämpade och jag slutade aldrig att kämpa, aldrig någonsin. Och ändå kände jag mig aldrig tillräcklig. Aldrig någonsin. Jag skulle gå genom eld och vatten för dig. Jag gav dig allt och mycket mer därtill, men det var aldrig tillräckligt. Jag började sjunka, jag kunde inte överleva efter allt jag givit dig, det fanns inget kvar att ge. Det var fortfarande inte tillräckligt. När det inte fanns mer kvar, då förlorade jag privilegiet att bli älskad utav dig.

Vad gör man när man redan gjort allt och det inte räcker till?

Vad gör man om man redan ligger ner men på något sätt sjunker ännu mer? Hur reser man sig igen?

Man går 3 steg framåt och blir sparkad 10 steg bakåt, vad gör man åt det?

Det existerar ingen ångest, smärta eller sorg likt den man känner när någon man älskar inte längre älskar en tillbaka.

Känslorna av ilska och frustration överväldigar mig. Alla känslorna får min kropp att skaka, det känns som mitt hjärta kommer explodera ur min bröstkorg vilken sekund som helst. Jag sitter här och försöker förstå. Det har jag gjort mycket de senaste veckorna. Jag försöker förstå hur jag kunde tro att jag kände dig, men hur kan man känna någon som inte känner sig själv? Hur kunde jag tro mig veta vad du ville, när du inte visste själv?

  Frustrationen är så mäktig. Ilskan är lättare än sorgen, den är inte lika ihållande. Den leder dock sällan till någonting bra, den leder inte till en lösning. Den hjälper inte mig att gå vidare.

  Vi var kanske perfekta för varandra, men vi gick ur tiden.

  Jag försöker se tillbaka till vår tid som något fint, något värt att minnas, men jag är inte där än. Jag har inte slutat älska dig. Jag har inte slutat hata dig. Inte än.

Jag kan vara arg och ledsen, det är okej. Det är bekanta känslor som jag vet kommer att försvinna med tiden, jag har varit med om det förr.

  Men vad gör man åt frustrationen? Känslan av att aldrig vara tillräcklig? Rädslan för att bli utnyttjad och lämnad, kommer den försvinna med tiden eller kommer det sitta som ett stort ärr över mitt hjärta tills den dagen det slutar slå?

En dag vaknade jag bredvid dig, jag låg och bara såg på dig där du sov, det vackraste i mitt liv. Hur kunde jag ha en sån tur att vara älskad av dig, du underbara människa?

En dag vaknade jag ensam i min säng. Den dagen älskade du inte mig längre. Sen var det bara över.

-----
Vill du kontakta Amanda? Gör det på 
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Vår nya webbkurs finns nu tillgänglig att testa gratis på: https://www.angestskolan.se/p/webbkurs-social-angest
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.