Sjukdomen eller personligheten? - Sofie Thorson

Sjukdomen eller personligheten? - Sofie Thorson

”Jag är en positiv och glad person. Jag har inga katastroftankar” – Bullshit och inte på samma gång.

Jag är så in i helvetet negativ. Och katastrofala scenarion är allt som oftast det enda jag kan tänka på.

Om en person jag håller av inte svarar i telefon på första signalen så ligger den förmodligen döendes någonstans, eller vill helt sonika inte prata med mig.

Om jag ser att en person öppnat en snap jag skickat med inte besvarat den omgående så var jag inte tillräckligt snygg, rolig eller värd de sekunderna att snapa tillbaka. Ytlig katastrof (knappast en katastrof ens..) förvisso, men självkänslan knäcks ju lika mycket varje gång för det.

En kille jag tycker om skrev häromdagen till mig att han inte mådde så bra – min första tanke var ju såklart att det var för att han skulle dumpa mig och hade lite dåligt samvete över det. Panikkänslorna jag fick då, mitt bland frukten på affären, dem var inte schysst mot mig.  Mina tankar som blossade upp i väntan på det sanna svaret var gräsligt mörka och jag kunde inte se någon annan anledning än att jag blev spolad. Väldigt klassiskt med denna här typen av katastroftankar för en person med grov separationsångest och rädsla att vara ensam.

Men nej, det var faktiskt lite tvärtom. Jag var behövd och jag är fortfarande omtyckt. Pjuh..

Det här med om min negativitet, urusla självkänsla/självförtroende och min enträgna förmåga att alltid ha värsta tänkbara scenario redo beror på min diagnos, eller bara min personlighet, känns som en svår nöt att knäcka.

Det är något som jag ofta analyserar, det där med vad som påverkas av den problematik och diagnos jag har och vad som egentligen är jag personifierad.

Jag har ju levt i förvirringen från ett litet barn, och jag var ju väldigt positiv till att jag skulle på något magiskt sätt må bättre bara jag fick ett professionellt utlåtande och vetskapen om jag har en diagnos eller inte.

När jag ska beskriva mig så pendlar jag alltid mellan att säga ”Glad, energisk och positivt” eller ”En allmänt deprimerande människa” det går ju sällan att känna en kombination – Svart eller vitt beskriver tydligt en borderlinepersonlighet.

Men att hitta sig själv där imellan, att avgöra om jag bortom min diagnos är en positiv eller negativ person? Är det ens möjligt? Eller identifieras jag med att alltid vara Sofie – en emotionellt instabil personlighetstyp?

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.