Säg att du älskar mig - Pernilla Olsen
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Säg att du älskar mig - Pernilla Olsen

Det är så hemskt när man tänker på alla gånger jag har gjort saker för att någon annan ska tycka om mig, att jag alltid försökte försäkra att de inte skulle rata mig. Varje omfamning, varje kyss sa till mig att jag var fin, att jag var bra och att jag var någon som någon ville vara med. Ändå slutade det varje gång att jag stod där, kände mig smutsig och skamsen, och framförallt ensam. Man gjorde om samma sak gång på gång, för vadå?

Överallt runt mig såg jag andra som var älskade, i alla fall vad jag såg, att någon annan skulle ha liknande problem som jag var inte verkligt för mig. Jag såg bara att andra fick komplimanger, andra hade planer varje helg, andra blev uppraggade när man var ute och dansade, andra hade pojk- respektive flickvän, andra avslutade ett samtal med sina föräldrar med ”jag älskar dig”. Det bara fortsätter, jag kände mig så ensam att jag bara grep efter strån. Jag klädde mig i kläder jag inte är bekväm i för att folk skulle märka mig, jag drack mer alkohol än vad jag lovade min mamma att jag skulle för jag inte ville framstå som en mes, jag lät killar ta på och kommentera min kropp, bara för att jag inte ville bli bortvald. När jag någon gång faktiskt sa nej blev jag kallad för både ”hora” och ”jävla fitta”, därför vågade jag inte säga något. Orden gjorde så ont, för jag trodde på verkligen på dem. Det gick så långt att jag såg det som en komplimang när någon man, sexton år äldre än vad jag var, ville runka framför mig för han tyckte jag var så sexig. Åh vad jag bara vill spola tillbaka tiden och rädda den lilla femtonåriga flickan som inte trodde att hon förtjänade mer.   

Jag brukade tänka att jag hade väldigt lätt för att få känslor för någon. Det kunde bara vara att en kille skrev till mig och jag direkt började bygga upp en fantasi, att han måste tycka om mig. Jag gjorde allt för att inte förstöra det, när han sa vilken musik han gillade så sa jag att jag också lyssnade på det, jag gillade samma filmer och samma sport. Om jag skulle träffa personen i riktiga livet så slutade det ofta med att jag var så nervös att jag knappt vågade prata, tänk om jag sa något fel som gör att han inte vill träffa mig mer? Närmade sig killen kände jag oftast att jag inte ville, men jag kunde inte förstöra det, jag ville inte göra honom arg eller besviken. Jag lät mig själv bli strippad, utnyttjad och förkastad, allt för att få höra att någon älskade mig. Men det var det ingen som gjorde.

Jag skämdes så mycket för att jag lät allt hända mig, om och om igen. Hur kunde jag vara så dum? Ingen kunde egentligen älska mig, för jag fanns inte. Jag var en docka som lät andra klä mig, sa vad jag skulle tycka och tänka och hur jag skulle bete mig. Idag när jag vet hur äkta kärlek är och känns så förstår jag att jag egentligen inte fick känslor för någon lätt, allting var bara en dröm och inbillning för att jag hoppades att någon skulle komma och rädda mig, jag var förälskad i fantasin och inte verkligheten som var framför mig. Jag behövde bli räddad från mig själv, jag kunde inte tycka om mig och därför behövde jag desperat någon som kunde göra det.

Idag vet jag att jag är älskad och att jag var älskad redan då. Dock kunde jag inte se det på den tiden, känslan av att inte räcka till vägde tyngre och jag valde vägar som har gjort mig så trasig. Jag är fortfarande trasig trots jag har gjort enorma framsteg, men bara en kommentar, ibland bara ett enda ord kan smälla mig tillbaka till den lilla flickan som jag var, rädd och ensam. Jag kämpar på och hoppas att jag en dag kan känna mig hel igen. Att jag och den ensamma lilla flickan inom mig äntligen kan bli fria.  

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.