Rädd för att leva, rädd för att dö - Sally Sjöblom

Rädd för att leva, rädd för att dö - Sally Sjöblom

En geting där du sitter på en uteservering? Jag vill alltid utan undantag fly därifrån och fäkta med armarna. Folk säger att jag inte ska. Jag låter bli. Sitter där istället och är livrädd och rör inte en fena. Paniken är nära. Vad är det värsta med getingar och getingstick? Smärtan? Nej, inte för min del. Jag har äntligen hittat världens bästa salva för samtliga insektsbett. Men vad grundar sig rädslan i? Jo, döden. Eller, vänta. Jag har läst någonstans att man inte ska vara så luddig när man föreställer sig det värsta. Som att då säga att man är rädd för döden. Det är alldeles för abstrakt och brett begrepp. Vad jag är rädd för när det kommer till getingar är att bli stucken och drabbas av en anafylaktisk chock. Så. Nu har jag benat ut begreppet ”döden” för mig själv. Känns det bättre? – nej. Jag vet ärligt inte var den här extrema rädslan för allergichocker kommer ifrån. Speciellt den där man kvävs och till slut dör (i min värld). Men den har satt sig till att inkludera både getingar, skaldjur, nötter, exotiska frukter och tidigare jordgubbar. Det sistnämnda lyckades jag KBT:a bort tills en läkare sa till mig att ”man kan bli allergisk närsomhelst av saker du alltid ätit eller utsatt dig för”. Jag bytte läkare efter det.

De allra flesta människor med ångest får förr eller senare en fobi av något slag. Detta är min.

Är det bara så ”enkelt” att jag är rädd för att dö? Som vi alla till viss del är. Och är döden så oförklarlig och komplicerad att den känns lättare att kontrollera om man tror man kan kontrollera saker som potentiellt skulle kunna ta ens liv? Kanske. Men vad gör denna förlamade rädslan? Förutom att ge mig ångest på en daglig basis så inskränker den i mitt livsutrymme. Jag måste alltid komma ihåg att ljuga om att jag är skal- och nötallergiker på middagar/fester. Jag petar alltid i maten och får alltid ångest om jag äter något som jag inte känner mig ha full koll på vad det innehåller. Det är så små saker egentligen. Men det är så svårt att komma ifrån. Man måste ju äta.

Som med det mesta när det gäller mig så har det blivit bättre med åren. Jag äter ju idag jordgubbar. Och ananas på pizza. Gällande getingar så googlar jag varje år samma studie som visar att det i Sverige dör 1 person per år i anafylaktisk chock till följd av getingstick. Och den personen är då oftast redan supersuperallergisk mot getingar. Vilket jag inte är. En tröst ju.

Och alltid det här med ”hur stor är sannolikheten”. Och det är väl det som människor med ångest, rädslor, fobier och diverse saker, liksom jag, har svårt med? Om någon säger till dig ”hur stor är sannolikheten att Y kommer att hända om du gör X?” så tänker man gärna ”inte alls stor sannolikhet men KANSKE”. Och det är väl det man måste jobba med. Ovissheten.

För ovissheten är som oftast inget problem. Jag är till exempel aldrig rädd att krocka eller bli påkörd när jag kör bil. Vilket sannolikt är mycket farligare än att sitta framför en smörgåstårta med räkor på ett kalas och kallsvettas med tryck över bröstet.

Ovisshet är så komplex. Den grundar sig i bristen på kontroll. Och varför vill vissa människor ha så mycket kontroll över sin tillvaro? Eller snarare, varför MÅSTE vissa människor ha kontroll över sin tillvaro? Viljan att vilja ha kontroll verkar vara ett vanligt personlighetsdrag. Det är alltid en tröst. Att man inte är ensam. Vad alla självhjälpböcker skriver i frågan är väl om man summerar det är att man helt enkelt måste acceptera att inte kunna ha kontroll över allt. Och att acceptera är inte samma sak som att man måste tycka om det.

Att leva med att ständigt behöva göra riskanalyser tar så onödigt mycket energi.  Men behöver man? Kan man inte bara traska ut genom dörren, göra det man vill göra, äta det man vill och bara ta det därifrån? Jo. Rent statistiskt sätt så kan man det. Det verkar många andra göra. Och det händer inget med de flesta. Jag känner så många människor som både äter räkor och nötter som det inte fanns någon morgondag. De lever fortfarande. Trots att de ”sannolikt” skulle kunna drabbas av en anafylaktisk chock.

Vill man inte under sina bra dagar bara kasta sin portfölj med riskanalyser, kliva rätt ut i världen och bara göra saker? Och inte saker som att resa jorden runt och äventyra, utan bara vardagliga saker. Saker som du tycker är jobbiga. Saker som lätt framkallar lite ångest i maggropen. Och inte tycka om att det kanske kan hända något men acceptera att du inte kan veta. Jag skulle kunna få bokhyllan som står bakom mig i huvudet nu när jag skriver detta, sannolikheten är inte så stor, men kanske. Men likväl så sitter jag här och är villig att ta den risken. Lika lätt borde det kunna vara att ta andra risker. Och på tal om risk, risk för att slänga mig med klyschor – men livet är faktiskt väldigt kort.

Och någonting jag skulle velat att någon sa till mig för 10 år sedan; gör saker fast de ger dig ångest. Ångesten går över. Ingenting värre kommer att hända med dig för att du känner ångest. Du kommer inte svimma, inte spy, inte bli galen. Däremot kommer du, så fort den släppt lite, upptäcka nya saker om dig själv, om världen, om situationen du befinner dig i – om det så är på flygplanet, i matkön, på mötet, i krogkön, hemma själv i soffan, i skolan eller på en släktträff.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.