Perfektionism är en långsam död - Pernilla Olsen

Perfektionism är en långsam död - Pernilla Olsen

Jag har börjat på det här inlägget flera gånger. Skrivit, ändrat och raderat om och om igen. Jag blir aldrig nöjd och antagligen kommer jag inte bli det heller. Jag vill att det ska vara perfekt, precis som jag önskar att jag vore det. Innerst inne vet jag att ingen är perfekt och man kan inte vara det, men fy vad jag önskar mig att vara perfekt.

Det låter kanske lite egoistiskt att önska sig perfektion precis som jag förtjänar det mer än alla andra. Jag blir bara så trött på att vara mycket sämre, för det är så jag ser mig. Jag är dålig. Det finns några saker jag är bra på, men det är alltid någon som är bättre och då känner jag mig direkt mycket sämre än vad jag egentligen kanske är. Jag är tråkig. Jag känner ständigt en begränsning i mitt liv, jag vill inte testa något nytt för jag är så rädd för att misslyckas och då framställas som dålig.

Jag är ful. Har inte jag smink vill jag inte gå ut och har jag inte fixat håret är det mössa som gäller. Bara tanken på att jag skulle åka till affären osminkad och i mjukisbyxor, även om det bara för att handla mjölk, ger mig panik. Alla människor där skulle stanna upp och titta på mig, skratta eller äcklas för att jag ser ut som jag gör.

Antagligen inte, de flesta tänker ju mest på att ta sina varor och åka hem. De kommer säkert inte ens ägna mig en tanke, men i mitt huvud finns inte den logiken. Jag älskar att handla nya kläder och accessoarer för att det känns som att jag blir bättre då, ingen ser att jag är dålig eller ful för jag har nya fina kläder. Dock när jag står hemma och provar kläderna igen så sitter de inte bra längre, de matchar inte mig eller någonting jag har. Precis som att de vet att jag inte är bra och ska då istället framhäva alla mina brister.

Jag är rädd varje dag för att människorna i min närhet, familj och vänner, kommer lämna mig ensam kvar. Bara för att jag är dålig, tråkig och ful. När de säger att de inte alls tycker det kan jag inte alltid tro dem, de tycker kanske synd om mig och känner sig tvungna att säga det. Kampen mellan inbillning och verklighet tar verkligen musten ur mig varje dag, vägen till perfektion är ett minfält där jag vid ett snedsteg riskerar att förlora mig själv.

Som tur är känner jag inte på det här sättet varje dag, då hade jag nog gått sönder! Vissa dagar när jag ser mig i spegeln blir jag så glad för att jag är söt, låter säkert helt knäppt. Det är bara otroligt skönt att kunna slappna av och inte behöva oroa sig över att alla tittar snett och dömer en. De dagarna har jag självförtroende nog till att göra allt som min sociala fobi annars sätter stopp för. Jag är kanske inte perfekt de dagarna heller, men de dagarna lever jag.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.