Pappa, jag tror att jag dör - Fanny Jaensson

Pappa, jag tror att jag dör - Fanny Jaensson

Jag sitter där i fåtöljen. Allt är som det ska, mina föräldrar springer små stressat runt i huset och packar ner det sista i resväskan. Jag är redan klar, jag har vikt ner alla mina kläder och packat ner allt i min stora rosa resväska som jag fick när jag tog studenten några veckor tidigare. Jag kollar på tv, klockan är strax innan 19.00 och “Sverige Ninja Warriors” går på repris. Jag har haft en trevlig kväll, vi har ätit grillad kyckling med potatissallad och min bror kom hem på middag. Visst, jag hade en del ångest eftersom vi dagen därpå skulle åka till Kroatien. Men det kändes ändå bra, det hade gått bra att packa och jag hade kunnat hålla ångesten på en bra nivå. Det var i alla fall det jag trodde.


P A N G. Trycket på bröstet kom från ingenstans. Det började sticka i armar och ben, till slut tappade jag känseln i benen. Är det en stroke jag håller på att få? Jag kunde inte längre andas, det var bara korta korta andetag som lyckas smyga sig in. Till slut började jag hyperventilera. Jag kollade mig omkring, är det någon som stryper mig? Men jag hade inget snöre runt min hals. Jag hade ingen påse över mitt huvudet. Det var ångest som gjorde så att jag trodde att jag skulle dö. Mina föräldrar kastade en snabb blick på mig och såg att jag satt likblek i fåtöljen. Jag minns inte vad de sa till mig, men mamma sprang och hämtade ett glas vatten och min vid behovsmedicin, Lergigan. En hink fick jag också ställd bredvid mig. Jag tog tabletten och försökte ta djupa andetag men det var helt omöjligt. Så fort jag hade svalt klunken med vatten och den lilla tabletten, for det upp lika fort igen. Jag började kaskadspy, det var som om hela min mage vände sig ut och in. ALLT skulle ut. Tårarna började rinna och jag kämpade för att få luft. Mamma började fläta och pilla på mitt hår för att lugna mig, pappa satt blek i soffan bredvid och kollade på mig. Kollade på sin dotter som snyftade, hulkade medans tårarna rann, kippade efter luft och satt med en hink i knät. Jag minns att jag kollade upp på pappa och tänkte: “Pappa, jag tror att jag dör”.

 

Paniken steg, “jag kommer dö” var den enda tanken som for runt i mitt huvud. Det spelade ingen roll att jag hade spytt upp allt jag ätit de två senaste dygnen. Min mage fortsatte att vända sig ut och in i ren panik. Vi människor härstammar från början från aporna, och vi är vana att jaga och slåss mot rovdjur. Vi kommer alltid ha genen i oss som säger att vi ska slåss eller springa, Fight or Flight syndrome är något jag tror alla människor känner till, det tillhör vårt grundbeteende när vi flydde från rovdjur för hundratusentals år sedan. När kroppen väljer att fly måste den göra av sig med allt för att lättare kunna springa. Alltså är det vanligt att kroppen vänder sig ut och in så man, i mitt fall spyr, men man kan även göra på sig. Kroppen tömmer allt för att vara så lätt som möjligt, så att vi ska orka fly. Men tänk på att kroppen endast gör så här när det gäller livsfara.


Kroppen tror att den ska dö och skickar ut signaler att det är livsfara, FLY skriker den. Så kroppen ställer in sig på flightmode. Problemet är bara att det inte handlar om att vi blir jagade av något rovdjur. Det handlar om panikångest.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.