De som hjälper mig utan att säga nånting - Emma Bernfort

De som hjälper mig utan att säga nånting - Emma Bernfort

De flesta människor som någon gång haft ett djur vet nog hur älskvärda de kan vara. Hur mycket kärlek ett husdjur kan ge en bara man behandlar dem bra. Djuren kan inte prata med oss som vi gör, ändå upplever jag att de ofta förstår oss bättre än vad andra människor gör.

Så känner i alla fall jag när min familjs två hundar springer omkring och leker i trädgården. Vi har också två katter och en ponny. Alla djuren hör till familjen och alla djuren är vad som fått mig att fortsätta kämpa även när jag mått som sämst. Särskilt hundarna har många gånger hjälpt mig när ångesten varit stor.

Båda två är av rasen Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Rockie, den äldsta av dem, är snart 9år gammal men tror själv att han är bara 9 månader ung. Elton däremot är 4år och väldigt busig, men samtidigt mogen och riktigt snäll när det behövs. De vet när någon i familjen är sjuk, den familjemedlemmen ska de gå efter och vakta på lite extra. De vet när någon är ledsen. Och framförallt: De vet när jag behöver dem.

Det hela började när jag för några år sen hade en ångestattack. Jag skakade, hade en enorm klump i magen och kunde inte sluta gråta. Medan jag satt där på golvet och inte kunde stoppa mig själv kom Rockie fram till mig. Han nosade mig i ansiktet, viftade försiktigt på svansen och satte sig tillslut precis framför mig. Jag började då att sakta klia och smeka hans päls som jag vet att han tycker om. Han slutade inte en enda gång att vifta på svansen och han gjorde flera försök att få slicka mig i ansiktet. Tårarna slutade rinna, ångesten gled sakta undan. Min hund hade distraherat mig och stoppat ångestattacken.

Just den metoden, att sätta eller lägga sig ner i mitt knä och låta mig gosa eller krama så mycket det behövs har han fortsatt med och gör fortfarande idag. Jag får inte ofta ångestattacker längre, men när de väl kommer vet han redan innan jag själv inser vad som är på gång.

På senare tid har även Elton börjat göra en liknande metod, fast när jag är arg, frustrerad eller ledsen. Han märker på hur jag beter mig att något är fel. Det kan vara att jag pratar med mig själv och höjer rösten, att jag stampar till i golvet eller helt enkelt börja snyfta, m.m.. Elton har då börjat att snabbt gå fram till mig på ett lite liknande sätt som Rockie brukar göra. Han går fram, viftar försiktigt på svansen och tittar på mig med ögon som ser ut att undra ”är det mig du är upprörd på?”.

Vad jag än var uppe i varv över släpper jag det direkt när han möter min blick. Jag kan inte annat än att lugna ner mig och börja gosa med honom så han ska slippa bli orolig över mig. Och så fort jag är lugn och glad igen, går han glatt iväg som att han vet att nu är uppdraget slutfört.

Djuren kan inte prata. Och de behöver inte kunna det. De behöver inte kunna förstå vad vi säger. De vet ändå, de känner oss mer än vad vi tror och de kan hjälpa oss enormt mycket även fast de inte säger något.

Att ha ett husdjur är för mig som att man får gratis terapi lite varje dag. De finns där för oss, hela tiden och älskar oss hela livet. Och ibland tror jag att det är det enda som behövs för att man ska vilja och orka fortsätta kämpa. Man behöver någon eller något att leva för, man behöver veta att någon finns där och förstår. Och för mig är denna någon mina djur. De är vad som fått mig att kämpa och komma till där jag är idag. Och jag är evigt tacksam för deras hjälp. Jag kan inte tala om det för dem. Men det är okej, de vet redan ändå.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.