Se föreläsning

Om känslan jag aldrig satt på pränt - Malin Holmberg

*malin holmberg hsp medsjuk sorg suicid

Allt jag någonsin ville var att räcka till. Jag brydde mig inte om hur jag mådde. Vad som skulle hända med mig och mitt liv. Med mina drömmar och mål. Jag ville bara få henne att må bättre. Min lillasyster.

Så många tårar jag gråtit. Så många jag svalt ner. Så många jag hållit tillbaka. Tvingat in i kroppen. Så många salta droppar jag skrubbat in i egna sår. Som straff. Som det förklädda kallet som egentligen bara var ett martyrskap inget bett mig ta i. En hobbyjesus som gladeligen tog på sig både kors och törnekrona bara för att andra skulle slippa. Allra helst hon. Som om jag gjorde henne en tjänst. Jag var ju ändå så stark. Det sa ju alla. Hellre jag, än hon.

Jag skulle burit hundra kors för hennes skull. Jag skulle låtit hundra sår förbli öppna i min egen hud bara Gud skänkt henne balsam för sina. Om mina känslor fått bestämma. Jag skulle gjort det i en evighet. Men så är jag inte bara känslosam, jag är ju också rationell.

Att se någon i sin absoluta närhet lida såsom jag gjort unnar jag ingen. Att se min syster sörja vår pappa utan att kunna göra någonting åt det. Att se henne på tyngre och tyngre läkemedel. Allt mer utsuddad. I allt fler sjukhussängar. På avdelningar som under åren fick allt fler dörrar mellan mig och henne. Ta emot allt fler förvirrade telefonsamtal. Jag ville bara få det att försvinna. Tills jag förstod att jag bara gjorde det värre. Men jag ville frälsa henne och världen från allt lidande. Idag vet jag att jag inte kunde. Att jag inte kan. Det är kanske därför jag mår så förbannat dåligt emellanåt numera.

Då levde jag på hoppet, på förnekelsen, en naiv medelklasstro. Jag levde i min absoluta övertygelse om att allt gick. Att allt går att lösa. Bara jag försökte tillräckligt mycket så skulle jag klara det. Jag skulle lyckas med det som ingen annan någonsin lyckats med. Jag skulle hålla henne vid liv. Ge hennes liv en mening. Jag kunde inte acceptera att det fanns någonting jag inte i en handvändning kunde förändra.

Att vara känslig var också att lära sig att vara stenhård. Att stänga in allt på insidan och flytta fokus från mig till någonting annat. Kanske för att slippa känna sanningen bygga bo i mig. En flykt från det som rev och skrapade på insidan. Oron, rädslan, smärtan.

På hennes begravning sjöng jag: ”Jag ville bära dina känslor när du inte kunde själv. Jag ville ge till dig av mina sinnen. Jag har önskat att jag kunnat vara du ibland så du fått ta en paus från onda minnen.”

Så naivt. Så jävla dumt. Så egocentriskt. Inte viljan i sig, men att jag så länge vilade i övertygelsen om att allt hängde på mig.

Att jag, istället för att gå bredvid i hennes takt och stötta när det behövdes, bar henne i mina armar och sprang fram för att göra allt lättare.

Jag skyddade, tröstade och mörkade. För att bespara henne skammen hon trodde väntade henne. Jag ljög för hennes skull, jag undanhöll och jämkade. Tills det inte gick mer. Tills till och med jag var tvungen att förstå att jag inte kunde läka henne. Och att jag själv höll på att gå i tusen bitar av att ständigt försöka.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det: lärde jag mig den läxan för sent?

Hade jag redan förstört allt? Var jag den muskulösa lakejen med machete som gick före henne genom snåriga djungler? Var det jag som röjde den destruktiva väg hon följde till sin egen död? Tog jag ifrån henne möjligheten att läka sig själv genom att försöka göra det åt henne?

Sedan en silikongrå söndag i januari 2016 har jag sökt efter svar. Sedan hon försvann har jag letat.

Jag har sökt i folksamlingar och i ensamheten. På krogen och i min nedsuttna soffa. Jag har sökt i mat och i självsvält. I botten på hundratals flaskor, i substanser och i män. Jag har försökt gräva ner mina känslor i alla människor, i alla rus och i alla destruktiva hörn och handlingar jag har hittat. Medan sanningen ständigt funnits där som det verkliga korset. Det som är mitt eget.

Korset jag får bära heter tvivel. För jag får aldrig veta om mina handlingar hjälpte till att ha ihjäl henne. Det är så lätt att säga till att skulden inte är min. Det är lätt att säga att jag gjorde så gott jag kunde. Att jag inte gjorde någonting av ondo. Och visst är det sant, men det innebär inte att jag gjorde rätt.

MipH