Om jag visste då vad jag vet idag - Madelen Wikström

Om jag visste då vad jag vet idag - Madelen Wikström

Madelen Wikström heter jag och är en av alla nya bloggare på denna sida. Jag är 30 år gammal och bor i Alingsås. Jag är född i Göteborg men uppvuxen lite här och var.

När man träffar nya människor är det inte ovanligt att man får frågan varifrån man kommer, och jag tycker alltid att den frågan är lika svår att svara på. För, var kommer jag ifrån? Mitt första ett och ett halvt levnadsår bodde jag i min födelsestad, Göteborg. Efter det bodde jag tre år i ett familjehem i en ort långt från Göteborg, för att sedan flyttas och de nästkommande tre åren bo i ett annat familjehem igen, i en ny ort, långt från den första. För att sedan komma tillbaka till Göteborg och bo två år på barnhem där, för att sedan flyttas igen, inte lika långt denna gång, men ändå till en ny ort även denna gång. Så ja, vart kommer jag ifrån?

Jag brukar nog för det mesta svara att jag kommer från Floda, en förort till Göteborg där jag bott större delen av min uppväxt.

Hur som helst, jag arbetar som undersköterska inom äldreomsorgen och vid sidan av arbetet läser jag till demensspecialiserad undersköterska på yrkeshögskolan.

När jag inte arbetar spenderar jag min tid med min flickvän och vår finska lapphund Melissa, gärna ute i naturen om vädret tillåter. Mina vänner är också otroligt viktiga för mig och dem spenderar jag mer än gärna tid tillsammans med. I övrigt gillar jag att träna på gym, lyssna på musik eller bara ta det lugnt och ta dagen som den kommer.

Det är lite kort om mig idag, men livet har minst sagt sett annorlunda ut om man spolar tillbaka bandet.

Jag kommer ihåg när jag som nioåring står utanför ett nytt hus. Och en ny familj. Min nya familj. Jag kommer också ihåg hur jag står snett bakom personen som är med mig, och hur jag nästan krampaktigt håller fast i dennes arm. Jag minns att jag blundar så hårt jag bara orkar, som om jag skulle få försvinna om jag bara lyckas blunda tillräckligt hårt.

Medan jag står där alldeles livrädd och med en ångest som håller på att äta upp mig inifrån är alla andra så glada. Jag minns hur personen som var med mig glatt berättar för mig att det är här jag ska bo nu och att det kommer bli så bra. Familjen är lika glada dem och tycker bara att jag är söt som är så blyg och tänker väl att det kommer släppa snart.

Men det släppte aldrig. Inte på insidan. Jag gick sönder där. Att ännu en gång ryckas upp från allt som var mitt liv, det var droppen som fick min bägare att rinna över, trots att jag denna gång skulle flytta från ett barnhem till en riktig familj. Det spelade ingen roll. För, ännu en gång skulle jag behöva lära känna och anpassa mig i en ny familj. Ännu en gång skulle jag tvingas att byta skola och ta farväl av mina kompisar. Ännu en gång skulle jag komma till ett nytt bostadsområde där jag inte kände någon, inte ens min familj. Ännu en gång skulle jag behöva börja om från början, från noll.

Men det var inte familjens fel att jag gick sönder, inte över huvud taget. Jag klarade bara inte mer. Jag hade bitit ihop tillräckligt länge.

Jag hade mått dåligt långt innan detta också, men då var jag såpass liten och förstod nog inte vad som hände. När man är nio år är man fortfarande bara barnet, men, på något sätt började jag förstå. Det där magontet jag haft i så många år, huvudvärken jag ständigt fick, klumpen i mitt bröst, alla gånger jag grät så jag hickade och tvingades kippa efter andan, alla gånger jag var så ledsen att jag på riktigt trodde att jag skulle gå sönder, att jag skulle dö. Det var ångest. Panikångest. Och vi skulle till att bli följeslagare genom många år framöver.

Jag var nio år när livet raserades för mig. Jag önskar så att jag visste då vad jag vet idag, att livet kommer bli bättre, att jag en dag kommer få må bra.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.