Se föreläsning

Om att dö, natt efter natt, efter natt - Emelie Billman

*emelie billman panikångest sömnproblem

En vanlig natt i vårt hem är allt ifrån fridfull. Jag drabbas nämligen av både sömnprat, sömngående, hallucinationer och nattliga panikångestattacker. För vem sa att det räcker med dagliga psykiska problem? Nej, skicka allt på den som pallar (sa nog Gud när många av oss föddes). För min del är de nattliga äventyren ganska lugna eftersom jag sällan minns dem. Det är värre för sambon ...

“Okey, welcome to English Class!”

“Älskling?”

“Today we’re going to talk about Adverbs”.

“Älskling??”

“Now, who can tell me what an Adverb is?”
“ÄLSKLING!!!”

Ja, det händer att jag håller engelskalektioner i sömnen. Om jag inte tvingar sambon att ladda ner den senaste trendappen från iTunes eller försöker sälja barn till honom (true story).  Eller så ägnar jag en halvtimme åt att upplysa honom om de stora existentiella frågorna som jag helt plötsligt har svaret på (vi blir alla genier i sömnen) eller så tar jag rätt och slätt tillfället i akt att skälla ut honom för att han varit elak i min dröm. Den jäveln.

Men det värsta för honom är nog ändå när jag ser saker …

Jag: “Du? Hallå? Du måste vakna!”

Han: “Vad är det?”

… för sambon råkar nämligen vara spökrädd …

Jag: “Det står en liten pojke utanför fönstret”.

Han: “Nej, det gör det inte”. *livrädd*
Jag: “Han vill komma in”. *kolugn*

Eller den där gången, i samband med sömngång, när jag ställde mig vid foten av trappan och ropade upp till övervåningen: “Hallå? Vem är det som är där uppe?” (Han fick leda mig tillbaka till sängen som en förrymd senildement).

För att inte tala om den där natten när jag kröp över golvet – i riktning mot sängen där han låg – i äkta The Grudge-anda. Okej, då gick jag visserligen inte i sömnen utan letade efter nässprayet som trillat ner men det visste ju inte han. Jag har aldrig sett maken till uppspärrade ögon!

Ja, det där känns ju ganska lättsamt när man berättar om det i efterhand men sanningen är att det tär något hemskt på kropp och knopp att inte få sova. För även om detta sker i sömnen för min del så innebär det ändå en rejäl förlust av vila. Även för min sambo förstås, som faktiskt tvingas vakna varje gång. Är så imponerad över att han ännu inte föreslagit separata sovrum. Att han har tålamod och bara känner att “sån är Emelie och det ingår i paketet”.

Men allt är inte oskyldigt sömnsnack, spöksyner och promenader. Jag har även episoder av den värre sorten, i klarvaket tillstånd, som tar plats just nattetid. Jag kommer aldrig att glömma mitt första anfall; jag var 17 år, sov borta och hade varit orolig strax innan jag somnade. Mitt i natten vaknade jag av att jag flög upp i ren panik. Det tog inte mer än en sekund innan jag insåg vad som pågick och kastade händerna kring halsen; jag kvävdes. Tankarna snurrade när jag försökte reda ut hur det ens kunde vara möjligt. Kom fram till att jag förmodligen satt något i halsen, varpå jag for över golvet, sprang igenom rum efter rum, som för att hitta någon form av lösning. Ingen fanns där och jag kunde inte ringa till någon, för vem kan prata utan luft? Jag fortsatte att springa, fortsatte leta utan att veta efter vad och jag var extremt fokuserad och samlad, länge, ända fram tills luften tog slut.

I det ögonblicket stannade jag. Började rycka sådär som man gör när man måste andas in men inte kan. Det var då som jag tvingades inse fakta: Jag kommer att dö nu. Jag önskar att jag hade tillräckligt med poetisk talang för att beskriva hur det känns att acceptera sin egen död men det kan jag inte. Ingenting påminner om den känslan. Det är en fruktansvärd sorg, en som jag inte kan likna vid någon annan sorg som jag upplevt. Man ser ansikten på nära och kära, man ser planerna man haft, samtidigt som marken under fötterna gungar till för att sen falla ner i ett becksvart mörker. Jag minns att jag motvilligt lät den där vidriga acceptansen forsa över mig varpå jag slöt ögonen. Lät händerna falla från halsen, lät musklerna släppa taget om anspänningen och …

… luft.

Luft? Jag kan andas?

Här skulle man kunna tänka sig att det var över men inte alls. Innan hade kroppen varit fokuserad, full av adrenalin och redo att undfly all världens faror. Nu fick istället rädslan utrymme att visa sig. Alla som upplevt livsfara vet hur den där rena, fysiska skräcken känns. Jag minns att jag chockerades över hur våldsamt kroppen kunde skaka. På ett ögonblick gick det från noll till hundra och benen vek sig under mig. Jag föll ihop på golvet där jag sen låg i fosterställning. Parketten under mig vibrerande i takt med min tyngd och jag pressade knytnävarna mot hjärtat. Det bultade så hårt att jag var övertygad om att det skulle slå sönder mig inifrån. Det skulle krossa både bröstkorg och revben. “Nu sprängs det”, tänkte jag, och tryckte så mycket som jag kunde för att döva smärtan. Jag låg där, länge, och kunde inte röra mig förrän pulsen åter stillats, kroppen slutat skaka och jag insett att jag inte alls skulle dö den natten.

Vid den tidpunkten visste jag inte att det var en panikångestattack som jag just upplevt. Jag hade aldrig ens hört ordet. 14 år har nu gått och jag har upplevt detta dödsögonblick otaligt många nätter sen dess. Varje episod leder fram till den där vidriga punkten där jag måste acceptera mitt eget slut, följt av hjärtats fruktansvärda slag. Jag är lika rädd varje gång för att det ska gå sönder. Det blir aldrig en vana och det blir aldrig bekant.

Problemet med nattlig panikångest är att det inte kan KBT:as bort eftersom man vaknar först när attacken är i full gång. Det är således något som man måste lära sig leva med. Och det har jag gjort på ett sätt för det är inte mitt största problem inom psykisk ohälsa. Det är snarare den allmänna orkeslösheten som får hela livet att kännas som en uppförsbacke och som matar ångesten till bristningsgränsen. Den gör att det många gånger blir jobbigare att leva än att då och då, under somliga nätter, acceptera döden. Men sån är psykisk ohälsa. Det vet vi ju redan så väl.

-----
Vill du kontakta Emelie? Gör det på Instagram: emeliebillmans
Hemsida: http://www.fridhemsstugan.se/
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric