Och allt står stilla, vi är ett vakuum - Magdalena Fredriksson
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Och allt står stilla, vi är ett vakuum - Magdalena Fredriksson

Ni som tycker om (bandet) Kent känner igen mitt val till titel på detta inlägg - raden är från deras låt “Terapi”. Ironiskt nog älskar jag den låten, och jag ägnar mig ju just åt terapi. Varför jag väljer den raden idag är för att det är just så jag känt de senaste veckorna, och faktiskt det senaste året. Allt har stått stilla och jag har varit i ett vakuum. Kanske har det också känts så för vissa av er, som sökt hjälp för ert mående och inte fått rätt bemötande eller rätt hjälp. Att ni står stilla, i ett vakuum.

Något jag tänkte dra igenom med ganska svepande drag idag är fysisk och psykisk sjukdom i samklang, med en personlig och rätt privat touch. Det finns en rad anledningar till detta. En anledning är att jag har föreläsning om detta i veckan, för att som terapeut senare kunna skilja mellan fysisk och psykisk sjukdom, men också för att jag de senaste veckorna läst på diverse Facebook-sidor och forum om människor som mår oerhört dåligt. En gemensam nämnare i de inlägg jag läst är ilska riktad mot sjukvården för att personerna tror sig ha en fysisk sjukdom men ändå slussas vidare till den psykologiska/psykiatriska sjukvården.

Det som fångar mitt intresse är att dessa människor rakt igenom vägrar träffa kuratorer, psykologer och terapeuter, eftersom de är övertygade om att deras mående är fysiskt. Då har dessa människor gjort omfattande blodprover och undersökningar utan att man hittat något som indikerar fysisk sjukdom, och ändå är de övertygade om att de är fysiskt sjuka. Varför blir det så, tror ni? Är det för att det fortfarande är tabu med psykisk ohälsa och att prata om detta? Eller är det för att man själv, i sitt dåliga mående, har svårt att skilja mellan vad som är fysiskt och vad som är psykiskt? Utgår vi från det sistnämnda så är det här min story börjar.

Jag själv diagnosticerades i maj med hypotyreos, en sköldkörtelsjukdom som innebär att min sköldkörtel har drabbats av en underfunktion. Hela kroppen och dess organ går på lågvarv - hjärtat slår långsammare, lungorna tar det lite lugnare i sitt arbete med att omvandla syre, levern förbränner inte lika mycket gifter och så vidare. Man har även i mina blodprover hittat anti-kroppar som, enkelt förklarat, angriper min sköldkörtel och bryter ned den. Så mitt immunförsvar ägnar sig åt att bryta ned min sköldkörtel istället för att fokusera på virus, bakterier och andra “inkräktare” som det borde fokusera på. Jag hade skyhöga värden på de första proverna vilket pekar på att jag gått med det länge, kanske 2-3 år. Hypotyreos drabbar nästan alltid psyket, drar undan mattan för en och drar sedan ner rullgardinen. Ökar risken för depression och gör en mer ångestbenägen. Och under det sista året har jag verkligen befunnit mig i ett mörker stundtals. Jag har haft värk i större delen av kroppen, varit oerhört trött och orkeslös, haft huvudvärk, gått upp i vikt samt fått problem med lungor och andning. Jag lade en del uppmärksamhet på detta men drog själv slutsatsen (förutom med andningen) att jag nog var på väg in i den berömda väggen. Det senaste året har varit oerhört stressigt med examen, nya studier, nytt jobb, flytt, andra förändringar i mitt privatliv samt såklart det tempo som blir när man både pluggar och jobbar samtidigt. Solklar utmattning, tänkte jag.

Efter en period av nedstämdhet började jag istället vända blicken mot depression eller utmattningsdepression. Ytterligare ett tag senare kom ångesten som en tung, blöt filt och tog ett stadigare grepp om mig och min vardag. Då mitt hjärta slår långsammare än vanligt får det också “ryck” och dundrar på till tusen i korta perioder emellanåt. Min prestationsångest förvärrades, och jag hade också en rent ut sagt vidrig klump i halsen och magen av ångest inför att jobba, inför att plugga och inför döden. Men i sann beteendevetare/terapeut-anda så trotsade jag allt och gjorde det jag skulle, allt enligt boken - konfronterade min ångest och vägrade fly trots obehag, jag gjorde saker trots att jag var nedstämd och helst ville ligga i sängen, jag försökte motionera fast varenda led gjorde ont. Mitt liv fortsatte trots att jag mådde dåligt, jag drog bara ner på vissa saker som jag inte skulle ha gjort, bland annat min fritid och mina vänner. Det enda jag inte konfronterade var självklart döden, för dö ville jag inte trots att jag till mångt och mycket kände mig död.

Så här var det i ganska många månader, tills jag egentligen tappade tillgången till min hjärna. Jag som alltid haft lätt för att läsa och lära kunde knappt läsa en sida i en bok (som jag dessutom fann intressant, eftersom psykologi är mitt största intresse), jag kunde inte koncentrera mig på att se en film och än mindre det viktigaste - att lyssna. Att lyssna på mina klienter, kollegor och vänner/familj blev nästintill omöjligt, för att jag zoomade ut hela tiden. Jag fick bestämma mig för att välja en sak att fokusera på, vilket blev mina klienter, men efter dagens samtal tog energin helt slut och koncentrationsförmågan likaså. Behöver jag nämna hur mycket mina privata relationer fick lida av detta? Jag fick också kämpa för att hålla igång uppmärksamheten, vilket jag vanligtvis aldrig har problem med. Herregud, det bästa jag vet är att lyssna på människor och hjälpa dem! Jag kunde dessutom tappa bort mig själv mitt i meningar och mitt i mina egna tankar. Jag glömde småsaker vilket blev oftare och oftare. Nog för att man måste ha med sig sin hjärna i varje jobb man utför, men i mitt jobb krävs det maximal koncentrationsförmåga. Detta för att kunna fokusera, lyssna, analysera och tolka, för att sedan producera lösningar. Allt är detaljerat och minutiöst noga. Det krävs självklart också att jag minns - vad pratade vi om sist, vad pratade vi om för tio samtal sedan, vad sa jag då, vad lovade jag? Vad heter den här personen, och vilka ingår i denna persons familj? Vad jobbar hen med? Vad hette hunden som betyder så mycket för hen?

Efter några veckor av avtagande hjärnverksamhet så ringde jag vårdcentralen. Då hade jag dessutom varit förkyld och haft influensasymptom sedan augusti förra året. Jag sa som det var - jag tror jag håller på att bli utbränd och jag behöver ta blodprover innan jag går vidare till en psykolog. Sköterskan i telefon höll med mig, och 6 veckor senare fick jag tid hos en läkare eftersom detta är obligatoriskt när man vill ta blodprover. Jag hade stenkoll på vilka prover jag ville ta, eftersom jag fortfarande hade i bakhuvudet att vissa brister i kroppen leder till mina symptom och en fysisk undersökning egentligen alltid är befogad. Men min läkare var övertygad om att jag fått diabetes eller möjligtvis att sköldkörteln börjat ge upp. Inget av de alternativen hade slagit mig tidigare, utan jag var fast besluten om att det varit för mycket på sistone och nu var jag utbränd.

När jag kom till läkaren fick jag ett slag på fingrarna gällande min egen teori om mitt mående och att det skulle vara psykiskt. Han sa att jag var 1) för ung för att bli utbränd, 2) för pigg, glad och fräsch för att vara deprimerad och 3) borde veta bättre som blivande KBT-terapeut. Jag blev oerhört kränkt av detta och har förstått att många av er känt likadant i möten med sjukvården. Nog för att jag ganska snabbt efter detta fick en hypotyres-diagnos och medicin, men jag hade dock hellre tagit en depression och samtalsterapi, än att behöva trycka i mig medicin varje dag för resten av livet för att min kropp ens ska fungera, och dessutom behöva ha ett år med olika dosinställningar för att jag ska börja må bra - för bra mår jag inte, trots medicinering sedan maj. Min kropp har gjort mig både sjuk och deprimerad, och jag kan inte styra över det genom terapi eller samtal som jag skulle föredra. Jag förstår om många med psykisk ohälsa inte håller med mig här, och det är helt okej. Diskussionen är inte vad som är bäst eller sämst, utan bara vad jag föredrar.

Det jag vill ha sagt med detta är att fysiska och psykiska sjukdomar har många gemensamma drag. Hypotyreos delar många symptom med depression och utmattning/utmattningsdepression, med den största skillnaden i insjuknandet - hypotyreos tar lång tid på sig att utvecklas, medan utmattningar och depressioner ofta kommer rätt plötsligt, eller åtminstone snabbare än hypotyreosens framfart. Ibland kanske man ska köpa doktorns förklaring om att de inte hittar någon fysisk sjukdom, utan det kanske faktiskt är psykiskt. Att gå och prata med någon behöver alla ibland. Likväl som att man ibland kanske faktiskt måste checka av sin fysiska status istället för att övertyga sig om att det är psykiskt (som jag intygade mig själv). Det ena utesluter inte det andra, och man bör ha i åtanke att hjärnan är en del av kroppen, och i hjärnan finns det tankar och känslor. Därför samspelar de psykiska och fysiska sjukdomarna. Jag har redan börjat skriva på ett inlägg om varför man utvecklar psykisk ohälsa, som också berör detta ämne, men håll till tåls så länge!

I viss mån är jag ändå tacksam för att jag fått uppleva det lidande jag fått uppleva den senaste tiden, för trots att mitt liv likt alla andras kantats av svårigheter tidigare, så får jag ändå större insyn och förståelse för det mina klienter söker hjälp för utifrån den sjukdom jag drabbats av. Jag vet hur det känns att vara nedstämd och glädjelös, att inte ha ork, motivation eller vilja, och att gå runt med ångesten som en blöt filt runt sig. Och att vara konstant trött är mitt vardagliga modus nu för tiden. Men det viktiga är att man försöker se ljuset där framme i slutet av tunneln, utanför stillheten och vakuumet. För det blir bättre. Jag behöver min sköldkörtelmedicin lika mycket som jag behöver stöd från nära och kära, och att få prata av mig om mina nedstämda känslor, trots att det är en fysisk sjukdom jag drabbats av - för den har satt sig på psyket.

Och jag hoppas att jag aldrig ska bemöta någon på ett dåligt sätt, som jag förstår att många av er fått uppleva. Jag hoppas att jag alltid kommer vara öppen, empatisk och intresserad av vad mina klienter har att säga - den dagen jag inte är det längre, då slutar jag.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.