Nattlig ångestpåhälsning - Frida Åsare

Nattlig ångestpåhälsning - Frida Åsare

Jag ligger klarvaken. De ilsket lysande siffrorna på klockradion visar 03.46. Det kryper i kroppen av ångest som ter sig i form av rastlöshet, och ingen sovposition i sängen känns bekväm. Täcket är för varmt och kudden är för platt. Jag hör mina egna hjärtslag dunka likt en enorm baskagge i öronen samtidigt som min andning har fastnat någonstans strax under sköldkörteln. Suckar och sparkar med fötterna i madrassen. MEN SOV DÅ!

Mina sömnstörningar började med mardrömmar i anslutning till utmattningskraschen. Fortsatte med nattliga panikattacker eller närmast oändlig oro och ångest med total oförmåga att somna. I perioder uppenbarar sig denna rest från mitt mörkaste mörker, inkräktande och högst ovälkommen.

Tankarna virvlar och jag försöker lösa regeringskrisen och världshälsoläget samtidigt som jag planerar outfits inför stundande jul- och nyårsfiranden. Däremellan slinker denna förbannade förväntansångest inför framtiden in. Jag spekulerar i dåtid och framtid, ältar nytt och gammalt. Karriärsval. Begångna misstag. Kroppshets. Ekonomisk otrygghet. Pressen att vara duktigast. Självmordstankar. Det är oftast inom detta spektrum jag hamnar när ångestkarusellen börjar snurra och paniken närmar sig.

Hjärtklappningen triggar igång hyperventileringen som ger mig yrsel och skakningar, tårarna börjar rinna och hulkningarna tar fart. Får inte luft och blir närmast svimfärdig. När jag panikgråter börjar jag också gäspa upprepat, troligen för att jag inte syresätts tillräckligt och för att panikattacken gör mig totalt utmattad. Ändå kan jag inte somna.

Jag ligger här med denna ångest, närmast handlingsförlamad och låter tankarna spinna på. För kraftlös för att ens försöka bryta ångestskovet med min tankekraft. Borrar ansiktet in i min mest ljudisolerande kudde för att dämpa snyftningarna. Vill inte väcka och oroa familjen och riskera att ännu en gång köras till Helsingborgs lasaretts psykiatriska akutmottagning för att ännu en gång endast få en klapp på axeln och en sömntablett som hjälp.

Åh gud. ”Jag dör snart”, det är känslan för stunden. Jag måste gå upp och göra något annat. Jag får inte fastna i mina destruktiva tankar då det ju visat sig vara direkt livsfarligt, och det gör mig väldigt rädd. Det är just detta som motiverar mig att försöka bryta ångesten istället för att ryckas med mot det totala mörkret och den frid som jag inbillar mig att kunna nå. Jag måste skydda min familj från tragedi. Måste fortsätta kämpa.

Går upp, dricker ett glas vatten, andas frisk luft på balkongen, kissar för sisådär trettonde gången på grund av mitt närapå maniska vattendrickande, och gör lite snabba rumpövningar med loop-bandet. Måste distrahera ångesten och finna någon slags trygghet, nu! Och måste bli fit, flikar ätstörningarna in.

För mig är det särskilt svårt att skingra min ångest när det är tyst runtomkring mig, därför passar den på att smyga sig på mig om nätterna eller när det är dags att sova. Medan de flesta sömnforskare menar att det är av största vikt med skärmfri tid innan sänggåendet för ett effektivt insomnande, är jag själv rädd för att gå och lägga mig utan ett ackompanjemang av amerikanska röster som pratar jobb och relationer i New York City. Det har blivit min snuttefilt. Sedan minst tre år tillbaka har jag därför så gott som varenda natt somnat till ljudet av en tv-serie som jag sett om och om igen, oftast Vänner eller How I met your mother. Kan alla avsnitt utantill. Gillar Rachel och Marshall bäst. Vågar knappt försöka somna utan mitt vita brus. Detta trick funkar för mig, oftast.

Klockan närmar sig 04.45. En ny dag gryr, och jag är på väg att möta den med ångesten virad som en tvångströja kring mitt medvetande. Försöker påminna mig om att jag inte är min ångest. Jag lever med den, jag avskyr den, jag fightas med den och jag försöker fördriva den. Men den äger inte mig. Den har just förstört min natt, men ska inte få förstöra min dag.

Så jag knäpper återigen igång datorn och väntar på att distraheras från tystnaden. Känner snart hur andningen lugnas och hur kroppens spänningar från panikattacken sakta släpper. Dirigerar om tankarna till nuet och kämpar allt jag kan för att behålla fokus här och nu. Hinner tänka en önskan om att allt ska ordna sig för mig i mitt liv till slut, innan sömnen slutligen omfamnar mig. Vaknar förhoppningsvis lugnare och kan ta nya tag.

Dessa nattliga ångestpåhälsningar är idag lyckligtvis färre än tidigare, men är fortfarande störande för mitt välmående. Med den livsviktiga rehabilitering som mitt psyke ännu behöver, och med små steg mot ett liv i trygghet och hälsa, hoppas jag en dag kunna bli kvitt dem helt. Fast inatt behöver jag min serie. Och kanske ett mjukt gosedjur.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.