När vården brister - Jenny Tistell

När vården brister - Jenny Tistell

Jag har två teveserier som jag ser. Om och om igen. Jag byter inte, jag lägger inte till någon ny utan jag håller mig till de här som jag kan och där jag vet hur det går. Men som alla påverkar mig känslomässigt på olika sätt.  En påverkan utan att vara en trigger. Det är vad jag är ute efter. En av dessa teve serier är en sjukhusserie. Nästan alltid blir man lite berörd och fäller en och annan tår. Ibland är det väldigt skönt, att få gråta lite utan egentlig anledning.

Men häromdagen fick jag lite av ett annat perspektiv där mellan tårarna. I ett avsnitt är en av huvudrollerna väldigt traumatiserad efter en olycka.  Hon slutar prata och hon är apatisk emellanåt och slåss emellanåt. Hennes somatiska status är god varpå hon egentligen inte behöver någon somatisk vård och man föreslår att hon ska förflyttas till psyket.
Hennes bästa vän får panik och hennes man blir förbannad och ställer till en scen. Båda två är också läkare själva.  Vännen skriker åt henne att vakna och resa sig upp för annars skulle hon förflyttas till det där hemska psyket. Som om det vore det allra värsta som kunde hända en individ.
Varför är det så? Varför reagerar välutbildade smarta läkare så starkt på att en person de känner och älskar kanske ska förflyttas till psyket? Trots att det är så uppenbart att hon inte är i gott psykiskt skick. Vilka signaler får vi från det här?

För mig blir det självklart att signalerna är att psykisk ohälsa är något konstigt, något som enbart drabbar konstiga udda personer och inte vem som helst. Psykiatriska vården liknas vid fängelse och något farligt. Något diffust och obegripligt. Nästan lite smutsigt.
Det gynnar så klart inte oss som lever med psykisk ohälsa. Det gynnar inte såna som mig; som döljer sina ”brutna ben” år efter år och är livrädd för att söka hjälp. Det gynnar ingen faktiskt. Det spär på hela stigmat som finns kring psykisk ohälsa och vi som försöker motverka det arbetar mot hela filmindustrin, media och hela samhället. Lite som att arbeta i motvind va?

Samtidigt så är det också en del av sanningen. Inte att psykisk ohälsa skulle vara konstigare än någon annan ohälsa. Men att den psykiatriska vården faktiskt många gånger brister. Det finns åtskilliga patienter som vittnar om en vård som inte fungerar. Som om det är en självklar rättighet att behandla patienter med psykiska problem hur som helst. Som om det är självklart att man inte kan ta människor med psykisk ohälsa på allvar. Jag har både läst om och hört om och faktiskt också bevittnat när patienter kränks och ifrågasätts, får piller efter piller utskrivet och man utgår hela tiden från att man är bättre vetande än patienten. Det är makt och vanmakt i relationen mellan psykiatrin och patienten.

Jag har klarat mig bättre än andra. Jag har relativt liten erfarenhet ändå, max två års kontakter med psykiatrin och mestadels i öppenvård. Men jag har ändå flera exempel på situationer där jag farit illa av vårdens bemötande. Så fast jag blir irriterad och förbannad när jag ser på teven hur de förfasas över att en helt ”normal” person kanske kommer placeras på psyket, så förstår jag det också. Jag förstår precis faktiskt.  Men jag önskar verkligen att det inte var så. Jag skulle verkligen vilja att den psykiatriska vården var bättre än den är och att den genomgick en grundlig attitydsförändring där man som patient också kunde vara människa och bli tagen på allvar. Jag önskar att den psykiatrika vården kunde finnas som ett alternativ för mig. Ja, jag önskar verkligen det. Men jag blev tvungen att avsluta den kontakten för det blev inte bra på något sätt för mig. Det är dessutom så att har man en gång visat sitt missnöje där, så är man för evigt stämplad som en besvärlig patient och bemötts därefter.
Makt – vanmakt.

För mig har den psykiatriska vården visat sina brister främst genom att många gånger bemöta mig, men också mina anhöriga, ganska arrogant, respektlöst och med kränkande kommentarer. Många gånger tycks det bero på stress och klumpighet snarare än elakhet men lika många gånger tycks det spegla en attityd och en syn på patienten som inte är så bra. Det leder till ett oproffsigt bemötande.
Det leder till en känsla av vanmakt, kränkning och utsatthet. I en situation där man redan är utsatt nog. För mig blir det tydligt att det här finns i hela systemet. Det ligger och skvalpar en ganska taskig attityd till psykpatienter i hela organisationen. Särskilt till patienter som är missnöjda och som också kan uttrycka sitt missnöje. Dvs patienter som mig.

För mig har de viktigaste faktorerna i min vård varit att få vara delaktig i vårdplan och rehab.plan, att ha allians med min läkare och en god kommunikation och dialog. Likaså att bli tagen på allvar och lyssnad på när jag vänder mig till dem. Förtroendet mellan mig och vården måste vara ömsesidigt. Det här tycks vara lite som att prata ett annat språk för psykiatrin. För det här kunde man absolut inte förstå och när det krockade på något sätt så svarade man bara att mitt missnöje var en del i min problematik eller ett missförstånd och att jag hade orealistiska förväntningar. Det ledde så klart till ökat missnöje från min sida och det genererade i nästa steg att de såg det som bekräftat att det bara berodde på missförstånd och min problematik. Det blir en spiral där jag som patient bara dras längre ner. När jag ville vara med och skriva min vårdplan fick jag veta av ansvarig läkare att det bara var mitt kontrollbehov som talade och när jag ville byta vårdkontakt så fick jag veta att det var en del i min problematik att inte vara nöjd med personkemin. Deras favorit fras är att säga att det jag efterfrågar inte ingår i deras uppdrag. Utan att ha klart för sig vad jag egentligen efterfrågar. Deras huvudsakliga bemötande av mina klagomål/synpunkter/missnöje har bestått av försvar och argumentation och skuldbeläggande på mig. Som om de stod inför ett åtal och hade anlitat advokat. Men det har aldrig varit mitt syfte att åtala någon, utan så klart är syftet samma sak hela tiden: att bli lyssnad på, att bli tagen på allvar, att ha en dialog och att få vara delaktig.

Allt deras agerande har jag väldigt svårt att förstå. Kanske för att jag själv arbetat som kurator. Alla patienter är inte alltid nöjda så är det. Det går inte att få 100 % nöjdhet inom någon vård. Men patienter som framför kritik måste tas på allvar och varje klagomål måste följas av lite självreflektion – inte försvarstal. Ingen mottagning är så bra att de inte kan bli bättre. För mig skulle det varit självklart att ta åt mig av klagomålet och försöka träffa patienten i ett samtal kring detta. I syfte att låta patienten bli lyssnad på och tagen på allvar inte i syfte att försvara mig. Jag skulle alla gånger be om ursäkt om jag fått en patient att känna sig ledsen och kränkt. Inte försvara mig och skylla på missförstånd och psykiatrisk problematik.

Det som blir sorgligt i hela bilden är att deras totala avsaknad av självkritik i stället medför ett ton av självkritik på mig och som ger näring till mitt självförakt och min oförmåga att ta mig själv på allvar. Det kanske egentligen är det enda som kan förklaras med min problematik; att jag slår på mig själv och ger mig själv överdriven skuld bland annat för att jag försatte mig i situationen att ens behöva ha med den här mottagningen att göra. Det borde ligga i allas intresse att jag kan ge mig själv stöd, ta hand om mig och skapa stabilitet i min tillvaro så att jag inte ska drabbas lika hårt av min psykiska ohälsa. Det borde ligga i allas intresse att det finns ett ömsesidigt förtroende och en allians. Det är väl ändå det som är win-win kan man tycka. Den metod de har i dag slår precis tvärtom. Faktiskt precis tvärtom.

Jag har fått höra upprepade gånger att jag har orealistiska förväntningar på vården. Men jag har aldrig fått frågan vilka förväntningar jag har. Jag fick en färdigskriven vårdplan i min hand utan att ens bli hörd om vad jag tänkte kring min vårdplan. När jag kritiserade det var de helt oförstående till min reaktion. De är också en hel mottagning och jag är helt ensam. Det försätter dem i en maktposition och mig i en utsatt position. Men de kan aldrig vara specialister på mig. Jag är min egen specialist. Jag känner mig själv bäst. Jag har levt ihop med mig i många år nu. Jag kom aldrig undan faktiskt. Jag kan mina symtom bäst. Jag vet bättre än dem hur de påverkar mitt liv. Det är jag som känner mig. De är specialist på vården. Inte på mig. Därför behöver vi sammarbeta, oss specialister emellan. Men de har aldrig velat samarbeta med mig. Det är faktiskt konstigt ändå, att om mitt missnöje handlar om min problematik, ja då borde väl den specialiserade vården om någon klara av att hantera det på ett bättre sätt, inte göra mig mer illa.

Idag har jag kommit fram till att jag inte tänker ha kontakt med dem mer. Jag far direkt illa faktiskt. Så jag skulle inte ens vända mig dit i den svåraste depression.  Psykiatrin handlar om makt och vanmakt. Där de har makten och jag vanmakten. Jag vill inte ha mer vanmakt i mitt liv än vad jag redan har. Jag önskar så innerligt att jag hade fått en liknande vård som den jag haft på den somatiska sidan när jag varit sjuk.  En vård där jag inte värderas och bedöms som person. Där vården utgår från mig och mina behov inte från vad de tycker om mig. Precis som det är i den där tv-serien jag såg. Där de jobbar så hårt för att rädda en patient, hjälpa en patient och samtidigt hela tiden strävar efter att bli en bättre läkare. Eller som när jag kommer till vårdcentralen. Där de är vänliga, empatiska och inlyssnande. Där deras frågor faktiskt vill ha mina svar och där mina svar räknas. Där man pratar MED och inte OM mig.

Det här går att göra något åt. Det behöver inte kosta massor av resurser heller. Men det kräver en attitydsförändring på djupet. Ska man ändra en attityd behöver man ha en villighet för det också. Ett första steg kan ju vara att sluta försvara sig, sluta slå ifrån sig och ta den enskilda människan på allvar. Det går att bli bättre och det går att skapa både dialog, delaktighet och allians. Jag tänker till och med påstå att det är rätt så enkelt. Men det bygger på en helt annan attityd och en ödmjukhet. Det bygger på respekt för den enskilda individen och en jämställdhet. Men också på en god etik.
Mina förväntningar på vården har aldrig varit orimliga faktiskt. Inte för ett endaste ögonblick var de orimliga. Men det verkar som att jag får ge dem rätt i att de var orealistiska. De klarade inte mer. Det fick jag betala priset för.

Så egentligen, varför reagerar jag på den där scenen när de skriker upprört över att deras vän ska till psyket? Jag förstår precis. Jag vill egentligen ropa in genom tv-rutan:
Håll henne därifrån för guds skull, det blir bara värre annars!!!!

-----
Vill du kontakta Jenny? Gör det på 
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Vår nya webbkurs finns nu tillgänglig att testa gratis på: https://www.angestskolan.se/p/webbkurs-social-angest
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.