När nått så enkelt är svårt - Marlene Sjöberg
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

När nått så enkelt är svårt - Marlene Sjöberg

Jag vet att det är mitt ansvar att bli och vara sådär trygg i mig själv och våran relation som jag så länge har drömt om, men ibland önskar jag att du hade ansträngt dig mer för att hjälpa mig. Jag vet att det kan liknas med för höga förväntningar men jag vill så gärna tro att allting skulle bli bra, om du skulle säga att jag är bättre än alla andra du varit med, istället för att bara konstatera att vi nog gör bäst i att inte prata om det vi haft innan. Om du berättat att jag var snygg, sexig och vacker just den där dagen när jag kände mig dålig, och inte bara alla andra dagar. Om du velat haft sex med mig nu och inte bara igår. Jag vet att jag kan leva i dessa tankar för resten av mitt liv, men oavsett vad som händer kommer jag bara trampa runt på samma ställe. Jag kommer aldrig komma framåt om jag lägger ansvaret på att någon annan ska göra nått "extra" eller "specifikt" för att jag ska må bra och det måste jag börja acceptera. Det är en sak att be om bekräftelse för att man upplever ett ens behov inte tillfredsställs, men en helt annan sak att förvänta sig komplimanger eller övertygelser "bara för att" för sedan bli sårad och besviken när man inte får det. Om jag tycker att min sambo ska säga exakt det orden jag planerat i mitt huvud, och han sen inte gör det, är det ju inte han som har sårat mig egentligen. Det är mina orealistiska förväntningar och min osäkerhet som framgångsrikt använt honom för att skada mig. Det är tankarna som målar upp en bild av en mörk verklighet men i mina svaga stunder vill jag så gärna lägga ansvaret på honom. Jag vill att han ska säga eller göra saker för att jag ska få bevis på att han älskar mig, även om han dagligen visar och säger det. Jag vill att han visar att han tycker att jag är snygg idag också, även om han övertygade mig om det igår. Och det måste jag sluta med, för det tar kål på mig. Jag behöver verkligen hårdträna på att säga saker för att jag vill berätta dom, inte för att jag önskar att jag ska få ett visst svar eller en reaktion som ska ge mig bekräftelse eller trygghet.

För att vara tydlig och sätta det i en realistisk situation; Jag tänker ibland att jag inte duger tex för att jag inte är tillräckligt sexig, snygg, smart eller rolig. Om jag har fått för mig att jag inte är sexig verkar det som en smidig "quick fix" att "se till" att han har sex med mig. Jag gör då ett antal handlingar för att få honom i säng, kanske försöker jag kyssas lite extra, kanske tar jag på honom, eller nämner något jag tycker att han borde attraheras av. Jag säger självklart inte rakt ut att jag är kåt, det borde han ju förstå, och om han bara ligger med mig så får jag bekräftat att jag är sexig, eller åtminstone någon han kan tänka sig att knulla med. Detta blir såklart problematiskt hur det än slutar, har vi inte sex frågar jag sårat varför han inte tycker jag är sexig och inte vill ha sex med mig (vilket är två skilda saker- man kan faktiskt tycka någon är sexig utan att nödvändigtvis vilja knulla just då). Jag lägger ansvaret på honom och förväntar mig att han ska överösa mig med förklaringar och bevis på att jag visst är bra som jag är, utan att berätta vad som är problemet och vad jag önskar att han ska göra. Lyckas jag istället "få till det" och vi ligger med varann slutar det sällan heller med att jag mår så särskilt bra efteråt eftersom att det slutar med att jag kommer på att jag har knullat “bara för att” och inte för att jag velat, vilket inte löst det riktiga problemet och som kronan på verket väckt en hel drös skuld och skamkänslor. "Hur kunde du knulla även när du inte ville" och "Vad tänkte du med som just använde sex på ett så själviskt och manipulativt sätt" är två tankar som brukar dyka upp i såna här situationer.

Ett fåtal gånger har jag gjort precis tvärt om. Jag har blottat mitt sinne istället för min kropp och faktiskt sagt som det är. Jag tänker att jag inte duger nu älskling, och det beror inte på dig, men jag skulle bli hjälp av att du (tex) säger någonting som du tycker om hos mig, så jag kan spela ut det dumma tankarna. Ett sånt blottande ger, till skillnad från “ligga-löser-allt-taktiken”, en starkare relation och en bättre självkänsla då jag säger som det verkligen är och är tydlig med hur min partner kan stötta mig.

Det låter så fantastiskt enkelt när man skriver så, men senare samma kväll gjorde jag ytterligare ett misslyckat försök att lyckas med det som skulle vara så enkelt. Ett till försök att sluta tänka att jag var dålig på diverse vis och sluta såra mig själv. Jag hade uppdaterat mig på att ärlighet varar längst och la mig bredvid honom och bad om en kram. Han höll om mig en lång stund men var tydlig med att han vill sova, jag envisades med att snyfta att jag bara vill ha lite kärlek. Trött som han var suckade han och sa att jag får kärlek hela tiden, han nämnde också att han tyckte jag var orättvis som bara såg det han inte gjorde. Spontant vill jag bara resa mig och skrika "Jag, orättvis?! Vem fan är det som är orättvis, här ligger jag och nästan gråter och du tänker på dig själv?!" men jag lyckades samla mig och kom fram till att han faktiskt har en poäng. Självklart är det en stor utmaning för honom att inte känna att han lyckas få mig att må bra och även om grund anledningen för min ångest beror mest på min uppväxt vet jag att han ofta skyller på sig själv. Jag svarade tillslut att “Jo jag får det, men jag skulle behöva lite mer, låt mig bara kramas”. Uppenbarligen var inte min sambo mentalt kapabel att "ta hand om" mig just den kvällen, utan behövde sig själv för att ta hand om just honom själv och sa igen att han behövde få sova. Jag vet och tycker verkligen att han också måste få utrymme för att ha dåliga dagar, och hur gärna jag vill har han ingen skyldighet att trösta mig kväll efter kväll för nått som han varken är skyldig för eller rår över. Han kan inte heller hälla från en tom kopp och måste få tid för sig själv, där är jag stenhår med mig själv. Ändå sitter jag här och gråter. Jag är så jävla ledsen och förbannad. Så jävla trött på att misslyckas med att vara trygg. Jag är så förbannat jävla trött på att behöva bekräftelse och på att ständigt misslyckas med att slå ihjäl mina hjärnspöken. Jag önskar mest av allt i hela världen att det ska sluta vara så här. Att min älskade karl ska kunna vara trött en kväll utan att jag ska gå crazy-bananas i huvudet och tänka att jag är värdelös.

Det kommer jag kunna.

En lång dusch och säkert 193 djupa andetag senare har jag blivit av med den värsta ångesten och beslutat mig för att imorgon är en ny dag. Jag ställer mig nu två frågor innan jag går och lägger mig; Vad är du tacksam över idag? och Vad kan du göra för att må så bra som möjligt imorgon? Lite “just-nu-pepp” och något att se fram emot gör att denna dag kan avslutas på ett så bra sätt som möjligt. Tacksamhet och kärlek kommer alltid besegra oro och hat, särskilt om vi lär oss använda de på rätt sätt.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.